Frågan alla ställde om Irakkriget år 2003 – "Vad hände med massförstörelsevapnen?" – har slutligen besvarats. I korthet kan man säga: Saddam Husseins ihärdiga ljugande fick till följd att ingen trodde honom när han i sista stund faktiskt avlägsnade massförstörelsevapnen.
Pentagons sambandscentral har gett ut en lång och fängslande rapport med titeln Perspektiv på Irakprojektet. I denna rapport lägger amerikanska forskare fram resultatet av två års systematiska studier av de drivkrafter och motiv som formade Saddam och hans regim. Rapporten är välskriven, satt i ett historiskt sammanhang och fylld av avslöjande detaljer. Tillsammans med Kanan Makiyas Republic of Fear rankas den som en av de bästa beskrivningarna av regimen. (En förkortad version finns att läsa i majnumret av Foreign Affairs.)
Den visar hur Saddams Irak, precis som Hitlers Tyskland eller Stalins Sovjetunion, var en plats där verkligheten var oförutsägbar och förvrängd. I synnerhet förändrades Saddam i mitten av 1990-talet, han utvecklade då en vanföreställning om sitt eget militära geni, han ansåg sig faktiskt vara ofelbar. I denna fantasivärld räknas soldaters lojalitet och kunnande mer än teknologi eller materiel.
Han såg ner på USA:s militära prestationer från Vietnam till Desert Storm, från Somalia till Balkan, tyrannen ansåg att amerikanerna var fega och ovärdiga fiender.
Vid ungefär samma tid började Saddam insistera på att få enbart goda nyheter och isolerade sig ännu mer från den ofta hårda verkligheten. Som vanligt vågade få underhuggare säga emot chefen, hans beslutsamma självbedrägeri vållade förödelse som spred sig från presidentpalatset till hela den irakiska regeringen och ännu längre. Huvudförfattaren till Perspektiv på Irakprojektet, Kevin M. Woods och hans fyra medförfattare skriver "I mitten på 1990-talet visste de flesta som stod nära regimens innersta krets att alla ljög för varandra."
Bedrägeriet stärktes och förfinades. En officer i luftvärnet sade själv, "Varje (officer) ljög för sina kollegor, från förste löjtnant och upp tills det nådde Saddam."
Att ingen egentligen visste vad som pågick synliggjordes av det nonsensprat som sprutade ur Iraks informationsminister (hånfullt kallad Baghdad Bob av reportrar från väst) medan han underhöll världen med strålande rapporter om irakiska segrar; "Vad de irakiska ledarna anbelangade rapporterade Baghdad Bob i stort sett bara vad de själva hörde från fronten." En militärkommendant erkände att han blev "fullständigt överraskad" när han stötte på en amerikansk stridsvagn i Baghdad
Samma situation gällde också för den militärindustriella infrastrukturen. För det första, säger rapporten, så var det för Saddam så att "enbart utfärdandet av ett påbud var tillräckligt för att planen skulle fungera." För det andra var alla inblandade för rädda om sina liv för att våga visa bulletiner som inte visade på stora irakiska framsteg. I synnerhet "rapporterade vetenskapsmän alltid att nästa mirakelvapen var alldeles runt hörnet." Vem i en sådan omgivning visste hur det verkligen förhöll sig med massförstörelsevapen? Till och med när det gällde Saddam fanns det "när det kom till massförstörelsevapen alltid ett visst tvivel om sanningen."
Iraks strategiska dilemma komplicerade saken ytterligare. Eftersom Saddam insåg att irakisk svaghet kunde inbjuda till anfall, i synnerhet från Iran, så ville han att världen skulle tro att han innehade massförstörelsevapen. Men till slut insåg han att han för att värja sig mot koalitionen behövde övertyga Västvärlden att hans regim inte längre innehade dessa vapen. Medan koalitionsstyrkorna förberedde sig för krig mot slutet av år 2002 beslöt sig Saddam för att samarbeta med FN för att visa att hans land var rent från massförstörelsevapen, som han själv uttryckte det, för att "inte ge President Bush någon ursäkt för att starta ett krig."
Detta sanna ögonblick blev, ironiskt nog, offer för hans långa historia av att vilseleda Förenta Nationerna; Irakiska steg för att foga sig i inspektionsförfarandet fick den paradoxala effekten att den bekräftade västvärldens tvivel och fick dem att tro att samarbetet bara var ett knep. Uppsnappade order om att "göra sig av med spår av tidigare massförstörelsevapenprogram" misstolkades till exempel och antogs vara ytterligare ett knep, och inte den uppriktiga ansträngning det verkligen var.
Saddams sena försök att vara uppriktig misslyckades och ledde till vad rapportens författare kallar "ett diplomatiskt och propagandistiskt moment-22." Fullständig förvirring följde. Högt uppsatta irakiska tjänstemän som tillfångatogs under kriget fortsatte i flera månader efteråt "att tro att det var möjligt … att Irak fortfarande hade massförstörelsevapen undangömda någonstans." Koalitionens underrättelseavdelningar missade, föga förvånande, den sista och oväntade vändningen i ett sedan länge pågående drama. Varken underrättelseavdelningarna eller västvärldens politiker ljög, Saddam var den elaka bedragaren vars bedrägerier till slut förvirrade och utsatte alla för fara, inklusive honom själv.
