Lagom till sin 60-årsdag står Nordatlantiska fördragsorganisationen inför ett helt nytt problem – radikala islam, representerat av republiken Turkiet, inom deras egna gränser.
Ankara gick med i NATO 1951, kort efter att turkiska styrkor stridit tappert med de allierade i Korea. Turkar stod tuffa mot Sovjetunionen i årtionden. Efter USA har Turkiet det näst största antalet trupper inom alliansen.
När Kalla kriget tog slut ändrades NATOs uppdrag något och vissa såg islamism som den nya strategiska fienden. Redan 1995 jämförde NATOs generalsekreterare Willy Claes islamism med den historiska fienden: "Fundamentalism är minst lika farlig som kommunismen var". Sedan Kalla kriget tog slut, tillade han, "har islamisk militarism framträtt som det enskilt allvarligaste hotet mot NATO-alliansen och mot västvärldens säkerhet".
Det är faktiskt så att NATO först åberopade artikel 5 i sin deklaration och uppmanade till "kollektivt självförsvar" för att förklara krig mot Talibanerna i Afghanistan år 2001, till svar på attackerna den 11 september från det landet.
Nyligen hävdade den före detta spanske premiärministern José María Aznar att "islamistisk terrorism är ett nytt hot av global natur som hotar själva existensen av NATOs medlemmar" och han förespråkar att de allierade fokuserar på att bekämpa "islamistisk jihadism och spridningen av massförstörelsevapen". Han begär att man "sätter kriget mot islamistisk jihadism i centrum för den allierade strategin".
Claes och Aznar har rätt; men deras vision är nu i fara för islamister har kommit in i den 28-statliga alliansen, något som dramatiskt visat sig de senaste dagarna.
 Premiärministrarna Recep Tayyip Erdoğan (vänster) och Anders Fogh Rasmussen 2002. |
När Fogh Rasmussen föreslogs till NATO-posten hyste Erdoğan fortfarande agg mot honom och sade att hans regering ser "negativt" på Fogh Rasmussens kandidatur eftersom, förklarade Erdoğan, "jag bad om ett möte med islamiska ledare i hans land för att förklara vad som händer och han avstod från att ordna detta. Så hur kan jag förvänta mig att han bidrar till fred"?
Till sist valdes Fogh Rasmussen som den kandidat man kunde enas om, men till ett högt pris. Dansken fick jobbet först efter Barack Obama bjudit in honom och den turkiske presidenten Abdullah Gül till intensiva förhandlingar. Fogh Rasmussen lovade att utse åtminstone två turkar och offentligt ta upp muslimernas bekymmer med hans svar på skämtteckningarna. Mer allmänt så sade Erdoğan att Obama "gav oss garantier" beträffande turkiska reservationer om Fogh Rasmussen.
Man kan förstå vad Fogh Rasmussen måst gå igenom för att få Ankaras stöd på hans hukande dhimmilika uttalande när han blev utsedd: "Som generalsekreterare för NATO kommer jag väldigt tydligt att sträcka ut handen till den muslimska världen för att säkerställa samarbete och intensifiera en dialog med den muslimska världen. Jag anser Turkiet vara en väldigt viktig allierad och strategisk partner och jag vill samarbeta med dem i vår strävan efter samarbete med den muslimska världen".
Det verkar som vi bevittnar framträdandet inte av ett robust NATO som följer Claes Aznars modell, ett som leder kampen mot radikala islam, utan en institution försvagad inifrån och oförmögen att stå upp mot det största strategiska hotet, av rädsla för att kränka en medlemsregering.
Islam är inte heller NATOs enda problem med Turkiet. I vad som framträder som ett Mellanösterns kalla krig, med Teheran som ledare för en fraktion och Riyadh för den andra, har Ankara upprepade gånger ställt sig på den förras sida – en sida ledd av Mahmoud Ahmadinejad, förespråkare för Irans kärnvapenprogram och utvecklandet av iranska oljefält, för överföring av iranska vapen till Hizbollah, för öppet stöd för Hamas, för illvilligt fördömande av Israel, och för en vändning av den allmänna turkiska opinionen mot USA.
Kolumnisten Caroline Glick noterar dessa förändringar och uppmanar Washington att "lägga fram ett förslag om att avlägsna Turkiet from NATO". Obamaadministrationen kommer inte att göra detta; men innan Ankara gör NATO helt tandlöst bör opartiska observatörer tänka igenom detta argument.
------------------------------------------------------------
Uppdatering 6 april 2009: Trots hans starka uttalanden om att inte på något vis be om ursäkt för skämtteckningarna gjorde Fogh Rasmussen just detta i Istanbul idag när han deltog i en panel vid en konferens med målet att bygga broar mellan den muslimska världen och västvärlden.
"Jag respekterar islam som en av världens största religioner och också dess religiösa symboler. … Jag var djupt bedrövad av att skämtteckningarna sågs av så många muslimer som ett försök av Danmark att förolämpa eller uppföra sig respektlöst gentemot islam eller profeten Muhammed. Inget kunde vara mera fel."
Han fortsatte med att lova: "Under min tid som generalsekreterare för NATO kommer jag att hålla ett öga på de religiösa och kulturella känslorna för de olika folkgrupperna som befolkar vår ökande pluralistiska och globaliserade värld".
 Den franske utrikesministern Bernard Kouchner. |
Uppdatering 7 april: I en förvånande utveckling har de turkiska krumsprång som omgett NATOs tronföljd fått den franske utrikesministern Bernard Kouchner att ändra sin ståndpunkt och uttalat sig mot turkiskt inträde i Europeiska Unionen. På frågan varför han ändrat ståndpunkt svarade han "parce que j'ai été très choqué par cette forme de pression qui a été exercée sur nous" ("eftersom jag blev väldigt chockad över de påtryckningar som vi utsattes för") vid NATO-mötet.
