Inbördeskrig i Irak?

Bombningen av Askariyahelgedomen i Samarra, Irak, den 22 februari var en tragedi, men det var varken en amerikansk tragedi eller en tragedi för koalitionen.

Förstörelsen av den Gyllene kupolen, byggd 1905 och en av de heligaste helgedomarna för islams shiiter, representerar en upptrappning av de sunnitiska attackerna på shiiterna, en medveten våldshandling avsedd att provocera fram en känslomässig motreaktion. Det visar inte på sunnitisk svaghet utan på beslutsamheten hos vissa grupper inom Iraks styrande folkgrupp att återta sin dominerande ställning. Iraks president Jalal Talabani har med all rätt varnat för att "den upproriska elden kommer, när den antänds, att bränna ner allt i dess väg och inte skona någon." Man ryser vid tanken på det möjliga blodbad som ligger framför oss.

Trots detta är Iraks belägenhet varken något som koalitionen är ansvarig för eller något som utgör någon speciell fara för västvärlden.

När Washington och dess allierade störtade Saddam Husseins avskyvärda regim, vilken utgjorde en fara för omvärlden genom att börja två expansionskrig, bygga massförstörelsevapen och sträva efter att kontrollera handeln med olja och gas, då gjorde de den irakiska befolkningen en tjänst, en befolkning som hade varit hänsynslöst förtryckt av den stalinistiska diktatorn.

Föga förvånande föll hans regim för attacker utifrån, en lätt match precis som många analytiker, inklusive jag själv, hade förutspått. Sexveckorssegern förblir en stolthet för amerikansk utrikespolitik och koalitionens stridskrafter. Det representerar också en personlig bedrift för president Bush, som tog huvudbesluten.

Men presidenten beslöt att detta uppdrag inte var tillräckligt. Förblindad av utvecklingen i efterkrigstidens Tyskland och Japan – vars omvandling när man ser tillbaka mer och mer förefaller ha varit en engångsbravad – skickade han i sin strävan efter att skapa ett "fritt och demokratiskt Irak" in trupper. Detta ädla mål har inspirerats av det bästa från amerikansk idealism.

Men detta ädla mål var inte tillräckligt för att rehabilitera Irak, som jag redan i april 2003 förutsåg. Irakierna, en till allra största delen muslimsk befolkning som nyligen befriats från sin totalitära fängelsehåla, var inte intresserade av att följa USA:s exempel; så vitt de anbelangar så saknar det amerikanska folket ett djupare intresse för Iraks välmående. Denna kombination av krafter garanterar att koalitionen inte kan tvinga sin vilja på 26 miljoner irakier.

Detta antyder också behovet av att sänka koalitionens mål. Jag stödjer målet ett "fritt och demokratiskt Irak", men tiden är nu mogen för att erkänna att koalitionens insats kommer att begränsas till förgörandet av tyranni, inte till att hjälpa till att ersätta det. Denna begränsade insats är inte på något sätt mindre värd och den förblir ett riktmärke för internationell upprensning. Det skulle vara synnerligen olyckligt om ett för högt satt mål förstör vad man redan uppnått och på så sätt gör framtida ingripanden mindre troliga. Fördelen av att ha gjort slut på Saddams styre får inte glömmas bort i oron över att man inte lyckats skapa ett framgångsrikt nytt Irak.

Att ställa allt till rätta i Irak är varken koalitionens ansvar eller skyldighet. Skadan som orsakades av Saddam kommer att ta många år att återställa. Amerikaner, britter och andra kan inte ges uppgiften att lösa meningsskiljaktigheterna mellan sunniter och shiiter, ett långdraget irakiskt problem som enbart irakierna själva kan ta sig an.

Ett inbördeskrig i Irak skulle innebära mycket för västvärlden. Det skulle troligen:

• Inbjuda till syriskt och iranskt deltagande, vilket skulle driva fram en amerikansk konfrontation med dessa två stater med vilka relationerna redan är spända.

• Göra slut på drömmen om ett Irak som fungerar som modell för andra länder i Mellanöstern, och på så sätt försena genomdrivandet av allmänna val. Detta kommer att medföra att man förhindrar islamister från att bli legitima genom att bli valda i dessa val, så som Hamas blev för bara en månad sedan.

• Minska antalet skadade koalitionssoldater i Irak. Som Philadelphia Inquirer skriver, "Upprorsmakarna och de utländska krigarna är mer intresserade av att skapa missämja bland civilbefolkningen än av att döda amerikanska soldater. Detta kan leda till att man destabiliserar den politiska processen i Irak och möjligen leda till ett fullskaligt etniskt och religiöst krig."

• Minska antalet skadade västerlänningar utanför Irak. En professor vid USA:s Sjöbefälsskola, Vali Nasr, anmärker: "Just när det verkade som om muslimer över hela regionen började lägga sina olikheter åt sidan för att förenas i protest mot de danska skämtteckningarna, visade attacken att islamiska fraktioner förblir den största utmaningen till fred." Med andra ord, när sunniterrorister attackerar shiiter och vice versa är det mindre risk att icke-muslimer blir skadade.

I korthet innebär detta att ett inbördeskrig i Irak skulle bli en humanitär tragedi, men inte en strategisk.