Offer för terroristgrymheter utförda i islams namn upplever rädsla, tortyr, skräck och mord, tjutande sirener, utposterade krypskyttar och massakrer på gatorna. Detta var vad som nylighen hände i Bombay (numera kallat Mumbai) där omkring 195 människor mördades och 300 skadades. Men för det verkliga målet för islamistisk terror, hela världen, har erfarenheten varit förlamande med ursäkter och rättfärdigande som tystat uttryck för avsky och chock.
 Den ende Mumbaiterroristen som fortfarande lever, Ajmal Amir Kasab, i aktion. |
Faktum är att när man reflekterar över de mest omskrivna islamistiska terrorattackerna mot västerlänningar sedan 9 september – attacken mot australiensarna på Bali, mot spanjorerna i Madrid, mot ryssarna i Beslan, mot britterna i London – så framträder ett dubbelt mönster: muslimskt jubel och västerländskt förnekande. Samma tragedi upprepar sig, det är bara namnen som ändras.
Muslimskt jubel: Mumbaiattacken fick enstaka fördömanden, dämpade officiella beklaganden samt en mängd inofficiell entusiasm. Som Israel Intelligence Heritage & Commemoration Center noterar så utnyttjade de iranska och syriska regeringarna händelsen "till att angripa USA, Israel och den sionistiska rörelsen, de framställde dem som ansvariga för terrorism i Indien och i världen i allmänhet". Al Jazeeras webbsida fylldes med kommentarer i stil med "Allah skänker seger till muslimer. Allah skänker seger till jihad" och "dödandet av en judisk rabbin och hans fru i det judiska centret i Mumbai är nyheter som värmer hjärtat".
En sådan tro på sin egen överhöghet och trångsynthet förvånar inte längre med tanke på den väldokumenterade världsomspännande acceptansen av terror bland många muslimer. The Pew Research Center for the People & the Press till exempel genomförde på våren 2006 en undersökning om inställningen till terror "The Great Divide: How Westerners and Muslims View Each Other". Denna undersökning av omkring tusen människor var i tio olika muslimska befolkningsgrupper fann att ett farligt högt antal muslimer då och då rättfärdigade självmordsbombningar: 13 procent i Tyskland, 22 procent i Pakistan, 26 procent i Turkiet samt 69 procent i Nigeria.
Ett skrämmande stort antal uttalade också ett visst mått av förtroende för Usama bin Ladin: 8 procent i Turkiet, 48 procent i Pakistan, 68 procent i Egypten samt 72 procent i Nigeria. Som jag avslutade med i en recension 2006 av Pew-undersökningen, "dessa skrämmande antal visar på att terrorism utförd av muslimer har djupa rötter och kommer att fortsätta utgöra en fara i många år till". Uppenbar slutsats eller hur?
Västvärldens förnekande: Nej. Det faktum att terroristfiskar simmar i en gästvänlig muslimsk sjö försvinner nästan bland västländernas politiska, journalistiska och akademiska bräkande. Kalla det politisk korrekthet, mångkultur eller självförakt; oavsett namnet så frambringar denna mentalitet självbedrägeri och skälvningar.
Nomenklaturen visar öppet på detta förnekande. När en ensam jihadist slår till så går politiker, polis och media ihop för att förneka till och med det faktum att det är terrorism; och när det inte går att bortse från attackens terrorismkaraktär, som i Mumbai, så slår ett pedantiskt etablissemang knut på sig själv för att undvika att skylla det på terrorister.
Jag har dokumenterat detta undvikande genom att lista de tjugo (!) förskönande omskrivningar som pressen grävde fram för att beskriva islamister som attackerade en skola i Beslan 2004: aktivister, angripare, anfallare, bombare, tillfångatagare, kommandosoldater, kriminella, extremister, slagskämpar, grupperingar, gerillasoldater, beväpnade människor, gisslantagare, upprorsmän, kidnappare, militanta grupper, förövare, radikala, rebeller och separatister – vad som helst förutom terrorister.
Om terrorist är oartigt så blir sådana adjektiv som islamist, islamisk och muslim onämnbara. Min blogg med titeln "Not Calling Islamism the Enemy" (Att inte kalla islamism för fienden) tillhandahåller en stor mängd exempel på detta undvikande tillsammans med motivet för det. I korthet är det så att de som önskar ersätta Kriget mot Terror med en Global kamp för Säkerhet och Framåtskridande inbillar sig att denna språkliga gambit kommer att vinna över muslimska hjärtan och sinnen.
Efter Mumbai har analytiker såsom Steven Emerson, Don Feder, Lela Gilbert, Caroline Glick, Tom Gross, William Kristol, Dorothy Rabinowitz, och Mark Steyn återigen noterat olika aspekter av detta lönlösa språkliga uppförande där Emerson bittert drar slutsatsen att "mer än sju år sedan 11 september har vi nu en dom: islamistiska terrorister har vunnit över våra hjärtan och sinnen"
Vad krävs för att äntligen väcka västerlänningar ur deras dvala och förmå dem att namnge fienden och slåss för att vinna kriget? Endast en sak verkar trolig: massdöd av kanske 100 000 i en attack med massförstörelsevapen. Bortsett från detta verkar det som om västvärlden, nöjda med att använda sig av defensiva åtgärder gentemot fantasifullt beskrivna "aktivister", kommer att fortsätta slumra.
