Varför är Mellanöstern så väldigt på kant med modernt liv, på efterkälken i allt från läs- och skrivkunnighet till levnadsstandard, från militär skicklighet till politisk utveckling?
 Philip Carl Salzmans "Kultur och Konflikt i Mellanöstern" från Prometheus Books. |
Salzman som är antropolog börjar med en kort sammanfattning av de två styrelseskick som historiskt har dominerat Mellanöstern: Stamsjälvstyre och tyrannisk centralism. Det förra systemet är enligt honom karaktäristiskt för regionen och nyckeln till att förstå den. Stamautonomi baseras på vad Salzman kallar för balanserad opposition, en mekanism som gör att de människor i Mellanöstern som lever i öknen, bergen och på vidderna är skyddade genom sina stora släkter.
Detta oerhört invecklade och raffinerade system bygger på att (1) varje person räknar med sina manliga släktingar (kallat för agnater) för skydd och (2) grupperna av manliga släktingar som konfronterar varandra är lika stora. På så sätt kämpar en kärnfamilj mot en annan kärnfamilj, en klan kämpar mot en klan och så vidare ända upp till högsta stamnivå. Som det välkända Mellanösternordspråket sammanfattar dessa konfrontationer "Jag mot min bror, jag och mina bröder mot mina kusiner, jag och mina bröder och mina kusiner mot världen".
På den positiva sidan så ger solidariskt tillhörighet en värdig självständighet från förtryckarstater. På den negativa sidan så innebär det oavbrutna konflikter, varje grupp har ett flertal svurna fiender och fejder förs vidare i generationer.
Stammarnas autonomi har varit den drivande kraften i Mellanösterns historia, något den store historikern Ibn Khaldun noterade för sexhundra år sedan. När en regering vacklade så kallades stora stamförbund samman, man lämnade sina torra stenöknar och tog kontroll över städerna och jordbruksmarken. När de hade tagit kontroll över staten utnyttjade stammarna ogenerat sin makt för att främja sina egna intressen samtidigt som de hänsynslöst utnyttjade den underkuvade befolkningen, tills de i sin tur vacklade och cirkeln började på nytt.
Salzmans storhet ligger i att han uppdaterat Ibn Khaldun och visat på hur det dubbla sättet med självstyre för stammarna och tyranniskt centralstyre fortsätter att lägga fast ramarna för livet i Mellanöstern, han använder sig av detta för att förklara regionens mest utmärkande drag såsom autokrati, politisk skoningslöshet och ekonomiskt stagnering. Detta förklarar också utrotningskriget mot Israel och mer allmänt islams "blodiga gränser" – den omfattande fientligheten gentemot icke-muslimer.
Denna dubbelsidighet förklarar även vissa viktiga aspekter av Mellanösterns familjeliv. Nödvändigheten av att samla ihop fler manliga släktingar än grannen betyder enligt Salzman att man måste utveckla taktiker för att få fler manliga avkommor än grannen. Detta innebär ett flertal saker:
- Att gifta bort sina döttrar med kusiner är ett sätt för familjen att dra nytta av deras fruktsamhet.
- Praktisera polygami så att man kan dra nytta av flera kvinnors fruktsamhet.
- Att noggrant hålla uppsikt över kvinnorna i andra familjer i förhoppning att ta dem på bar gärning när de utför en omoralisk handling och därigenom tvinga deras manliga släktingar att döda dem och gå mist om deras fertilitet.
Denna sista punkt visar att det är den balanserade oppositionen som till stor del bär skulden för den välkända Mellanösterntraditionen "hedersmord", genom vilken bröder mördar systrar, kusiner mördar kusiner, fäder mördar döttrar och söner mördar mödrar. Talande nog är kvinnans indiskretioner tolererad inom familjen och leder nästan enbart till mord om de blir kända utanför familjekretsen.
Mer allmänt betyder balanserad opposition att Mellanöstern saknar abstrakta principer att mäta handlingar med "i jämförelse med allmänna kriterier oavsett vilken anknytning man har till särskilda aktörer". Istället kräver intensiv partikularism att familjemedlemmarna stödjer en nära släkting mot en mer avlägsen oavsett vem som har fel. Stammedlemmar och deras underlydande undersåtar, inte medborgare, befolkar regionen. Att många Mellanösternbor håller fast vid denna oss-mot-dem mentalitet gör att de dömer ut universalism, rättssäkerhet och grundlagsskydd. Fångade i dessa gamla mönster, skriver Salzman, klarar sig Mellanösternsamhällen "dåligt enligt de flesta sociala, kulturella, ekonomiska och politiska kriterier". Eftersom regionen vägrar låta sig moderniseras kommer den mer och mer på efterkälken.
Framåtskridande är möjligt endast om man bryter det arkaiska systemet med solidarisk anslutning. "Detta bör inte göras genom att ersätta de traditionella grupperna med nystartade grupper (såsom politiska partier), utan genom att ersätta grupper med individer". Individualismen kommer att göra framsteg bland dem som bor och lever i Mellanöstern, dock kommer detta inte att ske förrän "det de är för är viktigare än vem de är emot".
Denna fundamentala förändring kan komma att ta årtionden, till och med århundraden, att genomföra. Men Salzmans djupa analys gör det möjligt för oss att förstå regionens ovanliga belastning och att identifiera dess lösning.
