Två händelser nyligen illustrerar Europas överhängande immigrationsproblem. Den ena handlar om en liga som sägs ha smugglat 100 000 illegala immigranter, i huvudsak turkiska kurder, till Storbritannien. Dessa ekonomiska migranter betalade mellan £3000 (40 000 kronor) och £5000 (65 000 kronor) för att transporteras via en komplicerad och farlig rutt. Tidningen The Independent skrev: "Deras resor varade i flera veckor och omfattade säkra hus, lastbilar med hemliga utrymmen och i vissa fall hemliga flygningar till flygplatser i sydöstra delen av landet."
En högt uppsatt poliskälla kommenterade vad som hänt: "Det är en komplicerad resa, full av obehag och fara, men de är fast beslutna att komma hit, i synnerhet med tanke på den speciella attraktionskraft som den redan etablerade turkiska gruppen i London utgör."
Turkar är knappast ensamma om att vilja ha tillgång till Europa; den andra historien handlar om strömmar av fattiga afrikaner från länder söder om Sahara vilka attackerar avspärrningar och bryter sig igenom stängsel för att ta sig in till de två små spanska enklaverna Ceuta och Melilla som ligger vid Medelhavskusten, mot Marocko.
Tills nyligen var dessa iberiska spår av korsfararna enbart ålderdomliga kvarlevor av en svunnen tid. Nu däremot utgör de (tillsammans med Kanarieöarna, Lampedusa och Mayotte) en av den Europeiska unionens mest isolerade och sårbara infartsvägar, en språngbräda för illegala immigranter till hela den Europeiska unionen.
Staden Melilla med sina 60 000 invånare och en tio kilometer lång gräns med Marocko, skyddas av den spanska legionen och marockanska civila vaktenheter, höga stängsel försedda med rakbladsvass taggtråd och det senaste i antipersonell teknologi (sensorer, rörelsedetektorer, starka strålkastare, infraröda kameror).
Den typiska afrikanska flyktingen reser över Saharaöknen för att komma till Medelhavskusten, där uppehåller han sig i närheten tills det rätta ögonblicket infinner sig för att försöka sig på att springa in på det spanska området. "Vi var helt enkelt trötta på att leva i skogen" förklarade en ung man från Guinea-Bissau. "Det fanns inget där att äta, det fanns inget där att dricka."
I mitten på september började mängder av afrikaner storma gränsen. De använde sig av enkla stegar gjorda av grenar och på vissa ställen använde de sin egen vikt för att riva stängslet. Som en av dem uttryckte det: "Vi kommer tillsammans i en grupp och hoppar alla samtidigt. Vi vet att några av oss kommer att komma igenom och att andra kommer att bli skadade och ytterligare andra kommer att dö, men vi måste komma igenom till varje pris."
Taktiken fungerar. Vid ett enda tillfälle i september försökte över 1000 människor ta sig in i Melilla och man beräknar att 300 lyckades. Tidigt i oktober sprang 650 människor mot stängslet och 350 sägs ha klarat det. "Vi är helt enkelt för många" för att kunna stoppas sade en person från Mali. Man beräknar att ungefär 30 000 fler afrikaner väntar på sin tur.
Konfrontationen kan liknas vid en regelrätt strid. Afrikanerna kastar stenar mot säkerhetsstyrkorna som svarar med bajonetter, hagelgevär och gummikulor. Attackerna har dödat ett dussin afrikaner, vissa blev nedtrampade under rusningen till det spanska territoriet och andra sköts av marockansk polis.
Madrid lyckades slutligen förmå Rabat att slå ner på de kvarvarande afrikaner som väntande. Marockanerna tillmötesgick genom att flyga ca 2000 av dem till deras hemländer och skicka ytterligare 1000 till exil i Marockos södra öken långt från den spanska enklaven. Förflyttningen skedde något brutalt, genom att man slängde ut afrikanerna och lämnade dem att klara sig själva utan hjälp. Men det ovälkomna budskapet gick fram. "Jag kommer att åka tillbaka nu," sade en annan man från Mali med tårar i ögonen. "Jag kommer inte att försöka återvända. Jag är slutkörd."
Moderna kommunikationsmöjligheter och transportmöjligheter inspirerar hela tiden turkar, afrikaner och andra (till exempel mexikaner) att lämna sitt födelseland och om nödvändigt ta stora risker för att nå västvärldens snudd-på-paradis. Till svar visar européerna tänderna och avfärdar multikulturella hänsyn liknande Kofi Annans uttalande om att "det viktiga är att vi inte gör ett fruktlöst försök att förhindra människor från att korsa gränser. Det kommer inte att fungera."
Men att förhindra människor från att ta sig över gränsen står högt på dagordningen; det är förmodligen bara en tidsfråga innan andra länder i väst följer Spanien och Australien och tillgriper militärstyrka.
Stora smugglingsligor och vågor av människor som sköljer över befästa ställningar representerar den fullständiga manifestationen av djupgående och växande dilemman: hur öar av fred och överflöd överlever i en ocean av krig och förluster, hur en minskande europeisk befolkning behåller sin historiska kultur och hur länder från Turkiet till Mali till Mexiko löser sina problem istället för att exportera dem.
Utan någon lösning i sikte finns det dock varje anledning att förvänta sig att dessa problem bara blir värre.
