I ett upprop till den irakiska valnämnden den 26 november begärde en sammanslutning av sunni- och kurdiska politiker och enskilda en sexmånaders fördröjning av Iraks nationella val. Anledningarna till denna begäran var två. Dels "för att kunna ta sig an det nuvarande säkerhetsläget och dels för att färdigställa de nödvändiga administrativa, tekniska och systematiska arrangemangen".
Den irakiska interimsregeringen, som regerar med amerikanskt stöd, var snabb med att förkasta denna vädjan och en talesman för shiiterna vidhöll att det planerade datumet, 30 januari 2005, inte är "förhandlingsbart." Men det finns goda skäl att flytta fram valet till dess att Irak verkligen är redo för det, även om detta ligger månader och kanske till och med år framåt i tiden.
Trots att president Bush upprepade tal om ett "fritt och demokratiskt Irak" är både nobelt och korrekt så kan inte Iraks politiska system vara fix och färdigt om två månader. Säkerhet, som uppropet pekar på, är ett av huvudskälen. Logiken av demokratisering är ett annat.
Säkerhet: Det som först måste göras innan val kan hållas är att regeringen i Baghdad ensam, och oberoende av amerikanska och andra koalitionsstyrkor, tar kontroll över hela landet och får slut på det sunniska upproret i Irak. Med tanke på detta valde den amerikanska regeringen en bra premiärminister när man utsåg Allawi. Sedan han tog över regeringsmakten i juni 2004 har han konsekvent visat vad tidningen Washington Post kallar "en enkelspårig fokusering på säkerhetsfrågan".
Opinionsundersökningar visar att Allawis enkelspårighet har stöd av irakierna. En undersökning gjord i juni av Oxford Research International visade till exempel att medan irakierna långsiktigt (omkring fem år) vill ha demokrati, vill de kortsiktigt ha "en stark man som kan lösa säkerhetsproblemen, som kan ta kontroll över och hålla ihop landet". Undersökningen har två viktiga innebörder: legitimitet får man först och främst av att ha kontroll över Irak och av att de styrande förstår att demokrati kommer att ta tid och kräva att man byter ut enväldet.
Tyvärr så förminskar koalitionsstyrkorna denna legitimitet genom att ta det största ansvaret för striderna i Fallujah och på andra ställen. På så sätt besparas de irakiska myndigheterna från nödvändigheten av att slå ner på det i huvudsak sunniska upproret. Vad som i praktiken har blivit ett krig mellan den amerikanska regeringen och Iraks sunnimuslimer har skapat en ohälsosam situation. Som Charles Krauthammer påpekar måste amerikanarna "göra klart att vi kommer att finnas där för att stödja den nya regeringen. Men vi måste också göra klart att vi inte kommer att vara där i all oändlighet för att leda striden. Det är deras inbördeskrig".
Regeringen är långtifrån att ta kontroll över hela Irak, och att uppnå detta kan ta flera år. Baghdad behöver koncentrera sig på detta existentiella problem hellre än att oroa sig för de komplexa politiska frågorna som en begynnande demokratisk regering i Irak har framför sig. Jag säger stabilitet nu och demokrati senare.
Demokratisering: Att rösta är inte starten på en demokratiseringsprocess utan höjdpunkten och slutet på den. Innan irakierna kan ha någon nytta av betydelsefulla val, måste de lämna de dåliga vanorna från Saddam Husseins tyranniska styre bakom sig och ersätta dem med det välvilliga sättet som kännetecknar ett civiliserat samhälle. Det finns mycket att göra, till exempel skapa frivilliga institutioner (politiska partier, lobbygrupper osv), förankra lagligt styre, etablera yttrandefrihet, skydda minoritetsgruppers rättigheter, tillförsäkra äganderätt och utveckla tanken på en lojal opposition. Val kan utvecklas från dessa goda vanor. Röstning bör börja på lokal nivå och efterhand flyttas upp till nationell nivå. De bör också börja med lagstiftande församlingar för att därefter övergå till den verkställande myndigheten.
Eftersom det inte är enkelt att samla Iraks uppdelade befolkning eller att slänga av sig de totalitära vanorna från de senaste årtiondena så kommer dessa processer att ta tid. Erfarenheten från länder som Mexico, Sydafrika, Ryssland, Kina och Sydkorea visar att vägen från tyranni till demokrati är lång och ojämn. Detta svåra åtagande kan inte snabbas upp och ännu mindre utföras av utlänningar. Endast irakierna själva kan, och kommer att, göra dessa framsteg, genom en smärtsam process där de prövar sig fram. Amerikanerna behöver lära sig tålamod. Det råd Jean Bethke Elshtain från Chicago universitetet gav president Bush dagarna efter 11 septemberattacken var faktiskt att "lära ut tålamod till ett otåligt folk". I Irak skulle amerikansk otålighet kunna få dödliga konsekvenser.
