Att Förneka Terrorism

I mitten av januari mördades den koptiskt kristna familjen Armanious (make, maka, två unga döttrar), som bodde i Jersey City, New York. Alla som följer förundersökningen vet vilka som förmodas vara de skyldiga: islamister som är ursinniga över att en kristen egyptisk immigrant vågat engagera sig i internetdiskussioner mot islam och som försökt konvertera muslimer till kristendom.

Dock har myndigheterna blundat för den enorma mängd indicier som finns och insisterar på att de "hitintills inte har några fakta i målet" som stöder ett religiöst motiv för morden. På något sätt har åklagaren missat att alla fyra medlemmar av denna försynta familj blev hänsynslöst avrättade på ett rituellt islamiskt sätt (flera knivhugg och en nästan fulländad halshuggning); att Jersey City har en historia av islamistaktivism och jihadivåld och att en islamistisk webbside innehöll en mängd hot mot Hossam Armanious med text som till exempel: "Vi kommer att fånga dig som en kyckling och döda dig".

Polismakten verkar mer intresserad av att undvika anti-muslimska känslor än att finna förövarna.

Denna attityd av förnekande passar in i ett alltför välkänt mönster. Jag har tidigare visat på en motvillighet i närliggande New York City att betrakta skjutandet vid Brooklynbron 1994 (FBI föredrog att kalla det för ("vägilska") och vid Empire State Builiding 1997 ("jag kan tänka mig många, många fiender" sade Rudolph Giuliani) som terrorism. Även LAX morden i juli 2002 avfärdades från början som "en arbetsdispyt" och härjandet av Beltway krypskyttarna i oktober 2002 förblev oförklarade och massmedia skyllde det på en "stormig (familje-) relationsdrama."

Dessa händelser är i sin tur del av ett ännu större mönster.

När islamisten El Sayyid Nosair 1990 mördade rabbi Meir Kahane skyllde polisen det från början på "en receptbelagd medicin mot eller i överensstämmelse med depression".
Att EgyptAir 990-planet kraschade 1999 och 217 människor dog – därför att en co-pilot som egentligen inte skulle befunnit sig nära flygplanets kontrollpanel, drog ner planet medan han 11 gånger upprepade "Jag förlitar mig på Gud"– har inte kunnat förklaras av National Transportation Safety Board.
När bin Ladensympatisören Charles Bishara Bishop år 2002 medvetet flög ett litet plan rakt in i ett höghus i Tampa, kunde detta inte förklaras; familjen skyllde på acnemedicinen Accutane.
När mordet och den delvisa halshuggningen av en israel skedde i Houston 2003 av en saudisk vän som nyligen blivit islamist, kunde polisen inte finna "några bevis" för att brottet hade något att göra med religion.
Vid attacken i Kairo 1993, som riktade sig mot utländska gäster som åt middag på Semiramis Hotel, dödades fem människor. Attacken åtföljdes av det islamistiska ropet "Allahu Akbar". Den egyptiska regeringen avfärdade mördaren som galen.
När år 2000 en buss med judiska skolbarn nära Paris attackerades av en hammarsvingande Nordafrikan som skrek "ni är inte i Tel Aviv!" skyndade sig polisen att beskriva angreppet som ett resultat av ett trafikintermezzo.
Branden som 2003 förstörde den judiska skolan Merkaz HaTorah i en Parisförort och som krävde 100 brandmän för att få bukt med lågorna, beskrevs av den franske inrikesministern som endast en simpel "kriminell handling".
Mordet 2004 på en chassidisk jude utan någon kriminell bakgrund, som gick på en gata i Antwerpen nära ett i huvudsak muslimskdominerat område, förbryllade de belgiska myndigheterna: "Det finns inget som tyder på att det hade med rasism att göra."

Jag har nämnt 13 fall här och tillhandahåller information om fler händelser på min webblog. Varför denna upprepade ovilja av myndigheterna att erkänna islamistterrorism, varför detta skamliga förnekande?

Dessutom, varför en liknande ovilja att erkänna fakta om högerextremister? Ta till exempel mordet 2002 på en chassidisk jude utanför en kosher pizzeria i Toronto, ett mord som utfördes av en svärande skinnhuvud. Varför ansåg polisen inte detta vara ett hatbrott? Därför att terrorism är mycket mer invecklat än receptbelagda mediciner som går snett, vägilska, dårar som går bärsärkargång eller oförklarliga olyckor. Sådana kan man avfärda med en axelryckning. Islamistisk terrorism däremot kräver en analys av jihadmotiv och en fokus på muslimer. Steg som myndigheterna inte är pigga på att ta. Det är därför som polis, åklagare och politiker drar sig undan från verkligheten till förmån för lugnande och felaktiga slutsatser. Detta strutslika uppförande medför tunga kostnader; den som vägrar känna igen fienden kan inte vinna över honom. Att låtsas att terrorism inte händer garanterar nästan att det kommer att hända igen.