Obama-administrationen har intagit en alarmerande naiv och farlig ståndpunkt i den arabisk-israeliska konflikten, vilket får mig att oroa mig för spektakulära politiska misslyckanden framöver. Men den har tagit initiativ till en innovativ och positiv politik som förtjänar högsta beröm.
Istället för att Israel skulle göra fler ensidiga eftergifter till palestinierna så uppmanade sent i maj den israeliske premiärministern Binyamin Netanyahu amerikanerna att "dra in de arabiska staterna i fredskretsen". USAs specielle sändebud George Mitchell och den israeliske försvarsministern Ehud Barak spann vidare på detta och utvecklade planer på att integrera arabstater i den diplomatiska processen. I mitten på juli slog utrikesminister Hillary Clinton fast att "arabstaterna har en skyldighet … att vidta åtgärder för att förbättra förhållandet till Israel och för att förbereda den allmänna opinionen på att säga ja till fred och acceptera Israels plats i regionen".
En månad senare deklarerade Barack Obama att han hoppas att "vi kommer att se inte bara ansträngningar fån israelernas sida utan också från palestinierna när det gäller frågor som rör incitament och säkerhet och från arabstater som visar sin beredvillighet att arbeta med Israel". Enligt den utrikespolitiska bloggaren Laura Rozen – senare också bekräftat av Vita Huset – "skickade Obama brev till åtminstone sju arabiska- och Gulfstater i vilket han bad om hjälp med förtroendebyggande åtgärder gentemot Israel". (Dessa länder inkluderar Bahrain, Egypten, Jordanien, Marocko, Saudiarabien och Förenade arabemiratet).
I ett sådant brev, skickat den 7 juli till Kung Mohammed VI of Morocco, uttryckte Obama sin förhoppning att arabstater kommer att vidta mått och steg för att få slut på Israels "isolering" i Mellanöstern och att "Marocko kommer att leda ansträngningarna med att överbrygga gapet mellan Israel och arabvärlden". Exempel på förtroendebyggande åtgärder inkluderar att arabiska länder öppnar handelskontor i Israel, tillåter israeliska plan att flyga över deras luftrum, utfärdar turistvisum till israeler samt att arabiska regeringstjänstemän möter israeliska ledare.
Denna begäran fick ett blandat arabiskt mottagande. Det positiva var att Bahrains kronprins Salman bin Hamad al-Khalifa föreslog att "alla parter behöver agera samtidigt och i god tro om fred skall ha en chans" och Jordaniens utrikesminister Nasser Judeh lovat att hans regering skall "skapa den rätta atmosfären" och stödja den amerikanska "visionen". En icke namngiven arabisk diplomat sade att "i utbyte mot en symbolisk kompromiss om bosättningarna så kan vissa arabstater tänka sig att betala med några symboliska gester".
 De diplomatiska leendena avtog när Saudiarabiens kung Abdullah "gick till verbal attack mot" Barak Obama. |
Trots det negativa gensvaret så kan involverandet av de arabiska staterna ge Israel fördelar som kan begränsa den skada som orsakats av de ack så välmenande diplomatiska "fredsfrämjarna".
För nästan två decennier sedan, i en artikel i Wall Street Journal i juni 1990 uppmanade jag till att man skulle inkludera dessa stater. Jag noterade att det finns en anmärkningsvärd symmetri där "palestinierna vill ha från Israel vad Israel vill ha från arabländerna – erkännande och legitimitet. Palestinierna begär eftergifter från Israel och Israel begär eftergifter från de arabiska staterna".
Jag föreslog att man skulle samla de parallella frustrationerna att "Israel inte kan få vad de vill ha från arabstaterna och palestinierna inte kan få vad de vill ha från Israel". Den amerikanska regeringen borde, föreslog jag, "koppla ihop eftergifter till Israel av arabländerna med israeliska eftergifter till palestinierna". Med andra ord, när arabstaterna ger Israel någonting de vill ha då – och endast då – bör israelerna förväntas ge någonting till palestinierna".
Som exempel föreslog jag att när saudierna upphör med sin ekonomiska bojkott av Israel bör Israel i sin tur utöka palestiniernas tillgång till grundvatten på Västbanken. Detta balanserade synsätt, menade jag, "lägger initiativbördan helt och hållet på arabstaterna – där den bör vara".
Efter den långa, sterila och kontraproduktiva omvägen med exklusiva israelisk-palestinska förhandlingar är det glädjande att se att man äntligen gör ett försök att få med de arabiska länderna i förhandlingarna. Jag vidhåller fortfarande att palestinierna behöver besegras innan förhandlingar kan tjäna något till, men att involvera arabländerna förbättrar balansen och gör att risken för skada minskas.
