När Dwight D. Eisenhower invigde det Islamiska centret i Washington D.C. i juni 1957 var hans tal på 500 ord fullt av välvilja ("Tack vare den islamiska världen har civilisationen fått några av sina viktigaste redskap för att utvecklas") samtidigt som den amerikanska presidenten skämde ut sig (han deklarerade att muslimer i USA har rätt till sin "egen kyrka"). Han var väldigt noga med att inte med ett ord nämna politiken.
På dagen femtio år senare, utan att ha tillräckligt på fötterna, återinvigde George W. Bush förra veckan centret. Hans tal på 1600 ord lovordade också medeltida islamisk kultur ("Vi är här för att uttrycka vår uppskattning för en troslära som har berikat civilisationen i århundraden"), dock visste han skillnaden mellan en moské och en kyrka – och han hade mer på dagordningen än smicker.
Det mest intressanta var onekligen hans uttalande "Jag har under huvuddelen av min presidentperiod hjälpt muslimer med att bekämpa terrorism och med att kräva sin frihet och finna sina egna unika vägar till välstånd och fred". Detta rop från hjärtat visar att Bush förstår till vilken grad muslimers handlingar kommer att påverka det arv han lämnar efter sig.
Skulle de få hans dröm att bli sann "och finna sina egna unika vägar till välstånd och fred" så skulle hans presidentperiod, hur sargad den än är för tillfället, bli återupprättad. Historiker kommer att, precis som med Harry S Truman, erkänna att han var mer förutseende än sin samtid. Om muslimerna dock skulle "hamna på efterkälken i den globala rörelsen för välstånd och frihet" skulle historikerna förmodligen döma hans två presidentperioder på samma sätt som amerikanerna gör idag.
Hur det går för muslimerna beror naturligtvis i hög grad på hur radikala islam utvecklas, vilket i sin tur till viss del beror på hur de tolkar den amerikanska presidenten. Under årens lopp har Bush visat än allt större förståelse för detta ämne. Han började med plattitydartade, ursäktande hänvisningar till islam som "fredens religion", denna fras använde han så sent som år 2006. Tidigare höll han även föredrag för muslimer om deras religions sanna natur, en arrogant ambition som fick mig att år 2001 döpa honom till "Imam Bush".
Allteftersom hans förståelse växte pratade Bush om kalifatet, "islamisk extremism" och "islamofacism." Vad han eufemistiskt kallat "kriget mot terror" år 2001 benämndes år 2006 "kriget mot islamiska fascister". Det började se ljusare ut. Kanske myndigheterna i Washington trots allt förstod hotet.
Men sådana analyser eldade upp den muslimska oppositionen och när Bush nu närmar sig slutet på sin politiska bana så har han retirerat till säkrare mark. Förra veckan återgick han till det förfallna bildspråket som tassar på tå runt allt tal om islam. Istället talade han klumpigt om "den stora striden mot extremism som nu utkämpas över större delen av Mellanöstern" och vagt om "en grupp extremister som försöker använda sig av religionen som medel för makt och dominans".
Vad värre är är att talet forcerade fram utnämnandet av ett speciellt sändebud från USA till Organization of the Islamic Conference. Detta sändebuds förhållningsorder var att "lyssna på och lära från" sina muslimska motparter. Men OIC är en organisation sponsrad av Saudiarabien som under täckmantel av att vara ett FN för enbart muslimer arbetar för att befrämja Wahhabismen. Som antiterroristspecialisten Steven Emerson har uppmärksammat så framstår Bushs sorgliga initiativ som "fullständigt okunnigt om den hejdlösa radikalisering, det stöd för terrorism och de antiamerikanska känslorna som rutinmässigt uttrycks i uttalanden från OIC och dess ledare".
 Sittande på första raden vid det Islamiska Centret den 27 juni 2007 Bush medarbetarna Frances Townsend (vänster) och Karen Hughes bärande provisoriska hijabs. |
|
I korthet kan man saga att det känns som "déjà vu återigen" som kolumnisten Diana West skriver. "Nästan sex år efter 11 september – nästan sex år efter hans första besök hos det Islamiska Centret där han deklarerade att 'Islam är fred' – har Bush inte lärt sig någonting." Men nu hyser vi färre förhoppningar än vi gjorde år 2001 om att han fortfarande kan lära sig, ta till sig och förstå fiendens islamistiska natur.
Eftersom han i stort sett har misslyckats med att ta itu med denna viktiga fråga så måste vi istället vända oss till Bushs potentiella efterträdare och hoppas att de återgår till att visa de krafttag Bush då och då uppvisade, och återigen tala om islamisk extremism, Sharia och kalifatet. Ett flertal republikaner - Rudy Giuliani, Mitt Romney och (framförallt) Fred Thompson – gör just detta. Demokratiska kandidater föredrar tråkigt nog att vara nästan fullständigt tysta i denna fråga.
Nästan trettio år efter att islamister först attackerade amerikaner och nästan samtidigt som terrorister försökte utföra tre större terrorattacker i Storbritannien visar presidentens tal hur förvirrad Washington fortfarande är.
