Jag nominerar Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets president, som den mest inkonsekventa, mystiska och därför mest oförutsägbara politiker på världsscenen. Hans seger i folkomröstningen förra söndagen ger honom i det närmaste diktatorisk makt, vilket gör att Turkiet, Mellanöstern och fler områden nu befinner sig i ett mer osäkert läge än någonsin.
Här är några av gåtorna:
 Omröstningen den 16 april erbjöd ett enkelt ja ("Evet) eller nej ("Hayir") alternativ. |
Mysterium # 1: Hållande av folkomröstning. De turkiska väljarna röstade den 16 april i en anmärkningsvärd nationell folkomröstning som inte handlade om de vanliga ämnena – justera räntan eller avsätta en politiker – istället handlade det om grundläggande konstitutionella förändringar som påverkar själva karaktären av deras regering: Skall landet fortsätta med de senaste 65 årens bristfälliga demokrati eller centralisera den politiska makten till presidentskapet?
Med den nya ordningen försvinner premiärministerposten och presidenten får stor makt över parlamentet, rättsväsendet, budgeten och militären.
Turkarna såg i allmänhet de föreslagna 18 förändringarna till konstitutionen som ett oerhört betydelsefullt beslut. Den berömda författarinnan Elif Şafak talade för de flesta när hon skrev att Turkiets folkomröstning "skulle kunna komma att förändra landets öde för kommande generationer långt fram i tiden". Efter folkomröstningen gick några av de som motsatte sig den ut på gatorna och grät. "Det Turkiet vi känner är borta; det är historia" skrev journalisten Yavuz Baydar. Enligt tidningen Defense & Foreign Affairs var folkomröstningen kanske "den viktigaste och mest omvandlande förändringen i Eurasien, Mellanöstern och delar av Afrika sedan Sovjetunionens sammanbrott 1990 - 91".
 Vissa turkar som motsatte sig folkomröstningen tog förlusten väldigt hårt. |
Men det finns en hake: under flera år har Erdoğan haft de befogenheter som folkomröstningen ger honom. Han är chef i Turkiet och kan böja landet efter sina önskemål. Vemsomhelst – skämttecknare, kaféägare eller kanadensare – som anklagas för att ha "förolämpat presidenten" kan bötfällas eller fängslas. En tidigare premiärminister eller president som understår sig att vara oense med Erdoğan försvinner från det offentliga livet. Han ensam bestämmer över krig och fred. Det Erdoğan vill ha får han oavsett konstitutionella finesser.
Erdoğans fixering vid att officiellt genomsyra presidentämbetet med den enormt stora makt han redan i praktiken har fick honom att stjäla ett val, avskeda en premiärminister, starta ett i det närmaste inbördeskrig med kurderna och provocera fram en kris med Europa. Varför besvära sig med allt detta i onödan?
Mysterium #2: Folkomröstningsresultatet. Erdoğan utövade enorma påtryckningar för att vinna en betydelsefull seger i folkomröstningen. Han utnyttjade sin kontroll över de flesta medier. Moskéer mobiliserades. Som en internationell organisation sade, i flera av fallen har "Nejanhängare" "råkat ut för polisinblandning när de kampanjat; ett antal av dem greps för att ha förolämpat presidenten eller för att ha organiserat olagliga offentliga evenemang". Motståndare har också förlorat sina jobb, bojkottats av media, fått elavbrott och blivit slagna. En vecka före folkomröstningen kungjorde Erdoğan att de som röstade "Nej" riskerade sina liv i livet efter döden. Och enligt en svensk NGO "överskuggades omröstningen" av "utbrett och systematiskt valfusk, våldsamma incidenter och skandalösa åtgärder som valmyndigheten vidtog".
Trots detta vanns omröstningen med ett förvånansvärt magert 51,4 mot 48,6 procent. Om det gick rätt till, varför skulle Erdoğan ta risken att förlora och därigenom försvaga sin betydelse och minska sitt inflytande? Om folkomröstningen var riggad – helt möjligt med tanke på hans partis historia – varför var den jakande rösten så låg och inte ett mer imponerande 60, 80 eller – varför inte – 99 procent? Det föga imponerande 51,4 procent uppmanar i stort sett oppositionspartierna, med stöd av den Europeiska Unionen och andra, att bestrida folkomröstningens legitimitet och ställa besvärliga frågor som Erdoğan säkerligen skulle föredra att inte diskutera.
 Bashar al-Assad vann Syriens "val" 2014 med en tillfredsställande majoritet av 88,7 procent av rösterna. Men ingen tog det på allvar. |
Mysterium #3: Gülen: Erdoğan avslutade lättsinnigt en viktig allians med sin islamistkollega Fethullah Gülen och förvandlade därmed en trogen allierad till en beslutsam inhemsk motståndare som utmanade Erdoğans överhöghet och avslöjade hans korruption. I sitt politiska krig mot Gülen, en äldre muslimsk präst som bor i Poconos i Pennsylvania, har Erdoğan otroligt nog hävdat att Gülens rörelse planerade och ledde ett påstått kuppförsök i juli 2016; sedan slog han till mot Gülens anhängare och alla andra som misshagade honom, vilket ledde till att 47 000 arresterades, 113 000 kvarhölls i häkte, 135 000 avskedades eller avstängdes från sina jobb och många, många fler gick in i ett slags "social död". Erdoğan gick längre och krävde att Washington skulle utlämna Gülen till Turkiet och hotade med att bryta med USA om inte han fick som han ville: "Förr eller senare måste USA välja. Turkiet eller [Gülen]".
Varför startade Erdoğan ett bråk med Gülen vilket skapade tumult inom de turkiska islamistiska leden och äventyrade relationerna med USA?
Mysterium #4: Semantisk purism. Europeiska Unionen gick motvilligt med på visumfria resor för 75 miljoner turkar till sin enorma Schengenzon, en fördel som potentiellt skulle göra det möjligt för Erdoğan att driva ut kurder och syriska flyktingar för att inte tala om att öka hans inflytande i länder som Tyskland och Nederländerna. Men EU gjorde denna eftergift på villkor att Turkiets vagt formulerade anti-terrorlagar stramades upp; man krävde "att lagstiftningen och praxisen gällande terrorism reviderades för att stämma överens med europeiska standarder". Erdoğan kunde ha gjort denna meningslösa eftergift och arresterat vem han ville på andra grunder, men han vägrade att göra detta ("Det är omöjligt att revidera lagstiftningen och praxisen gällande terrorism" intonerade en av hans ministrar) och försakade ett extraordinärt tillfälle.
Mysterium #5: Slughet eller storhetsvansinne. Erdoğan blev premiärminister 2003 och regerade under åtta år försiktigt, under hans tid som premiärminister upplevde landet en anmärkningsvärd ekonomisk tillväxt, han lugnade det militära ledarskapet som hade den yttersta makten i landet och fullföljde framgångsrikt en politik av "noll problem med grannarna". I motsats till den olycklige Mohammed Morsi som klarade sig i endast ett år som president i Egypten. Erdoğan tog god tid på sig att göra sina drag och gjorde det med sådan skicklighet att knappast någon till exempel märkte när han 2011 undertryckte militären.
Det var då. Sedan 2011 har Erdoğan emellertid upprepade gånger underblåst sina egna problem. Han förvandlade helt opåkallat Syriens Bashar al-Assad från att ha varit hans favoritutländske ledare (de två samt deras fruar åkte till och med på semester tillsammans en gång) till en dödlig fiende. Han sköt ner ett ryskt stridsflygplan och måste sedan ynkligt be om ursäkt. Han förlorade en pipeline som transporterade gas från östra Medelhavet till Europa.
 Erdoğans och Assads på semester tillsammans under gladare tider. |
Han byggde olagligt ett absurt stort palats till sig själv, på skyddad mark, det största i världen sedan Nicolae Ceausescus katastrofala Folkets palats i Bucharest. I en synnerligen skamlig fars kom Erdoğan till begravningen av den amerikanske boxaren Muhammad Ali för att tala, överlämna presenter och bli fotograferad tillsammans med familjemedlemmar, alla dessa önskemål avvisades och han fick slinka tillbaka hem.
Han skaffar sig fiender överallt han går. I Ecuador satte Erdoğans livvakter handbojor på tre prokurdiska ecuadorianska kvinnor och misshandlade en parlamentariker som försökte skydda dem. När han tillfrågades om denna incident svarade vice talmannen för den lagstiftande församlingen i Ecuador "Fram tills Erdoğans livvakter attackerade en representant för parlamentet var vår allmänhet inte medvetna om Turkiet. Ingen visste vem som var turk eller kurd. Nu vet alla och naturligtvis står vi på kurdernas sida. Vi vill inte se Erdoğan i vårt land igen".
 Några av offren i Ecuador för Erdoğans säkerhetstjänst. |
Vad hände med den sluge ledaren från förra decenniet?
Erdoğans islamistiska anhängare antyder ibland att han är på väg att utropa sig själv till kalif. Medan hundraårsjubileet av det Istanbulbaserade kalifatets avskaffande närmar sig kan han finna detta frestande; beroende på huruvida han använder den islamiska eller den kristna kalendern skulle det kunna hända antingen den 10 mars 2021 eller den 4 mars 2024. Ni hörde det här först.
Tyvärr har Västvärldens svar till Erdoğan varit förvirrade och räddhågsna. Angela Merkel gick med på att dra komikern Jan Böhmermann inför rätta för att ha förlöjligat Erdoğan. Donald Trump gratulerade faktiskt Erdoğan till hans tyranniska seger och belönade honom med ett möte nästa månad. Och australierna fogar sig på grund av åminnelsen av slaget vid Gallipoli.
 Jan Böhmermann släpades till rätten för att ha förlöjligat Erdoğan i tysk TV. |
Det är dags att se Recep Tayyip Erdoğan som den diktator, islamist, anti-västerländska, självupptagna person han är och skydda hans grannar och oss själva från den skada han redan orsakar oss och de större problem som kommer. Att avlägsna de amerikanska kärnvapnen från Incirlik air base skulle vara ett steg i rätt riktning; ännu bättre skulle det vara om man påpekade för Ankara att deras aktiva medlemskap i NATO är i fara i väntan på en dramatisk helomvändning av deras uppförande.
Uppdatering 21 april 2017: Al-Ahrams utmärkte turkiske korrespondent Sayed Abdel-Meguid förtätar Mysterium #2: Två dagar före folkomröstningen meddelade Erdoğan att en överraskning var att vänta. Trots att opinionsundersökningarna visade på ett jämnt resultat skulle de konstitutionella ändringarna antas med en jordskredsseger. Så strax efter vallokalerna stängdes den 16 april,
hördes följaktligen hurrarop och visslingar i maktens korridorer. Endast 20 procent av valurnorna hade öppnats och räknats men visade på 65 procent till förmån för lagförslaget. "Detta är bara början! Siffran kommer att bli högre som ledaren förutspådde", ropade AKP-anhängare med tårar i sina ögon.
Men sedan började procenten "Ja-röster" långsamt sjunka och den stora "överraskningen" började se ut som en mardröm. ... Det styrande partiet och deras anhängare tittade på TV-skärmarna med vidöppna munnar. Vad hände? ...Slutligen, efter att 99 procent av rösterna räknats såg vi att hälften var sant. "Ja" vann med 51,2 procent. Till och med AKP-anhängarna var besvikna. Efter alla massmöten, förberedelser, stegringen, var detta allt?
Med alla mekanismer till sitt förfogande, varför tillät Erdoğan sig själv att bli till åtlöje? Den enda möjliga förklaringen är för att få den riggade röstningen att bli mer trolig, men alla oegentligheter kring omröstningen talar emot detta.
(Abdel-Meguid drar slutsatsen att det låga antalet "Ja-röster" betyder att AKP, Erdoğans parti, "just fått sina vingar klippta". Jag håller inte med; andelen kommer snabbt att glömmas bort).
