Islam och muslimer förväntades få hög prioritet av Påve Benedict XVI, men under hans första nio månader på posten har han offentligt varit tyst om dessa ämnen. En rapport visar oss dock hur han för närvarande tänker.
Fader Joseph D. Fessio, SJ, återberättade i programmet Hugh Hewitt Show detaljer från ett seminarium han deltog i tillsammans med påven i september 2005. Seminariet handlade om islam. Deltagarna fick höra vad en pakistanskfödd liberal teolog vid namn Fazlur Rahman (1919-88) hade för idéer. Han ansåg att om muslimer omtolkade Koranen skulle Islam kunna moderniseras. Han ville att fokus skulle sättas på principerna bakom koransk lagstiftning såsom jihad, att hugga av en tjuvs händer, eller att tillåta månggifte, för att dessa sedvänjor skall kunna ändras så att de passar för dagens behov. När muslimer gör detta, avslutade han, kan de bli framgångsrika och leva i harmoni med icke-muslimer.
Påven Benedict reagerade starkt på detta argument. Han har lett ett sådant här seminarium årligen sedan 1977 men har alltid låtit andra tala först och själv väntat till slutet innan han lämnat sina kommentarer. Men Fader Fessio berättade med förvåning att när han hörde om Fazlur Rahmans analys, kunde påven inte längre behärska sig:
Detta är nog första gången han uttalade sig genast. Och jag är fortfarande tagen av det, hur mäktigt det var. … Den Helige Fader sade på sitt underbart lugna men tydliga sätt att det finns ett fundamentalt problem med denna (analys) därför att, sade han, inom den islamiska traditionen har Gud givit sitt ord till Muhammed men det ordet är för evigt. Det är inte Muhammeds ord. Det finns där för evigt. Det finns ingen möjlighet att anpassa eller tolka det.
Denna fundamentala skillnad, fortsatte Påve Benedict, gör islam annorlunda än kristendomen och judendomen. I de två senare religionerna, "har Gud sökt påverka genom sina skapelser. Och därför är det inte bara guds ord, det är Esaias ord, inte bara guds ord utan Markus ord. Han använde sig av sina mänskliga skapelser och inspirerade dem att vittna om hans ord för världen." Judar och kristna "kan ta det som är bra" i deras tradition och forma det. Det finns med andra ord "en inre logik i den kristna bibeln vilken tillåter den och kräver av den att den ändras och anpassas till nya situationer."
Medan bibeln för Benedict är "Guds ord som kommer genom en mänsklig församling", uppfattar han koranen som "något som ramlade ner från himlen, vilket inte kan ändras eller anpassas." Denna oföränderlighet får väldiga konsekvenser: det betyder "Islam sitter fast. Den sitter fast med en text som inte kan anpassas."
Fader Fessios anmärkningsvärda berättelse föranleder två reaktioner. För det första så gjordes dessa kommentarer vid ett privat seminarium med före detta studenter, inte officiellt. Som "Spengler" från Asia Times påpekar, även påven "måste viska" när han diskuterar islam. Det är ett tidens tecken.
För det andra måste jag respektfullt anmäla en avvikande åsikt. Koranen kan visst tolkas. Muslimer tolkar minsann inte koranen mindre än judar och kristna tolkar bibeln, och dessa tolkningar har inte blivit mindre under årens lopp. Koranen, liksom bibeln, har en historia.
En antydan om detta ser man hos det ursprungliga tankesättet hos den sudanesiske teologen Mahmud Muhammad Taha (1909-85). Taha byggde sin tolkning på den konventionella uppdelningen av koranen i två delar. De första verserna kom ner till Muhammed när han var en maktlös profet som levde i Mecka, och tenderar att vara kosmologiska. Senare verser kom ner när Muhammed var härskare över Medina, och dessa inkluderar många specifika bestämmelser. Dessa påbud blev så småningom grunden för Shari'a eller islamisk lag.
Tahas argument är att specifika koraniska bud endast skulle gälla i Medina, inte på andra tider och platser. Han hoppades att dagens muslimer skulle lägga dessa åt sidan och leva efter de generella föreskrifter som framfördes i Mecka. Om Tahas idéer skulle accepteras skulle det mesta av Shari'a försvinna, inklusive gammalmodiga bestämmelser angående krigsföring, stöld och kvinnor. Muslimer skulle då lättare kunna moderniseras.
Även utan att acceptera en så storslagen ordning som Taha föreslår så tar muslimer redan små steg i samma riktning. Islamiska domstolar i reaktionära Iran, till exempel, har brutit med islamisk tradition och ger nu kvinnor tillstånd att gå till domstol för att få skilsmässa och tillerkänner en mördad kristen samma kompensation som en mördad muslim.
Som detta visar så sitter islam inte fast. Men stora ansträngningar behövs för att få det att röra på sig igen.
