I och med det oväntade publicerandet och offentliggörandet den 3 december av Den nationella underrättelsetjänstens lägesrapport (NIE), "Iran: Kärnvapenavsikter och möjligheter" Iran: Nuclear Intentions and Capabilities är man överens om att krig med Iran "nu inte längre står på dagordningen". Irans president Mahmoud Ahmadinejad hävdade att rapporten var en "dödsstöt" för landets fiender och talesmannen för hans utrikesdepartement kallade det en "stor seger".
Jag håller inte med om denna samstämmighet, jag tror istället att militära åtgärder mot Iran nu är mer troliga än före NIE-rapporten.
Huvuddraget i NIE-rapporten finns i den första raden och innehåller det kända: "Det är vår fasta övertygelse att Teheran stoppade sitt kärnvapenprogram hösten 2003." Andra analytiker - John Bolton, Patrick Clawson, Valerie Lincy och Gary Milhollin, Caroline Glick, Claudia Rossett, Michael Rubin och Gerald Steinberg – har på ett skickligt sätt noggrant granskat och vederlagt denna usla, politiserade och skandalösa propaganda, så det finns ingen anledning för mig att uppehålla mig vid det här. Andra ledande medlemmar av Kongressen är "inte övertygade" om att NIEs slutsatser är de rätta. Franska och tyska ledare avvisade dem och det gjorde också NATO, till och med International Atomic Energy Agency (IAEA) uttryckte tvivel. Brittiska säkerhetstjänsten tror att deras amerikanska motpart har låtit sig luras och den israeliska säkerhetstjänsten uttryckte både chock och förvåning.
Låt oss se framåt och fråga oss vad de långsiktiga konsekvenserna blir av denna rapport från 2007.
Låt oss leka med tanken att NIE-rapporten från maj 2005 hade rätt, man skrev där att sexton amerikanska underrättelseofficerare bedömde "att Iran med stor säkerhet är fast beslutna att utveckla kärnvapen". Låt oss också anta att det finns tre möjliga sätt för amerikanerna att svara på den iranska kärnvapenuppbyggnaden:
-
Övertyga iranierna att själva stoppa kärnvapenprogrammet.
-
Stoppa det för dem genom militärt ingripande (vilket inte måste innebära ett direkt slag mot kärnvapeninfrastrukturen utan skulle också kunna vara mer indirekt såsom ett embargo för att förhindra petrokemiska produkter från att komma in i landet).
-
Tillåta att det kulminerar med att Iran skaffar sig en atombomb.
Vad den tredje möjligheten anbelangar så sade President Bush nyligen att alla som är "intresserade av att undvika ett tredje världskrig … borde vara intresserade av att förhindra (iranierna) från att få den nödvändiga kunskapen som behövs för att tillverka kärnvapen". Hittills har det handlingsförlamade NIE inte fått honom att ändra uppfattningen. Han verkar dela John McCains åsikt att "Det finns bara en sak som är värre än att USA använder sig av ett militärt alternativ: ett kärnvapenbestyckat Iran."
Den verkliga frågan är därför inte huruvida Iran kommer att stoppas, utan hur.
NIE-rapporten från 2007 har effektivt satt stopp för det första alternativet att övertyga iranierna själva om att stoppa kärnvapenprogrammet, eftersom denna väg kräver en utbredd överenskommelse. När huvudaktörerna förenade sig och antog Säkerhetsrådets resolution 1737 i december 2006 så svarade det iranska ledarskapet med försiktighet och rädsla, men NIEs lugnande slutsats underminerar sådant omfattande samarbete och påtryckning. När Washington utövar påtryckning på länder i västvärlden eller på Ryssland, Kina och IAEA så kan de bara ta fram detta ur lådan, vifta med det framför näsan på amerikanerna och vägra samarbeta. Vad som är ännu värre är de signaler som NIE sänder till det apokalyptiskt sinnade ledarskapet i Teheran om att faran med externa sanktioner är över, att de ostörda kan fortsätta bygga sin bomb.
Då återstår alternativ två, någon form av ingripande. Ja, detta verkar inte troligt nu sedan NIE kom som ett bombnedslag och ändrade inriktning på debatten. Men kommer denna enormt kritiserade och mångordiga rapport verkligen att fortsätta dominera den amerikanska uppfattningen av problemets natur? Kommer den att ändra George W. Bushs uppfattning? Kommer dess inflytande att finnas kvar om ett år? Kommer det att sträcka sig ännu längre framåt, till nästa president?
Högst osannolikt eftersom dess förverkligande förutsätter att allt förblir oförändrat – att denna rapport motbevisar alla andra tolkningar, att inget ytterligare sker i Iran, att debatten om de iranska kärnvapenambitionerna upphör i december 2007 för att aldrig mer återupptas. Debatten kommer med stor sannolikhet att fortsätta och NIEs inflytande kommer att tona bort och bli till ytterligare en av många bedömningar, tekniska och icke-tekniska, officiella och inofficiella, amerikanska och icke-amerikanska.
I korthet kan man alltså säga att eftersom alternativ ett försvagats och alternativ tre är oacceptabelt så är det alternativ två – krig utfört av antingen amerikanska eller israeliska styrkor – som är det mest troliga. På så sätt har kortsiktiga, småaktiga, uppenbara partisanunderrättelsebyråkrater som försökt dölja en otrevlig verklighet hjälpt till att skapa sin egen mardröm.
