Dags för frågesport: Vilket Mellanösternland försvann från kartan för inte så länge sedan och återkom inte förrän mer än sex månader senare?
Svar: Kuwait som från augusti 1990 till februari 1991 var Iraks 19:e provins. Denna brutala erövring av Saddam Hussein var kulmen på återkommande krav från Irak om att återgå till 1930-talet. Återuppbyggnaden av Kuwait som suverän stat krävde en enormt stor amerikanskledd expeditionsstyrka med fler än en halv miljon soldater.
Det som fått mig att tänka på denna historia är ett tal av iraniern Hossein Shariatmadari där han nyligen uttryckte ett liknande hot mot Bahrain. Hossein Shariatmadari är nära vän med Irans högste ledare Ayatolla Ali Khamenei och dessutom redaktör för dagstidningen Kayhan där han den 9 juli skrev en ledare där han hävdade att "Bahrain är del av Irans jord som har avskiljts från det genom en olaglig konspiration av … Shah [Mohammed Reza Pahlavi, tillsammans med] de amerikanska och brittiska regeringarna". Shariatmadari hänvisade till Bahrains shiitiska majoritetsbefolkning och fortsatte hävda, utan att presentera några som helst bevis, att: "Folket i Bahrain vill idag inget hellre än att återbörda denna provins … till sin moder, islamiska Iran."
The Middle East Media and Research Institute (MEMRI), rapporterar att dessa kommentarer "orsakade stor upprördhet i Bahrain", med demonstrationer utanför den iranska ambassaden, bistra uttalanden av regeringen, ängsliga resolutioner av båda kamrarna i parlamentet och till och med en fatwa som påbjuder dödande av Bahrainare som stödjer denna iranska irredentism. Andra stater i Persiska golfen gjorde också liknande skarpa uttalanden.
Detta är ett känsligt ämne. Teherans krav på Bahrain går tillbaka till 1958 då de deklarerade att ön var Irans 14:e provins och man gick så långt till och med att man reserverade två mandat i parlamentet för dem. Trots att Shahen formellt erkände Bahrain som en självständig stat 1970 så har dessa krav som Shariatmadari nu kommer med periodvis dykt upp och de påminner om de återkommande irakiska kraven på Kuwait före 1990.
 Bahrain, Irans 14:e provins? Ja, enligt vissa. |
|
 Kuwait var Iraks 19:e provins i mer än sex månader. |
|
Så Kuwait försvann faktiskt in i den irakiska käften och Bahrain kan råka ut för ett liknande öde. De är inte heller ensamma eftersom tre andra Mellanösternstater också hotas av utrotning.
-
Jordanien har alltid legat i riskzonen, inklämt mellan flera större, starkare och ofta aggressiva stater. Vi minns ett uttalande i november 1990, Kuwaitkrisens kulmen, av dåvarande kronprins Hassan att han var orolig för att hans "lilla land med 3,5 miljoner invånare står på randen till att utrotas".
-
Libanons självständighet har varit ifrågasatt sedan statens tillkomst 1926. Landets granne Syrien har aldrig hämtat sig från förlusten av det libanesiska landområdet. Damaskus har på olika sätt uttryckt sitt missnöje; kartografiskt (Libanons gränser är markerade som "regionala" inte internationella), diplomatiskt (man har aldrig öppnat en ambassad i Beirut) och politiskt (man har i mer än trettio år lagt sig i Libanons interna angelägenheter).
-
Israels existens som judisk stat har varit hotad ända från den dag dess självständighet proklamerades 1948. De många krigsomgångar de vunnit under årens lopp har till viss del avskräckt deras fiender och gjort landet permanent i området, men en väljarkår utan ledning och ett odugligt ledarskap sedan 1992 har gjort att landet nu står inför ett större hot mot sin existens än man gjorde före kriget 1967.
Förekomsten av denna kvintett av utrotningshotade Mellanösternstater ger upphov till ett flertal tankar. För det första så visar dessa länders predikament att det finns ett politiskt liv i denna region som är unikt i sin brutalitet, instabilt och riskfylldhet; så vitt jag vet finns det ingen stat utanför Mellanöstern vars existens är hotad.
För det andra så beror detta förlopp delvis på ett utbrett problem med olösta gränsdragningar. Förutom en handfull undantag – ironiskt nog bland annat två av Israels internationella gränser – är de flesta gränser i Mellanöstern varken formellt bestämda eller ömsesidigt erkända. Denna smygrevisionism utgör grogrunden för ambitionen att eliminera en stat.
För det tredje så får man perspektiv på Israels dilemma. Hur ovanligt hotet om utrotning än är i världen i stort så är det en vardaglig fråga i regionen. Israels problem är förmodligen de mest kända av dessa med hundra gånger så mycket mer massmedial uppmärksamhet och böcker i ämnet än de andra fyra länderna tillsammans, men alla fem står inför liknande hot. Detta betyder att Israels olösta status kommer att fortsätta under lång tid framöver.
Slutligen så pekar dessa djupa olösta spänningar som finns i Mellanöstern återigen på det absurda i att betrakta den arabisk-israeliska konflikten som den drivande motorn för hela regionens problem. Varje utrotningshotat land har sina egna unika omständigheter; ingen av dem är drivande för den regionala politiken som helhet. Att lösa den arabisk-israeliska konflikten kommer inte att uppnå annat än att lösa just den specifika konflikten.
