När Donald Trump i december uppmanade till "ett totalt och fullständigt förbud för muslimer att komma in i USA" svarade jag att om man ersatte endast ett ord – "islamister" istället för "muslimer" – skulle detta förändra hans upprörande utbrott som inte leder någon vart till en politiskt möjlig och genomförbar politisk idé.
Som svar kom denna välgrundade fråga från läsare: Och hur urskiljer man muslimer som är islamister från de som inte är det? Detta är en uppgift som är lätt att utföra men den är utförlig, tidskrävande och kräver stor skicklighet.
Med islamister (till skillnad från de moderata) menar jag de omkring 10-15 procent av muslimerna som önskar tillämpa islamiskt lag (Shari'a) i dess helhet. Islamister, inte muslimer, är de moderna barbarerna; de, inte alla muslimer, måste snarast möjligt utestängas från USA och andra västerländska länder.
Både djupgående forskning och intensiva intervjuer behövs innan man tillåter utlänningar att komma in i USA. Processen bör inledas med en undersökning av den potentiella invandrarens familj, vänner, förbindelser, anställning, medlemskap och aktiviteter. Immigrationsmyndigheterna bör leta efter avvikelser, luckor, tvivelaktiga aktiviteter och tveksamma relationer; när man finner dessa måste man undersöka dem.
Det är inte längre endast offentliga personers, som intellektuella, aktivister och imamer, vars tankar kan spåras utan i stort sett allas, tack vare spridningen på sociala medier (Facebook, Twitter etc.) plus internets öppna inbjudan till alla att kommentera skriftligen eller på video på ett permanent, offentligt sätt.
När det gäller starka, ohöljda, frispråkiga jihadister, räcker denna undersökning oftast till för att få fram de bevis som behövs för att hålla dem ute. Även vissa icke-våldsamma islamister kungör stolt sin omåttlighet. Men de flesta islamister använder en mildare och subtilare ton. Forskning visar sig ofta vara otillräcklig i dessa fall eftersom försiktiga islamister döljer sina mål och lättvindigt gör sig till. Om man antar att lagenliga islamister rutinmässigt döljer sina verkliga åsikter behövs en (frivillig) intervju och den måste vara rigorös. För att uttrycka det specifikt bör den vara:
Inspelad: Med tillstånd av den utfrågade personen bör samtalet synligt spelas in på video så att det är känt att förfarandet finns inspelat med den intervjuades ord, tonfall, talmönster, ansiktsuttryck och kroppsspråk för vidare studier. Formen är viktig: ler den intervjuade, är han rastlös, blinkar, har ögonkontakt, upprepar sig, svettas, behöver upprepade toalettbesök eller uttrycker sig på andra icke verbala sätt?
Lögndetektor: Att koppla den intervjuade personen till en lögndetektor skulle kunna göra att personen talar sanning även om maskinen i själva verket inte ger användbar information.
 En lögndetektor kan inte skada |
Specifikt: Vaga frågor som "är Islam en fredens religion?", "Fördömer du terrorism?" och "Hur reagerar du på mördande av oskyldiga?" beror i alltför hög grad på hur man definierar ord som fred, terrorism och oskyldiga för att kunna vara behjälpliga i att fastställa en persons synsätt och bör därför undvikas. Istället måste frågorna vara fokuserade och exakta: "Får muslimer konvertera bort från islam, antingen för att ansluta sig till en annan tro eller för att bli ateister"?
Flerfaldig: Ingen enskild fråga kan ge ett svar som visar på en islamistisk inställning; effektiv intervjuteknik kräver ett batteri av frågor om många ämnen, från homosexualitet till kalifatet. Svaren måste bedömas i sin helhet.
Variation: För att med frågorna lyckas blottlägga sanningen måste man leta efter avvikelser och inkonsekvenser genom att ställa samma fråga med olika ord och variera betoningen.
Upprepade: Frågor bör ställas om och om igen under flera veckor, månader och till och med ännu längre. Detta är avgörande: lögner är mycket svårare att komma ihåg än sanningar, chansen att den svarande ändrar sina svar ökar med både mängden frågor och tiden mellan att de ställs. När en inkonsekvens sker kan frågeställaren zooma in på den och undersöka karaktären, omfattningen och betydelsen.
Denna intervjumetod är omfattande, den ställer många specifika frågor under en längre tid med hjälp av olika formuleringar, försöker utröna sanningen och letar efter inkonsekvenser. Det går inte snabbt, är inte lätt eller billigt, det kräver att handläggarna är kunniga om de personer som intervjuas, samhället de kommer från och den islamiska religionen; de är ungefär som en polisutredare som känner till både den anklagade och brottet. Alla dessa frågor kan ställas på olika sätt och utökas med följdfrågor om den svarandes resonemang eller känslodjup. Detta är inte någon tillfällig process. Det finns inga genvägar.
Kort sagt, att verkligen skydda landet från islamister kräver en stor portion talang, resurser och tid. Men hanteras det korrekt kan dessa frågor ge en mekanism för att skilja fiende från vän bland muslimer.
