Fram till 1700-talet fanns det i stort sett endast en slags judendom, det är den vi idag kallar ortodox. Detta betydde att man levde efter religionens 613 lagar och på så sätt blev judarnas religion oskiljaktig från deras sätt leva. Om man börjar med filosofen Baruch Spinoza (1632-77) och sedan gör ett snabbt hopp framåt under Haskalan eller "upplysningstiden" från sena 1700-talet så kan man se hur judarna utvecklade en mångfald alternativa tolkningar av sin religion. Dessa tolkningar förminskade trons roll i deras liv och medförde en minskad känsla av judisk tillhörighet.
Delvis på grund av dessa händelser och delvis på grund av utvecklingen, inte minst Förintelsen, reducerades de ortodoxa judarna till en liten minoritet. Deras storlek räknat i procent var som lägst under efterkrigstiden då de utgjorde cirka 5% av den totala världsjudenheten.
Under de därefter följande 60 åren har vi sett ett uppsving för de ortodoxa. Detta har som alltid många skilda orsaker, inte minst tendensen bland de icke-ortodoxa att gifta sig med icke-judar. De icke-ortodoxa föder också i allmänhet färre barn än de ortodoxa. Den i USA nyligen publicerade National Jewish Population Survey visar också på denna tendens. Andelen ortodoxa medlemmar i amerikanska synagogor har ökat från 11% 1971 till 16% 1990 till 21% år 2000-2001. (Värt att notera är att den amerikansk-judiska befolkningen sjönk under samma tidsperiod.)
Om den här trenden håller i sig är det tänkbart att vi kommer att återgå till där vi var för ungefär 200 hundra år sedan, då majoriteten av judarna var ortodoxa. Om detta sker kommer man förmodligen att blicka tillbaka på den icke-ortodoxa eran och betrakta den som en tillfällighet, ett intressant, händelserikt, betydelsefullt och ändå dömt att misslyckas sökande efter alternativ. Slutsatsen blir då att i det långa loppet är det endast genom att leva efter lagarna som man kan behålla den judiska identiteten.
Det är när man läser en nyligen publicerad artikel i Jerusalem Post med titeln "Amerikanska ultraortodoxa ledare manar till aktivism," av Uriel Heilman som man får dessa demografiska tankegångar. I artikeln skriver Uriel Heilman om ett "milstolpe tal" som Rabbi Shmuel Bloom, vice ordförande för Agudath Israel i USA, höll i slutet av november 2004. Agudath Israel är en ortodox organisation med det uttalade målet att "mobilisera Torahlojala judar för bevarandet av autentisk judendom", deras medlemmar är allt från renrakade män till män i svarta hattar (haredi), från judar som har studerat vid sekulära universitet till jiddischtalande Talmudstudenter.
Rabbi Bloom sade i sitt anförande att den judisk-demografiska utvecklingen visar på att amerikanska ortodoxa judar inte längre kan stänga in sig och leva sina egna liv och förvänta sig att de icke-ortodoxa judiska institutionerna skall bära huvudbördan för det gemensamma ansvaret. Tvärtom måste de ortodoxa nu hjälpa till och kanske i vissa fall till och med ta över från sina religionsfränder sådana uppgifter som att bekämpa antisemitism, skicka pengar till Israel och utöva lobbyverksamhet gentemot den amerikanska regeringen. "Sådant som vi förlitar oss på sekulära judar för", frågade han, "vem skall utföra de uppgifterna om de sekulära församlingarna blir färre och mindre? Vi måste vidga vår målsättning till att inkludera sådant som vi fram tills nu har förlitat oss på sekulära judar för."
Han överdriver såtillvida att några ortodoxa judar i USA faktiskt har haft framskjutna positioner i såväl nationella (tänk bara på senator Joseph Lieberman, Demokrat från delstaten Connecticut) som lokala angelägenheter (Morton Klein från amerikanska sionistorganisationen till exempel). Men han har rätt beträffande de ortodoxas institutioner som i allmänhet har hållit sig utanför de amerikanska stridigheterna förutom när det gällt att driva på för att uppnå deras egen begränsade målsättning.
Andra inom Agudath håller med om behovet för de ortodoxa att vidga sina ambitioner. Organisationens vice verkställande direktör för regerings- och allmänna frågor David Zwiebel anmärkte att "med vår växande skara, den mognad församlingarna uppnått och det större självförtroende som kommer med denna mognad och storlek, är det självklart att vi åtminstone behöver erkänna att det kanske finns vissa ansvarsområden som vi nu behöver ta över."
Heilman tolkar denna plan för att påta sig en större roll i nationellt och judiskt liv som ett "tecken både på framgång för den amerikanska ortodoxa (haredi) gruppen, genom att de lyckas behålla sina medlemmar, och på misslyckande eftersom de inte lyckats använda denna framgång till att än mer påverka församlingarna."
Det skulle också kunna förebåda en mycket djupare förändring av judiskt liv i Amerika eftersom det är en fingervisning om att den ortodoxa politiken blivit vuxen och kanske till och med även kommer att ersätta den icke-ortodoxa judendomen.
