Signalerna från Baghdad när den nyvalde, och nyss utnämnde, irakiska premiärministern Nuri Kamal al-Malika den 26 april mötte två regeringsledamöter från USA anser jag vara kontraproduktiva.
Ändamålet med amerikanernas resa påstods, för att citera New York Times, vara "att återupprätta allmänhetens förtroende för regeringen och hjälpa landets säkerhetsstyrkor att rensa leden från infiltrerande milisgrupper". Men vad de i verkligheten gjorde var att fästa uppmärksamheten på al-Maliki. Försvarsminister Donald H. Rumsfeld sade: "Jag åkte därifrån väldigt uppmuntrad." Utrikesminister Condoleezza Rice var eld och lågor: "Han var verkligen imponerande. … Han förstod sin roll och den nya regeringens roll när det gäller att verkligen visa att detta är en nationell samlingsregering som alla irakier kan lita på."
Al-Maliki försäkrade därefter Condoleezza Rice att hans mål var att "återupprätta förtroendet" hos irakierna genom att snabbt få igång elektriciteten och göra slut på milisens inflytande inom Iraks polismakt. Deras möte gav intryck av ett huvudkontor som skickar sin ledning för att undersöka en franchisetagare man har problem med.
Naturligtvis förnekade amerikanska tjänstemän detta. Frågan om ministrarnas dramatiska uppdykande samtidigt, så snart efter al-Maliki vunnit premiärministervalet, skulle kunna tyda på att han är en amerikansk marionett undvek Rice genom att kalla formandet av den irakiska regeringen för "den mest demokratiska processen någonsin i Mellanöstern" (ett tveksamt påstående). Rumsfelds helt allvarliga svar på frågan om hur de amerikanska styrkorna skulle hantera milisens inflytande var: "Det första jag skulle säga är att vi inte hanterar det. Irakierna gör det själva."
Sådan förvirring om USA:s roll är oundviklig när högt uppsatta amerikanska ledare ger sin irakiska skyddsling en stor kram, en kram som har tagit sig flera olika uttryck under de senaste tre åren. Ett litet men smärtsamt tydligt exempel är när utrikesdepartementet i december 2003 tog den irakiska nationalsymfoniorkestern till Washington – en institution lika förfallen som namnet antyder – där de mottogs och behandlades som stjärnor: Bush bevistade deras konsert, the National Symphony Orchestra och cellovirtuosen Yo-Yo Ma anslöt sig till irakierna på scenen. För irakierna solkade denna välvilja ner orkestern och de framstod som en osjälvständig institution.
Administrationen ser inte sitt offentliga omfamnande av den irakiska regeringen som högmodigt, men det gör jag. Det finns fyra anledningar till att det stjälper mer än det hjälper. Den första anledningen är att uppfattningen att det är amerikanerna som har makten underlättar för regimens fiender att samla stöd för sitt uppror.
För det andra så har muslimer en djupt rotad motvilja mot att icke-muslimer lägger sig i deras angelägenheter. En muslimsk ledare som ses som en agent för västmakter kan behöva arbeta i årtionden för att rentvå sitt namn. Detta problem drabbade till exempel den förste jordanske kungen Abdullah I under hans 30-åriga regeringstid, vilket bidrog till att minska hans lands stabilitet.
För det tredje överskuggar omfamningarna det faktum att Baghdad har fattat viktiga beslut som går tvärs emot Bushadministrationens önskemål såsom dess restriktiva oljepolitik, deras beredvillighet att släppa in iranska trupper för att träna och deras avvisande av Washingtons krav på att de skall ge utländska entreprenörer immunitet från irakisk lag. Irakiska politiker visar ibland öppet sin självständighet, som när försvarsministern Saadoun al-Dulaimi i mitten av februari 2005 frågade om undertecknandet av en militärpakt med Teheran skull göra Washington arga, Washington svarade: "Ingen kan tala om för Irak vilka relationer de skall ha med andra länder"; men sådana spänningar i relationen sopas under mattan till förmån för historien om ett underordnat Irak.
För det fjärde så försätter sig Washington i en sits där man kan hållas ansvarig för konsekvenserna av dåliga irakiska beslut. Som en sunniledare uttryckte saken i februari 2004, "Amerika äger detta land just nu. De är ansvariga."
En bättre politik än att stryka det nya irakiska ledarskiktet medhårs vore att ge dem begränsade tillgångar, se till att där finns en välvilligt inställd militär närvaro och önska dem lycka till på avstånd. Regeringen skulle då ensam sjunka eller simma på Iraks historiskt våldsamma och oförlåtliga politiska arena. Den arena som Elie Kedourie, själv av irakiskt ursprung, en gång beskrev som "full av blodspillan, förräderi och plundrande". Om regeringen lyckas har förmånen av att ha gjort det utan hjälp från koalitionstrupperna.
Och om den misslyckas har irakierna– politiskt vuxna, inte stående under koalitionens förmyndarskap – själva bördan av att bestämma sitt lands framtida väg medan de utländska makternas roll begränsas för att vara säker på att inget går katastrofalt fel.
