Mitt besök i Istanbul den här veckan sammanföll med en av de största utmaningarna för den turkiska sekulära republiken sedan dess tillkomst 1923.
Republiken Turkiet skapades av Mustafa Kemal Atatürk av resterna efter det Ottomanska riket, den föddes vid ungefär samma tidpunkt som västvärldens tillförsikt var på topp, när det verkade som den europeiska vägen skulle bli den globala mallen. Atatürk införde i snabb takt en mångfald förändringar inklusive europeiska lagar, det latinska alfabetet, den gregorianska kalendern, personliga efternamn, hattar istället för fezer, monogami, söndag som vilodag, ett förbud mot dervisch, laglig rätt att dricka alkohol samt turkiska som det liturgiska språket.
Många reformer fick fäste; en återgång till arabisk skrift eller att slopa efternamn är otänkbart. Dock har landet i allmänhet återgått till ett islamskt sätt att leva. Detta märks på den ökade religiösa undervisningen i skolorna, på fler statsunderstödda moskéer samt att fler kvinnor tar på sig huvudduk.
Flera faktorer är anledningen till denna utveckling: den förutsägbara reaktionen mot Atatürks överdrifter; Turkiets högre grad av demokratisering, vilket gav massorna en chans att uttrycka sig; den högre demografiska utveckling av Anatolier som i allmänhet är kyligare inställda till Atatürks förändringar; och den islamiska uppgång som startade i mitten på 1970-talet.
Denna uppgång ledde till en ansenlig islamisk representation i det turkiska parlamentet, det började med en enda plats på 1960-talet och sedan dess – hjälpt av det turkiska valsystemets underligheter – har de nått upp till nästan tvåtredjedels majoritet idag. Islamiska partier har två gånger innehaft premiärministerämbetet, 1996-97 och sedan 2002. Första gången var det Necmettin Erbakans envisa personlighet och öppet islamiska program som fick militären, väktare av Atatürks traditioner, att driva bort honom från makten inom ett år.
Efter att Erbakans politik kollapsat grundade en före detta löjtnant, Recep Tayyip Erdoðan, Rättvise och utvecklingspartiet (AKP) som nu är regeringsparti. Erdoðan och hans grupp lärde sig efter fiaskot 1996-97 och den här gången har de intagit en mycket försiktigare inställning till islamisering. De visade också att de kan regera, de hanterade såväl ekonomin som europeiska unionen, Cypernfrågan och andra frågor på ett kompetent sätt.
Förra månaden gick dock Erdoðan för långt när han valde sin bundsförvant Abdullah Gül till att ställa upp i republikens presidentval. I snabb följd misslyckades Gül med att få de nödvändiga rösterna, Författningsdomstolen ogiltigförklarade valet, miljoner sekulära demonstrerade på gatan, militären antydde en kupp och Erdoðan upplöste parlamentet. Både val till ett nytt parlament och en ny president kommer snart att hållas.
Detta väcker många frågor: kan AKP återigen vinna en majoritet av platserna i parlamentet? Om inte, kan de bilda en regeringskoalition? Kommer de att lyckas installera en av sina egna som president?
Den grundläggande frågan är vad AKPs ledarskap har för avsikt. Tänker de, efter att ha bevittnat Erbakans öde, bibehålla ett hemligt islamistprogram och helt enkelt lära sig att dölja sina islamistiska mål? Eller har de faktiskt givit upp dessa mål och accepterar sekularism?
Dessa frågor om vad de har för avsikt att göra kan enbart besvaras spekulativt. Efter en resa till Turkiet i mitten på år 2005 kom jag till följande slutsats: att bedöma huruvida AKP har en dold dagordning påminner om ett "sofistikerat pussel" med övertygande argument för båda sidor. Så är det fortfarande, upptäcker jag på min nya resa två år senare. Det finns bara mer data att gå igenom och tolka.
Varje turk och varje utländsk regering måste själva ta ställning till AKP. Opinionsundersökningar visar att turkiska väljare fortfarande är osäkra medan utländska ledare har bestämt sig för Erdoðan. Europarådet fördömde militär inblandning och USAs utrikesminister Condoleezza Rice gick ännu längre när hon berömde AKP för att "dra Turkiet åt väst mot Europa" och i synnerhet berömde hon ansträngningen att anpassa turkiskt lagstiftning till Europas vad gäller individuell och religiös frihet.
Men hennes uttalande bortser från AKPs försök att använda sig av islamisk lag när det gäller att kriminalisera otrohet och skapa alkoholfria zoner, för att inte tala om dess fördomar mot religiösa minoriteter så väl som förföljelse av politiska motståndare. Dessutom skulle ett EU-medlemskap ge AKP stora fördelar: genom att minska den politiska roll Turkiets ärkesekulära militära ledarskaps spelar skulle det paradoxalt nog underlätta för dem att införa islamsk lag. Skulle AKPs försiktighet väga tyngre än dess kastrering av officerskåren? Slutligen så ignorerar utrikesminister Rice den av AKP framkallade spänningen i de USA-turkiska relationerna.
Hennes ytliga analys har en oavsiktlig fördel: med tanke på Turkiets starka antiamerikanism nu för tiden kan amerikanskt stöd för AKP faktiskt medföra att de förlorar röster. Bortsett från den cyniska humorn detta innebär bör Washington sluta stödja AKP och istället ta ställning för sina naturliga allierade, sekularisterna.
