Polisen och pressen gjorde ett imponerande arbete av att snoka runt i Syed Rizwan Farooks och Tashfeen Maliks liv, det gifta par som massakrerade 14 människor den 2 december i San Bernardino, Kalifornien.
Vi känner till om deras familjer, deras studier och deras arbeten, deras resor, deras äktenskap, deras uttalanden och deras förberedelser för attacken. Viktigast av allt är att denna störtflod av bakgrundsarbete innebär att vi vet att paret hade jihadistiska avsikter, vilket betyder att de utförde attacken i sina roller som fromma muslimer, spridande Islams budskap, lag och suveränitet.
Det är bättre för oss alla att vi känner till dessa fakta som kraftigt har påverkat politiker, gjort amerikanerna betydligt mer oroliga för jihadistiskt våld än någon gång sedan strax efter 11 september, vilket de borde vara. Till exempel visade en opinionsundersökning 2011 att 53 procent ansåg att terrorism var ett kritiskt ämne; den siffran har nu gått upp till 75 procent.
Men hur är det med fallet Yusuf Ibrahim? I början på 2013, när han var 27 år gammal, bodde denna egyptiskfödde muslim i Jersey City, han anklagas för att ha skjutit och sedan skurit av huvud och händer och slagit ut tänderna på två koptiska kristna, Hanny F. Tawadros och Amgad A. Konds och därefter begravt dem i Buena Vista Township, New Jersey.
 Yusuf Ibrahim. Det finns inga offentligt tillgängliga bilder på hans offer som förblir ansikts- och konturlösa. |
Han är åtalad för två fall var av mord, medhjälp till mord, kidnappning, rån, brott mot griftefriden och andra brott. Dessutom har han erkänt sig skyldig till bilkapning den 22 december 2011 och väpnat rån den 20 september 2012, båda i Jersey City (i den senare sköt han sitt offer i foten) och i början på 2015 dömdes han till 18 års fängelse för dessa senare brott.
De två halshuggningarna är spektakulära, blodisande och genomsyrade av jihadistiska (eller med polisens språkbruk "terrorist") element. Historikern Timothy Furnish förklarar att "rituell halshuggning har en lång tradition inom islamisk teologi och historia" vilket gör det till en tydligt muslimsk form av avrättning. En muslim som dödar en icke-muslim passar in i det tidslösa mönstret av islamisk överhöghet. Det passar också in i ett tragiskt beteendemönster under senare år i USA.
Ändå har varken polisen, politikerna, pressen eller experterna (dvs säga etablissemanget) visat det minsta intresse för den islamiska vinkeln utan behandlar de dubbla halshuggningarna och amputationerna som ett rutinmässigt lokalt mord. Symptomatiskt för detta är polisens rapport om Ibrahims arrestering. I denna nämns inget om motivation; på grund av denna brist på omnämnande går den vänsterinriktade Snopes.com (som beskriver sig själv som den "definitiva internetreferenskällan för vandringssägner, folklore, myter, rykten och desinformation") så långt som att avvisa som "falska" anklagelserna att mainstream media "med vilje ignorerade" denna händelse. Försvarspositionen har intagits.
Nästan tre år efter händelsen vet vi knappast någonting om Ibrahim, hans motiv, hans eventuella anknytningar till andra eller hans grupptillhörighet. Vi vet inte heller vilket förhållande som den anklagade förövaren hade till sina offer: Var han en brottsling som kommit ihop sig med sina medbrottslingar, en vän som hade druckit för mycket, en blivande älskare som gjorde sig av med sina rivaler för en kvinnas gunst, en familjemedlem som eliminerade kandidater till ett arv, en galen man som slumpmässigt sköt mot förbipasserande? Eller var han kanske en jihadist som ville sprida budskapet, lagen och Islams suveränitet?
Jag kan inte svara på de frågorna eftersom fallet dröjer sig kvar i fullständigt dunkel, det poppar upp då och då endast in samband med vissa tekniska procedurfrågor (såsom beloppet på Ibrahims borgen eller godtagandet av hans erkännande) som inte kastar något ljus över motiven för hans påstådda brott.
Inte heller är Ibrahimfallet ovanligt. Jag har sammanstället långa listor på andra potentiella fall av jihadistiskt våld (här, här och här) där Etablissemanget har medverkat till att sopa den islamiska dimensionen under mattan, förövarna behandlats som vanliga brottslingar vars biografier, och motiv och förbindelser inte är intressanta och som därför förblivit okända.
Denna tystnad om möjligt jihadistiskt motiv får den huvudsakliga konsekvensen att den lurar den amerikanska allmänheten (och dess motsvarigheter på andra håll i Västvärlden) till att tro att jihadistiskt våld är betydligt mer ovanligt än vad som är fallet. Om politikerna förstod den fulla vidden av jihad i Amerika skulle oron vara mycket större; i procent skulle antalet människor som säger att terrorism är en kritisk fråga öka till mycket högre än de nuvarande 75 procenten. Det i sin tur skulle kunna driva Etablissemanget till att slutligen göra allvar av att konfrontera jihad.
