Två åsikter dominerar och polariserar den amerikanska politiken idag. Vissa säger att kriget är förlorat så det bästa nu är att lämna Irak. Andra säger att kriget kan vinnas så det bästa är att låta trupperna stanna kvar.
Själv har jag har en tredje uppfattning. Ockupationen är förlorad men kriget kan vinnas. Behåll de amerikanska trupperna i Irak men flytta ut dem från städerna.
Redan i februari 1991 förutspådde jag att den amerikanskledda militära ockupationen av Irak skulle misslyckas. Detta var strax efter Kuwaitkrigets slut, jag skrev då att en ockupation som varar längre än några månader "förmodligen skulle bli en stor katastrof för den amerikanska utrikespolitiken". Jag kom till denna slutsats genom insikten att den irakiska befolkningen skulle komma att "väldigt stark motsätta sig en till övervägande del amerikansk ockupationsmakt". Jag drog därför slutsatsen att medan krypskyttseld nesligen begraver högklassig högteknologisk militär överlägsenhet så skulle "de berömda segrar som Tomahawkerna, Tornadorna och Patrioterna åstadkommit snabbt bli ett minne blott".
I april 1991 lade jag till att "amerikanska trupper snart skulle upptäcka att de var hatade; med Shiiter som började med självmordsbombningar, kurderna som återupptog sin motståndskamp och de syriska och iranska regeringarna konspirerande för att komma på nya sätt att sabotera det amerikanska styret. Att stanna kvar skulle bli för smärtsamt, att lämna för förödmjukande."
I oktober 2003, när ockupationen var ett halvår gammal, förutsåg jag att "uppdraget i Irak skulle sluta i ett misslyckande" eftersom den irakiska viljan att få bort koalitionsstyrkorna var betydligt starkare än koalitionens motivation att stanna kvar. "Den USA-ledda ansträngningen att få ordning på Irak är inte tillräckligt viktig för amerikaner, britter eller andra icke-muslimska partners för att de skall hålla ut."
Jag upprepar igen att denna brist på vilja (hur många amerikaner eller britter bryr sig särskilt mycket om Iraks framtid)? betyder att koalitionsstyrkorna inte kan uppnå det storslagna målet att rehabilitera Irak. De kritiker som kräver tillbakadragande återspeglar den nationella känslan, vilken gör att Bushadministrationen blir alltmer isolerad, en trend som nästan säkert kommer att hålla i sig.
Men president George W. Bush gör rätt som insisterar på att behålla trupper i Irak.
Den amerikanska trovärdigheten står delvis på spel. Landet har inte råd att, som Victor Davis Hanson skriver, låta detta bli den första flykten från ett slagfält någonsin. De som förespråkar denna fega reträtt lurar sig själva. Senator George Voinovich (Republikan från Ohio) tror att "om alla vet att vi lämnar (Irak) så kommer de att bli livrädda", på vilket Jeff Jacoby hånfullt svarar i Boston Globe: naturligtvis "ingenting skrämmer Al-Qaida som att se amerikaner retirera".
Trupperna bör stanna kvar i Irak av en annan anledning också: Irak är en enastående bas att använda sig av för att få inflytande över utvecklingen på världens mest labila scen. Koalitionsregeringarna kan använda dem till att:
- Hejda eller hålla tillbaka de iranska och syriska regeringarna
- Säkerställa det fria flödet av olja och gas.
- Bekämpa Al-Qaida och andra internationella terroristorganisationer
- Utgöra en vänligt sinnad närvaro i Irak.
 Vad koalitionstrupper inte bör göra: En tungt beväpnad korpral i marinkåren, Eliot Yarmura, ledde maskerade irakiska soldater genom en gränd under en säkerhetspatrullering i Barwana, Irak, den 15 januari 2006. (Se stor bild) |
|
Jag begär att de internationella trupperna frikopplas från improviserade sprängämnesanordningar, gömställen i städerna och beväpnade konvojer och istället omgrupperas till öknen och gränserna där de och deras högteknologiska utrustning kan spela en strategisk roll.
Detta innebär att koalitionen överger sitt alltför ambitiösa mål om ett demokratiskt, fritt och välmående Irak och istället satsar på ett Irak som är säkert, stabilt och anständigt. I synnerhet att hålla val i januari 2005, bara 22 månader efter att tyrannen störtats, var förhastat och orealistiskt; irakierna kommer att behöva år, kanske årtionden, på sig för att lära sig hantera ett öppet samhälle.
Att få bort Saddam Hussein var en realistiskt och välkommen internationell rengöring, men att reparera ett Irak bestående av en frigjord, nedbruten och ideologisk irakisk befolkning förblir bortom koalitionens förmåga. Koalitionen gav irakierna en nystart; den kan inte ta ansvar för dem, inte heller återuppbygga deras land.
Att fokusera på den strategiska planen betyder också att koalitionen distanserar sig själva från Iraks interna utveckling och att de behandlar irakierna som vuxna människor kapabla att själva forma sitt eget öde, inte som skyddslingar: inget mer kramande av landets ledare, inte längre behandla dess parlamentariker som underofficerare, inte heller uppmuntra lokala partners att emigrera till Danmark eller Förenta Staterna.
Detta betyder att de stannar kvar men ändrar inriktning, omgrupperar till baser i öknen men att de inte lämnar Irak.
