Liberal fascism låter som en motsats – eller ett uttryck som konservativa använder för att förolämpa liberaler. Det myntades faktiskt av en socialistisk skribent, ingen mindre än den respekterade och inflytelserika vänsteranhängaren H.G. Wells, som år 1931 uppmanade andra progressivt tänkande människor att bli "liberalfascister" och "upplysta nazister". Det är sant.
Han ord passar onekligen in i ett mycket större mönster av sammanblandning mellan socialism och fascism. Mussolini var en ledande socialist som under Första världskriget vände ryggen åt internationalism till förmån för italiensk nationalism och kallade sammansmältningen för Fascism. På samma sätt var Hitler ledare för det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.
Dessa fakta låter illa eftersom de motsäger det politiska spektrumet som har format vår världsbild sedan sent 30-tal och som placerar kommunismen långt ut på vänsterkanten följt av socialism, liberalism i mitten, konservatism och sedan fascism långt ut på högerkanten. Men detta spektrum, påpekar Jonah Goldberg i sin briljanta, djupgående och originella nya bok Liberal Fascism: Den hemliga historien om den amerikanska vänstern från Mussolini till politikens självpåtagna tolkningsföreträde (Liberal Fascism: The Secret History of the American Left from Mussolini to the Politics of Meaning) (Doubleday), visar på Stalins användande av fascist som ett epitet för att misskreditera människor som misshagade honom – Trotsky, Churchill, ryska bönder – och för att förvränga verkligheten. Redan 1946 påpekade George Orwell att fascism hade urartat till att beteckna "något icke önskvärt".
För att förstå fascismen i alla dess former måste man bortse från Stalins förvrängning av begreppet och man måste också se bortom Förintelsen och istället återvända till den period Goldberg benämner det "fascistiska ögonblicket", ungefär 1910-1935. Som etatistisk ideologi använder sig fascismen av politik som ett redskap för att förvandla samhället från att bestå av finfördelade individer till att vara en organisk enhet. Detta gör man genom att upphöja staten till att vara viktigare än den individuella människan, staten står över demokrati, framtvingad enighet är viktigare än debatt och socialism står över kapitalism. Detta är totalitarism i Mussolinis ursprungliga användande av begreppet av "Allting för staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten". Det fascistiska budskapet går ut på "Nog med prat, mera handling!" Dess bestående attraktionskraft ligger i att få saker och ting gjorda.
I motsats vill konservatismen ha begränsat regeringsinflytande, individualism, demokratisk debatt och kapitalism. Deras attraktionskraft är frihet och att man skall lämna medborgarna i fred.
Goldbergs triumf ligger i att han fastställt släktskapet mellan kommunism, fascism och liberalism. De kommer alla från samma tradition vilken går tillbaka till Jakobinerna från den Franska revolutionen. Hans reviderade politiska spektrum fokuserar på statens roll och går från frihetsivrare till konservatism till fascism i dess många gestalter – amerikaner, italienare, tyskar, ryssar, kineser, kubaner och så vidare.
 Mussolini och Hitler var båda socialister. |
Först ger han oss en "hemlig historia av den amerikanska vänstern":
- Woodrow Wilsons framstegsanda utmärktes av ett "militäriskt, fanatiskt, nationalistiskt, imperialistiskt, rasistiskt" program vilket möjliggjordes på grund av svårigheterna efter Första världskriget.
- Franklin D. Roosevelts ""ascistiska New Deal" byggde på och förlängde Wilsons regering.
- Lyndon B. Johnsons Great Society skapade den moderna välfärsstaten "det främsta förverkligandet" (hitintills) av denna etatistiska tradition.
- De ungdomliga Nya vänsterrevolutionärerna från 1960-talet resulterade i "en amerikaniserad modernisering" av den europeiska Gamla högern.
- Hillary Clinton hoppas " kunna föra in staten i familjen", ett väsentligt steg i det totalitära projektet.
För att summera nästan hundra år av historia, om det amerikanska politiska systemet traditionellt uppmuntrat strävan efter lycka "vill fler och fler av oss sluta jaga det och få det levererat".
För det andra granskar Goldberg noggrant de amerikanska liberalernas program – rasism, ekonomi, miljömässiga, till och med "den organiska kulten" – och visar på deras likheter med Mussolinis och Hitlers program.
Om denna sammanfattning låter helt otroligt omöjlig så läs Liberal Fascism i sin helhet med dess färgstarka citat och övertygande dokumentation. Författaren som hittills är känd som en smart skärpt polemiker har visat att han är en stor politisk tänkare.
Förutom att visa på ett radikalt annorlunda sätt att förstå modern politik, ett sätt där fascist inte är mer ärekränkande än socialist, så ger Goldbergs extraordinära bok de konservativa de redskap de behöver för att svara sina liberala plågoandar och så småningom kunna ta initiativet. Om liberalerna kan dra upp Joseph McCarthys spöke i all evighet så kan de konservativa kontra med Benito Mussolini.
