Västerlänningar som motsätter sig tillämpningen av den islamska lagen (Sharia) ser med förfäran hur denna lag går från styrka till styrka i deras länder – harem accepteras mer och mer, en prominent kyrklig ledare stödjer islamsk lag, en domare hänvisar till Koranen, hemliga muslimska domstolar skipar rättvisa. Vad kan göras för att stoppa framfarten av detta medeltida juridiska system vilket så fundamentalt går tvärtemot modernt liv, ett lagsystem som förtrycker kvinnor och gör icke-muslimer till andra klassens medborgare?
Ett första steg är att västerlänningar sätter upp en enad front gentemot Sharia. När islamister står inför enat motstånd backar de. Ett exempel är när Rådet för amerikansk-islamska relationer (CAIR) förra veckan drog sig tillbaka när det gällde diskussionen om ledarhundar för blinda.
Muslimer anser traditionellt att hundar är orena djur som skall undvikas. Detta skapar ett motstånd mot hundar vilket blir problematiskt när muslimska affärsinnehavare eller taxiförare nekar att betjäna blinda västerlänningar som är beroende av ledarhundar. Jag har skrivit om femton sådana fall på min weblog "Muslim Taxi Drivers vs. Seeing-Eye Dogs" (muslimska taxiförare mot ledarhundar): fem fall från USA (New Orleans, Cincinnati, Milwaukee, Brooksville i Florida samt Everett i Washington); fyra från Kanada (Vancouver, två från Edmonton, Fort McMurray, Alberta); tre från Storbritannien (Cambridge, två från London); två från Australien (Melbourne, Sydney); och ett fall från Norge (Oslo).
Nyhetsrapporter berättar om hur muslimska taxiförare ohövligt avvisar passagerare genom att skrika åt dem, "ingen hund, ingen hund, ut, ut"; "Se till att få ut hunden härifrån"; och "inga hundar, inga hundar". De blinda blir avvisade, förödmjukade, övergivna, förolämpade och i vissa fall till och med skadade, de blir lämnade ensamma i regnet, avsläppta mitt ute i ingenstans, de blir sena till möten eller missar flyg.
 Den australiske människorättskommissionären Graeme Innes och hans ledarhund. Förarna nekar ofta Innes att få åka taxi. |
När polisväsendet och domstolarna blir inblandade är det dock nästan alltid de blindas rätt till värdigt bemötande och deras rätt att få sina behov tillgodosedda som segrar över muslimernas ovilja mot hundar. Den muslimske ägaren eller föraren blir alltid tillrättavisad, bötfälld, omskolad, varnad och till och med dömd till fängelsestraff. Domaren som ansåg att taxiförarens uppförande var "en stor skam" talade för många.
När Rådet för amerikansk-islamska relationer insåg att de misslyckats både hos domstolarna och hos den allmänna opinionen bytte de plötsligt och snabbt sida. I en cynisk manöver organiserade man till exempel 300 taxiförare i Minneapolis som erbjöd sig att gratis köra deltagare vid den Nationella federationens konferens för blinda. (En av organisatörerna för konferensen som inte blev övertygad om detta så uppenbara knep svarade: "Vi känner oss verkligen obekväma … med erbjudandet om gratis körning. Vi tror inte att det löser någonting. Vi anser att taxiförare behöver lära sig att förstå att lagen säger att de inte kan neka till att köra en blind människa"). Och slutligen förra veckan kom den kanadensiska avdelningen av CAIR med ett uttalande där man uppmanar muslimer att anpassa sig till blinda taxipassagerare, man citerar i uttalandet en styrelseledamot som säger att "islam tillåter användandet av hundar för synskadade".
Rådets kapitulation lär oss en viktig läxa: När västerlänningar sluter sig samman och gemensamt avvisar en specifik islamsk lag eller tradition så måste islamister i västvärlden anpassa sig till majoritetens vilja. Ledarhundar för blinda representerar bara en av många sådana samsynsfrågor; andra sådana frågor har en tendens att handla om kvinnor, såsom hustrumisshandel, att täcka huvudet med burka, kvinnlig omskärelse och hedersmord. Västvärldens sammanhållning kan också förmå islamister att avstå från sina framstående positioner inom områden som slavhandel och Sharia-anpassat finansväsen.
Andra seder och bruk som härleds till islam existerar inte (än) i västvärlden men råder i den muslimska världen. Dessa inkluderar att straffa en kvinna för att hon blivit våldtagen, att utnyttja barn som självmordsbombare, att avrätta förbrytare för brottet att konvertera från islam, otrohet, att få barn utan att vara gift eller trolldom. Västvärldens solidaritet kan åstadkomma eftergifter också inom dessa områden.
Om västerlänningar håller ihop är Sharia dömt att misslyckas. Om vi inte gör det är vi dömda.
-------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering från den 21 februari 2008: Ett otrevligt påhopp från en australiensisk bloggare vid namn Irfan Yusuf som på sin blogg har postat en lång analys i vilken han anklagar mig för ett misstag i bildtexten till bilden som illustrerar denna spalt. I bildtexten ovan står det: "Den australiska människorättskommissionären Graeme Innes och hans ledarhund. Förarna nekar ofta Innes att få åka taxi."
Yusuf attackerar mig och säger att "Det är oklart hur Daniel Pipes kom till denna slutsats rörande kommissionär Innes." Han avslutar med att säga att jag "feltolkat" Innes.
Feltolkat honom? Knappast. Innes har gång på gång berättat om hur han har nekats att få åka taxi på grund av sin ledarhund. Ni kan läsa om det här, här och här. Dessutom har Innes antytt att förarna ibland angett religiösa skäl för att neka hans ledarhund, en klar hänvisning till Sharia-lagen, den enda religiösa lag som innehåller restriktioner för kontakt med hundar.
Min harmlösa bildtext är faktamässigt korrekt. Yussufs förolämpande blogg är faktamässigt felaktig. Jag bryr mig om att påpeka detta eftersom Yussufs harang är betecknande. Och för att peka på hur en förnuftsmässig debatt inte kan komma till stånd när den andra sidan kommer med hysteriska och felaktiga utsagor.
