Amerikanska styrkor lämnade irakiska städer förra veckan till ackompanjemang av parader, fyrverkerier och slagorden "Ut Amerika ut!" och "Amerika har lämnat! Bagdad har segrat!"
 Irakier firar tillbakadragandet av amerikanska soldater från irakiska städer den 1 juli. |
Vissa befästningar lämnades över till irakierna medan andra jämnades med marken. Som kapten Andrew Roher uttryckte det medan han stod på en affärsgata i centrala Bagdad och såg sin lilla bas utplånas, "målet är att inte lämna kvar några spår". Amerikanska trupper har flyttat till tält och "plywoodkonstruktioner" (kalla dem inte för "baser") utanför städerna.
Dessa förändringar signalerar i korthet att irakierna, trots mer än sex års USA-ledd ockupation och trots att de fortfarande behöver mycket stöd från USA, mer eller mindre äntligen styr sitt eget land
För mig kommer den amerikanska flytten till landsbygden sex år för sent. Redan 2003 skrev jag en artikel "Låt irakierna sköta Irak" där jag gav rådet: "Lämna över makten till irakierna. Låt dem bilda en regering. … Sluta låta koalitionsstyrkorna patrullera gatorna i städerna och skydda byggnader och flytta dem till baser i öknen".
Washingtons långa försening har stått amerikanarna mycket dyrt, det har kostat många tusen liv och hundratals miljoner dollar, och det har medfört en försämring av klimatet inom den amerikanska politiken. Att länka ihop amerikanska intressen med välfärden för den irakiska stadsbefolkningen splittrade "vi står tillsammans"-solidariteten som fanns efter 11 september och den ersattes av landets mest besvärliga och illsinnade debatt sedan Vietnamkriget.
Vad är värre är att ockuperandet av irakiska städer får en hittills oförutsägbar men skrämmande långtidseffekt. Mer än något annat har ansvarstagandet för irakiska städer misskrediterat George W. Bush och byggt upp den enorma våg av stöd som lyft upp den mest vänstervridna politiker någonsin till presidentämbetet. Barack Obamas första halvår som president visar att han har planer på att göra fundamentala förändringar i förhållandet mellan staten och samhället; amerikanerna kommer med stor sannolikhet att under många decennier få betala för misstag som gjorts i Irak.
Och vilken verkan har ockupationen på irakierna? Som Ernesto Londoño på Washington Post påpekar så var det två frågor som förföljde de amerikanska trupperna medan de gjorde sig beredda för tillbakadragandet den 30 juni: Hur kommer de irakiska trupperna att uppföra sig efter dem lämnat? Kommer de amerikanska liv och skattepengar som använts till att stödja och ge legitimitet åt den irakiska regeringen att ha varit en bra investering?
Jag är pessimistisk med tanke på att Irak är ett land med en våldsam historia som fortfarande håller på att ta sig ur Saddam Husseins stalinistiska mardröm, ett ställe där korruption, spänningar, hat och hämndlystnad frodas. De amerikanska trupperna höll under sex år temporärt pressen under kontroll men det kommer knappast att förbättra landets öde.
Många irakier håller med. "När amerikanarna lämnar kommer allt att plundras för ingen kommer att hålla ordning" säger en irakisk armélöjtnant. "Det kommer att bli inbördeskrig – utan tvekan", förutspår en tolk. Ingen bryr sig om det förhoppningsfulla budskap om hopp och försoning som med hjälp av amerikanska skattepengar framförs i Irak. "Irak är som en baby just nu. Det behöver människor som tar hand om det" sade ordföranden för ett lokalt säkerhetsråd. En shiitisk medlem av den lagstiftande församlingen, Qassim Daoud, begär öppet att de amerikanska trupperna skall stanna kvar till år 2020 eller 2025.
Men trupperna lämnar obevekligen och jag förutspår att den massiva amerikanska ansträngningen snabbt kommer att upplösas i tomma intet, misslyckas och glömmas bort. Irakierna kommer inte att ta itu med sådana problem som terrorism, spänningarna mellan sunniterna och shiiterna, kurdisk autonomi, islamistiska ambitioner, kristna som försvinner, en bräcklig Mosuldamm och en föråldrad olje- och gasinfrastruktur. Inbördeskrig fortsätter vara ett levande framtidsperspektiv med en återgång till de sekteristiska striderna. Aktuella bevis pekar på att irakier inte ens kan underhålla sin USA-donerade militära utrustning värd miljarder dollar.
Som amerikan önskar jag Irak lycka till och lyckönskar USA till att ha befriats från kontrollen av de irakiska städerna, adjö till ansvaret för ekonomi och skolor, farväl till oro för stamrelationerna och Mosuldammet och adjö till ansvaret för terrorister och deras offer.
Ironiskt nog så är det så att medan ockupationen av irakiska städer orsakade djup och långlivad skada för USA så kommer den fördelaktiga verkan på Irak med stor sannolikhet att vara ytlig och övergående. Sammantaget håller ett smärtsamt slöseri med resurser på att avvecklas inte en dag för tidigt.
