Är den brittiska drottningens adlande av Salman Rushdie, 60 år, "ett tecken på ett förändrat förhållningssätt" gentemot brittiska muslimer som Observers kolumnist Nick Cohen skrev? Är det ett "välkommet exempel på … brittisk ryggrad", som specialisten på islamism Sadanand Dhume beskrev det i Wall Street Journal?
Jag tror inte det. Adlandet som offentliggjordes den 16 juni gjordes utan en tanke på några följder.
Det mesta av bråket runt hedrandet sker i Pakistan, precis som det gjorde 1988 när Sir Salmans novell Satansverserna först publicerades. "Vi beklagar den brittiska regeringens beslut att adla honom", sade en talesman för det pakistanska utrikesministeriet. Underhuset i Pakistans parlament godkände enhälligt en regeringsresolution som kallade honom "hädare".
Vad som framförallt är exceptionellt är att Pakistans religionsminister, Mohammed Ijaz ul-Haq, godkänt självmordsbombningar mot Storbritannien. "Om någon skulle vilja exploderar en bomb på sin kropp så skulle han ha rätt att göra detta om inte den brittiska regeringen ber om ursäkt och drar tillbaka "sir" titeln". Ijaz ul-Haq lade senare till att "om någon blir självmordsbombare för att försvara profeten Muhammeds ära så är hans handling försvarbar".
En fackförening erbjöd $160 000 i belöning till den som halshugger Rushdie. Talmannen i Irans parlament, Gholamali Haddadadel, hotade med att muslimer "inte kommer att låta denna oförståndiga och skamliga handling förbli obesvarad".
Sådana reaktioner från högt uppsatta personer uppmuntrade islamister till att gå ut på gatorna i många städer, även i London, och bränna bilder på Rushdie och drottning Elizabeth och skandera slagbord såsom "Död åt Rushdie! Död åt drottningen!"
Lyckligtvis fanns det några muslimer som fördömde dessa reaktioner. Den kanadensiska författaren Irshad Manji noterade att den pakistanska regeringen inte hade något att säga om "attackerna på muslimer" i Kabul och Baghdad där islamistisk terrorism dödat fler än 100 muslimer. "Jag känner mig förolämpad att det mitt under denna förödande massaker är en utövande ateist vid namn Salman Rushdie rankas högst på listan över vad som måste åtgärdas", skrev hon.
Dessa islamistiska hot förlänger ett drama som började på Alla hjärtans dag 1989 när Ayatollah Khomeini utfärdade sitt påbud att döda Rushdie. Han anförde att "författaren av boken med titeln Satansverserna – som har sammanställts, tryckts och publicerats i strid mot Islam, profeten och koranen, och alla de som är inblandade i dess publicering och som var medvetna om dess innehåll, döms till döden. Jag vänder mig till alla troende muslimer och ber dem avrätta dessa människor så snabbt som möjligt."
Samma dag uppträdde jag i TV och förutspådde att romanförfattaren aldrig skulle undkomma påbudet att döda honom. Han å sin sida har experimenterat med blidkningsförsök 1990 och med 1998 självbedrägeri sedan 1998 då Irans utrikesminister förklarade att hans regering inte längre hade för uppsåt att mörda honom. Rushdie blev hoppfull och ansåg detta vara "ett genombrott" och drog slutsatsen att Khomeinis påbud "kommer att vissna på vinrankan".
Jag varnade Rushdie 1998 för att han så lättsinnigt vidhöll att han var utom fara. För det första så fanns påbudet kvar; iranska ledare tror inte sig själva om att vara kompetenta nog att återkalla det (något som ayatollah Ahmad Khatami upprepade häromdagen). För det andra så finns det individer runt om i världen som skulle kunna utnämna sig själva till att uppfylla Khomeinis begäran.
Men Rushdie och hans vänner ignorerade dessa farhågor. Christopher Hitchens till exempel trodde att Rushdies liv hade återgått till det normala. Detta blev den förhärskande känslan; denna sorglöshet och naivitet – inte "ryggrad" – förklarar bäst förärandet av en adelstitel.
Jag välkomnar adlandet eftersom Rushdie trots alla sina politiska misstag verkligen är en bra romanförfattare. Jag önskar att jag kunde hålla med Dhume om att erkännandet av honom betyder att "pendeln har börjat svänga" i Storbritannien, bort från försöken att blidka radikala islam.
Men jag kan inte. Istället drar jag två slutsatser: För det första borde Rushdie förbereda sig på det faktum att Khomeinis påbud är permanent och inte kommer att sluta gälla så länge han är i livet. För det andra borde den brittiska regeringen ta allvarligt på det offentliga pakistanska hotet om självmordsterrorism vilket innebär en krigsförklaring och ett godkännande av sådana operationer. Hittills har den inte gjort det.
Förutom ett diplomatiskt uttalande som uttryckte "djup oro" insisterar Whitehall på att ministerns hot inte kommer att skada de "väldigt bra relationerna" med Pakistan. Man har till och med signalerat att Ijaz ul-Haq är välkommen till Storbritannien om han kommer som privatperson. (Är självmordsbombare också välkomna så länge de inte kommer som regeringens gäster?) Tills de pakistanska myndigheterna tar tillbaka och ber om ursäkt för Ijaz ul-Haqs skandalösa uttalanden bör London inte fortsätta sina relationer med Islamabad som om ingenting hänt
Detta skulle verkligen utgöra "brittisk ryggrad".
Daniel Pipes, ledare för Mellanösternforum, är författare till boken The Rushdie Affair som utkom 1990.
