Den Nordatlantiska fördragsorganisationen, känd som NATO, står inför ett existentiellt problem.
Nej det handlar inte om att förmå medlemsstaterna att hålla sig till den överenskomna nivån för försvarsutgifter. Eller att hitta sin plats efter Sovjetunionens kollaps. Eller om att stå upp mot Rysslands Vladimir Putin. Istället handlar det om Recep Tayyip Erdoğan, den islamistiska diktatoriska härskaren i Turkiet vars politik hotar att undergräva denna unika allians av 29 stater som har funnits i nästan 70 år.
NATO skapades 1949 och dess grundläggande principer fastställde de allierades ambitiösa mål "att skydda (medlemsstaternas) invånares frihet, gemensamma arv och civilisation, grundat på principen av demokrati, individuell frihet och rättssäkerhet". Med andra ord existerar alliansen för att skydda den västerländska civilisationen.
Under dess första 42 år, tills Sovjetunionens kollaps 1991, betydde detta att hålla tillbaka och besegra Warszawa-pakten. Idag betyder det att hålla tillbaka och besegra Ryssland och islamismen. Av dessa två är den senare det djupare och mer varaktiga hotet, det är inte baserat på en enda ledares personlighet utan på en mycket stark ideologi, en effektiv efterträdare till fascismen och kommunismen som den stora radikala utopiska utmaningen för Västvärlden.
Vissa viktiga personer i NATO insåg denna förändring strax efter Sovjetunionens kollaps. Redan 1995 sade Generalsekreterare Willy Claes att "Fundamentalismen är minst lika farligt som kommunismen var". Nu när Kalla kriget är över, sade han att "den islamiska militären (har) framträtt som det kanske enskilt allvarligaste hotet mot NATO-alliansen och mot västerländsk säkerhet".
År 2004 varnade Spaniens tidigare premiärminister José María Aznar för att "islamistisk terrorism är ett nytt globalt hot som utsätter NATOs medlemmar för fara". Han förespråkade att NATO fokuserade på att bekämpa "islamisk jihadism och spridningen av massförstörelsevapen" och uppmanade till att "sätta kriget mot islamisk jihadism i centrum för de allierades strategi".
 Willy Claes (V) och José María Aznar ville fokusera på islamismen. |
Men istället för ett starkt NATO enligt Claes-Aznar modellen, ett NATO som leder kampen mot islamism, lamslogs organisationen internt av Erdoğans motstånd. Istället för att stärka kampen mot islamismen så fogade sig de andra 28 medlemmarna efter islamisten inom sina led.
De 28 är tysta om det inbördeskrig den turkiska regeringen utkämpar i sydöstra Anatolien mot sina egna kurdiska medborgare. Framväxten av en privat armé (kallad SADAT) under Erdoğans exklusiva kontroll verkar inte bekomma dem.
De verkar också omedvetna om att Ankara utan förvarning begränsat tillgången till NATO-basen vid Incirlik, de obstruerade relationerna med vänskapliga stater som Österrike, Cypern och Israel, och den våldsamma anti-amerikanismen vilket symboliseras av borgmästaren i Ankara som hoppades på att stormen skulle åsamka USA större förödelse.
 Ingången till Incirliks flygbas i Turkiet. |
Dålig behandling av medborgare i en NATO-medlemsstat besvärar knappast NATO-pamparna: Varken arresteringen av 12 tyskar (som Deniz Yücel och Peter Steudtner) eller mordförsöket på turkar i Tyskland (som Yüksel Koç), inte tagandet av amerikaner i Turkiet som gisslan (som Andrew Brunson och Serkan Gölge) eller upprepat fysiskt våld mot amerikaner i USA (som vid Brookings Institute och vid Sheridan Circle).
NATO verkar oberörd av att Ankara hjälper Irans kärnvapenprogram, utvecklar ett iranskt oljefält och överför iranska vapen till Hezbollah. Erdoğans tal om att ansluta sig till den Moskva-Beijing dominerade Shanghai Cooperation Organisation upprör ingen, inte heller deras gemensamma övningar med ryska och kinesiska arméer. Ett turkiskt köp av ett ryskt missilförsvarssystem, S-400, verkar vara mer ett irritationsmoment än något avgörande. Ett gemensamt amerikanskt-turkiskt visum-förbud bringade inte någon ur fattningen.
NATO står inför ett val. De kan, i förhoppning att Erdoğan inte är något mer än en besvärlig episod och att Turkiet kommer att återvända till Väst, fortsätta med den nuvarande politiken. Eller så anser man att NATOs nytta är alltför viktig för att offra för denna spekulativa möjlighet och vidtar konkreta åtgärder för att frysa ut Republiken Turkiet från NATOs aktiviteter till dess man återigen uppför sig som en allierad. Dessa åtgärder skulle kunna inkludera:
- Avlägsna kärnvapen Avlägsna kärnvapen från Incirlik
- Avsluta NATOs operationer i Incirlik
- Avbryta vapenförsäljningen, som till exempel stridsflygplanet F-35
- Utesluta turkarna från deltagande i vapenutveckling
- Inte dela underrättelseinformation
- Inte utbilda turkiska soldater eller sjömän
- Inte tillåta turkisk personal på NATO positioner
En enhetlig ståndpunkt mot Erdoğans fientliga diktatur ger den stora NATO-alliansen möjlighet att återupptäcka sitt ädla syfte "att skydda dess invånares frihet, gemensamma arv och civilisation". Genom att konfrontera islamismen kommer NATO att återta den roll man på senare tid abdikerat från, inget mindre än att försvara den västerländska civilisationen.
 Ilustration till denna artikel av Greg Groesch/The Washington Times |
