Trots att han inte flyttade USAs ambassad till Jerusalem så gladde president Trumps uppenbara tillgivenhet för Israel under hans besök nyligen förståeligt nog israelerna efter åtta år av kalla relationer med president Obama. Tyvärr är ingenting lätt i den arabisk-israeliska konflikten: en titt på historiska mönster visar att paradoxalt nog är det bättre för Israel med en Obama-liknande nivå med spänningar mellan Israel och Washington.
Förklaringen till denna paradox börjar med det faktum att alla amerikanska presidenter sedan 1973, oavsett från vilket parti presidenten kommer, är övertygade om att araberna är redo för fred med Israel. Detta problem har varit särskilt akut sedan upprättandet av den Palestinska Myndigheten 1994. Amerikas presidenter ignorerar konsekvent Palestinska Myndighetens revolutionära karaktär. I denna anda bedömde Trump, efter ett möte med den Palestinska Myndighetens ledare Mahmoud Abbas, att han var en "strategisk partner" för Israel och "redo för fred".
Amerikanska ledare insisterar ofta på att Jerusalem skall lämna över ännu mer pengar, land och erkännande, då skulle den Palestinska Myndigheten bli inspirerad att sluta fred. Inför den i det närmaste gränslösa bedrägliga, fientliga stridslystnad och våld, kan denna rörande tro på palestinierna som goda grannar endast förklaras med psykologi. Den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Elliott Abrams jämför det med Tingeling i Peter Pan: "Om ni tror på dem klappa händerna".
När den israeliska regeringen instämmer i detta fantasifulla tankesätt, vilket har hänt med Arbetarpartiets och Kadimas premiärministrar, så förbättras de amerikansk-israeliska relationerna: Tänk bara på Bill Clintons berömda varma relationer med Yitzhak Rabin.
 Trump och Netanyahu i en informell tête-à-tête på ett museum i Jerusalem. |
Men när israelerna går emot sådant önsketänkande, vilket premiärminister Benjamin Netanyahu gör, då uppstår spänningar: Washington trycker på för fler eftergifter och Jerusalem står emot. Den amerikanske presidenten måste då välja: gnälla och kritisera eller omfamna och uppmuntra. Obama valde den griniga vägen vilket symboliseras av hans val att äta middag med sin familj 2010 medan Netanyahu slog dank i Rooseveltrummet.
Som den amerikanske diplomaten Dennis Ross har sagt i årtionden, Israels samarbete ökar när Vita Huset strävar ett att bygga upp förtroende. Utan att tvivla på uppriktigheten i Trumps varma känslor för Israel så verkar affärsmannen i honom instinktivt förstå att ansträngningar att ställa sig in hos israelerna öppnar vägen för framtida påtryckningar. Under hans senaste resa till Israel tog Trump varje tillfälle i akt att visa sin tillgivenhet för Jerusalem, judar, sionismen och Israel:
"Jerusalem är en helig stad. Dess skönhet, prakt och kulturarv är utan sin like någonstans på jorden" sade han. "Det judiska folkets band till detta Heliga Land är sedan urminnes tider och eviga", något han illustrerade med sin egen erfarenhet: "Idag besökte jag Västra muren och förundrades över detta monument till Guds närvaro och människans ihärdighet".
"Israel är ett bevis på det judiska folkets oförstörbara anda" fortsatte han. "Jag är full av beundran över vad det judiska folket åstadkommit och jag lovar er detta: Min administration kommer alltid stå med Israel. . . . Gud välsigne staten Israel".
Israelerna återgäldade denna värme. David Horovitz, redaktör för The Times of Israel, talade för många. "Genom att helt enkelt säga att han älskar det och står med det får Trump med sig det oändligt kritiserade Israel. ... Han och Netanyahu är oense om huruvida palestiniernas fredsvilja är uppriktig. Han flyttande inte ambassaden. Men presidenten överöste Israel med beröm och skapade historia genom att besöka Västra muren. För tillfället är detta mer än tillräckligt".
Detta känslomässiga svar ger Trump en öppning att kräva att den israeliska regeringen litar på Abbas och gör ännu fler ensidiga eftergifter till den Palestinska Myndigheten, en process som tydligen redan har börjat med påtryckningar att lämna över territorium på Västbanken. Med tanke på deras vänskap hur skulle Netanyahu kunna säga nej till Trumps begäran?
Detta går tillbaka till ett gammalt mönster: Israeler och deras anhängare tenderar att ägna mer uppmärksamhet åt humör och symbolik än åt politik. "Till skillnad från andra diplomatiska förbindelser som kretsar kring sådana nationella intressen som handel och säkerhetsintressen har det amerikansk-israeliska förhållandet en känslomässig grund", skrev jag 1992. "Känslor, inte en lugn, kall bedömning av intressen, driver alla dess aspekter. Ton, stil, humör och uppfattning är ofta viktigare än hårda fakta".
Tyvärr leder varma relationer till att Jerusalem ger efter för Washingtons konsekvent dåliga omdöme. Det är faran med varma amerikansk-israeliska relationer och tröst för de fattiga. Det är bättre för Israel att få en knäpp på näsan av en eländig resolution från FNs Säkerhetsråd än att lämna över mer territorium till folkmordsbenägna skurkar.
Medan de amerikansk-israeliska relationerna pendlar mellan varma och kalla beroende på de politiska vindarna så är israeliska eftergifter till palestinierna oåterkalleliga misstag som uppmuntrar irredentism, kostar liv, förlänger konflikten och hindrar amerikanska intressen. Min kontraintuitiva slutsats är således: Kalla relationer är bättre för israelisk– och därmed amerikansk – säkerhet.
