Efter Hitler verkade det som försöken att blidka diktatorer – en politik som Winston Churchill hånfullt ansåg vara detsamma som att mata en krokodil och hoppas på att den skulle äta en själv sist – hade blivit misskrediterat permanent. Ändå har denna politik använts med viss framgång och idag är det frestande att använda sig av den när det gäller att handskas med den Islamiska republiken Iran.
Akademiker har under en längre tid utmanat det lättsinniga förtalet av blidkningsförsök. Redan 1961 rättfärdigade A.J.P. Taylor från Oxford Neville Chamberlains ansträngningar och Christopher Layne från Texas A & M säger än idag att Chamberlain "gjorde det bästa han kunde med de kort han hade tilldelats". Daniel Treisman som är statsvetare vid UCLA anser att den allmänna misstron mot blidkningsförsök är "alldeles för stark", medan hans kollega vid universitetet i Florida, Ralph B.A. Dimuccio, kallar det "förenklat".
 Neville Chamberlain deklarerade felaktigt "fred i vår tid" den 30 september 1938. |
Fram tills misskrediteringen av William Gladstones premiärministerperiod i slutet på 1930-talet var blidkningförsök enligt Kennedys beskrivning ett "fullständigt respektabelt" begrepp och till och med "en speciellt brittisk form av diplomati" som väl passade landets karaktär och omständigheter. Kennedy ansåg att det förhållningssättet vilade på fyra mer eller mindre permanenta grundvalar av vilka alla stämmer väldigt bra överens med USA idag:
- Moral: Efter att den evangeliska rörelsen svept in över England i början på artonhundratalet började den brittiska utrikespolitiken innehålla en stark vilja att lösa dispyter rättvist och utan våld.
- Ekonomi: Som världsledande handelsnation hade Storbritannien ett vitalt nationellt intresse av att undvika störningar i handeln eftersom detta skulle skada dem oproportionerligt mycket.
- Strategi: Storbritanniens globala imperium betydde att det hade spridit ut sig för mycket (vilket gjorde det, med Joseph Chamberlains ord, till en "uttröttad jätte"); detta medförde att de måste försöka hålla sina strider till ett minimum och detta gjorde att kompromisser blev ett accepterat och rutinmässigt sätt att handskas med problem.
- Inrikespolitik: Allmänheten fick ett större inflytande vilket gjorde att den allmänna opinionen blev till en växande faktor att ta hänsyn till när det gällde att fatta beslut, och allmänheten var inte intresserad av krig, i synnerhet inte dyra sådana.
Resultatet är att i över sju årtionden har Londons utrikespolitik med få undantag varit "pragmatisk, försonlig och förnuftig". Gång på gång fann myndigheterna att "en fredlig uppgörelse var betydligt mer förmånlig för Storbritannien än att utkämpa ett krig". I synnerhet fick blidkningsförsöken ett stadigt inflytande över den brittiska utrikespolitiken gentemot USA (att jämföras med till exempel Panamakanalen, Alaskas gränser, Latinamerika som en del av USA:s inflytelsesfär) och wilhelminska Tyskland ("naval holiday-förslaget", koloniala eftergifter, återhållsamhet i relationerna med Frankrike).
Kennedy ser positivt på denna politik, han anser att den på ett utmärkt sätt styrt världens mäktigaste stats utländska relationer under decennier och att den "innehåller många av de bättre aspekterna av brittisk politisk tradition". Även om den inte var en lysande succé så tillät denna politik London att långsamt anpassa sig till det växande inflytandet från sina icke-ideologiska rivaler såsom USA och Kejsardömet Tyskland, vilka man i allmänhet kunde räkna med skulle acceptera eftergifter utan att hetsa upp sig. Detta gjorde att Storbritanniens förfall blev mjukt och lugnt.
Efter 1917 och Oktoberrevolutionen misslyckades dock eftergifterna med att dämpa den nya typen av fiende som hade ideologin som drivkraft – Hitler på 1930-talet, Brezjnev på 1970-talet, Arafat och Kim Jong-Il på 1990-talet och nu Khamenei och Ahmadinejad. Dessa ideologer exploaterar eftergifter och erbjuder bedrägligt en gentjänst som de inte har någon som helst avsikt att uppfylla. Eftersom de strävar efter globalt ledarskap kan de inte blidkas. Att tillmötesgå deras krav på eftergifter är detsamma som att mata krokodilen.
Trots att den nu för tiden inte fungerar så tilltalar ändå ett fasthållande vid blidkning och eftergifter den moderna västerländska själen. Detta förhållningssätt infinner sig oundvikligen när demokratiska stater möter aggressiva ideologiska fiender. Med hänvisning till Iran kanske George W. Bush fördömer "den skenbara bekvämligheten med blidkning och eftergifter som gång på gång har misskrediterats av historien", men som Middle East Quarterlys redaktör Michael Rubin så riktigt påpekar så är verkligheten den att "Bush nu försöker blidka Iran".
För att sammanfatta så har politiken med blidkningsförsök använts i ett och ett halvt sekel, ibland med framgång, och den lever fortfarande. Men med ideologiska fiender måste man medvetet avstå från att använda sig av denna politik eller glömma de tragiska lärdomarna från 1930-talet, 1970-talet och 1990-talet. Och upprepa dem.
