Nationalsocialismens påverkan på Mellanöstern har ansetts som kortvarig och ytlig. Till skillnad från kommunismen som, genom inhemska partier och inflytande utifrån genom Sovjetblocket, varade i flera decennier så varade nazi eran endast omkring sex år, mellan 1939-1945, och de hade en liten regional närvaro förutom Rommels arméer i Nordafrika och en kortlivad pro-nazistisk regim i Irak.
Men två kraftfulla, viktiga böcker har rättat till denna felsyn. Djihad und Judenhass (2002) av Matthias Küntzel, som i den engelska översättningen från 2007 fick titeln Jihad and Jew-Hatred: Islamism, Nazism and the Roots of 9/11, visar på det pågående inflytandet av nazistiska idéer på islamister. Nazi Propaganda for the Arab World av Jeffrey Herf fokuserar på 1930- och 1940-talen och den stora ansträngningen från Hitlers och hans gunstlingars sida att överföra sina idéer till Mellanöstern. Efter att ha läst Küntzel och Herf har jag förstått att mina kunskaper om det moderna Mellanöstern saknat en vital komponent, nämligen nazismen.
Herf, en specialist i modern tysk historia vid universitetet i Maryland, har grävt fram ny information: sammandrag av nazistiska kortvågsradioutsändningar på arabiska, dessa sändningar pågick i över tre år och den amerikanska ambassaden i Kairo sammanfattade dem och publicerade dem. Denna skattgömma avslöjar för första gången vad Berlin sade till araberna (och i mindre utsträckning till iranierna). Sida efter sida med nazist propaganda för arabvärlden framträder i förlamande men nödvändiga detaljer. Framförallt tyskarna drev två ståndpunkter: stoppandet av sionismen och stödjandet av islamismen. Båda dessa ståndpunkter förtjänar en närmare undersökning.
Nazistpropaganda på arabiska beskrev Andra Världskriget, historiens största och mest destruktiva krig, som något som primärt handlade om en liten landstrimma mellan Medelhavet och Jordanfloden. Denna tolkning både smickrade araberna och upphöjde Hitlers storartade teori att judarna ville ta över arabländerna och så småningom hela världen, att de allierade styrkorna endast var verktyg i den sionistiska konspirationen och att Tyskland ledde motståndet mot dem.
Palestina var nyckeln, enligt dessa utsändningar. Om sionisterna tog över skulle de "kontrollera de tre kontinenterna Europa, Asien och Afrika. På detta sätt skulle de kunna styra hela världen och sprida judisk kapitalism". Om detta skedde skulle det leda till att araberna förtrycktes och islam skulle dö ut. "Om bolsjevism och demokrati skulle vinna", kungjorde nazistradion "kommer araberna att för alltid domineras och alla spår av islam kommer att suddas bort". För att undvika detta öde måste araberna slå sig ihop med Axelmakterna.
 Jeffrey Herf |
Vid samma tid utvecklade nazistregimen en förhållningssätt gentemot muslimer som i stort sett ignorerade Protocols of the Elders of Zion, Mein Kampf, och andra europeiska källor till förmån för valda delar ur Koranen.
Hitlers propagandister försäkrade muslimerna för det första att Axelmakterna "respekterar Koranen, helgar moskéer och lovprisar islams profet". Man citerade respekterade arbeten av tyska orientalister som ett viktigt tecken på goodwill. För det andra strök man under det Heinrich Himmler kallade de "gemensamma mål och ideal" som islam och Nationalsocialismen delar. Dessa inkluderade monoteism, gudfruktighet, lydnad, disciplin, självuppoffring, mod, ära, generositet, gemenskap, enighet, anti-kapitalism samt hyllande av arbete och krigföring.
Dessutom försäkrade man muslimerna att de och nazisterna båda utkämpade en "viktig kamp för frihet" mot britterna, den viktigaste kolonialmakten i Mellanöstern. Regimen drog en parallell mellan Muhammed och Hitler och framställde umman som i stort sett jämförbar med deras egen uppfattning om en totalitär Volksgemeinschaft (folkgemenskap").
Nazisterna framställde islam som en allierad och krävde därför att den vitaliserades samtidigt som man uppmanade muslimer att agera gudfruktigt och söka efterlikna Muhammed. Radio Berlins utsändningar på arabiska gick så långt som att deklarera "Allahu akbar! Lov och pris till araberna, Lov och pris till islam". Tyskarna ansåg att muslimer som inte var tillräckligt rättfärdiga (det vill säga inte följde den nazistiska ideologiska modellen) fick umman att förlora kraft: "Muslimer! Ni går nu bakåt eftersom ni inte har varit tillräckligt gudfruktiga och inte fruktar honom". Och inte bara bakåt utan också "invaderade av hänsynslösa tyranner". I synnerhet för shi'iterna antydde nazisterna att Hitler var den emotsedda Tolfte imamen eller den muslimska eskatologiska figuren Jesus som kommer att strida mot de anti-kristna (det vill säga judarna) och framkalla världens undergång
Nazisterna noterade parallellen mellan vad som sägs i Koranen (Sura 5:82 "Ni kommer inte att träffa på någon större fiende till de troende än judarna") och Hitlers ord ("Genom att stå emot judarna överallt strider jag för Herrens arbete") och gjorde Koranen till ett antisemitiskt traktat vars huvudsakliga uppgift var att uppmana till evigt hat mot judarna. De hävdade till och med falskeligen att Muhammed beordrat muslimerna att strida mot judarna "tills de är utdöda".
I nazisthistorien går den judisk-muslimska fiendskapen tillbaka till det sjunde århundradet. "Sedan Muhammeds dagar har judarna varit fientligt inställda till islam" sades det i en utsändning. "Varje muslim vet att judisk animositet mot araberna går tillbaka till islams uppkomst" deklarerade en annan. "Fiendskap har alltid funnits mellan araber och judar ända sedan tidernas begynnelse" insisterade en tredje. Nazisterna byggde vidare på dessa premisser för att lägga grunden för en Slutlig Lösning i Mellanöstern, man instruerade araberna att "göra allt de kunde för att inte en endaste jude … finns kvar i arabländerna".
Herf betonar den anmärkningsvärda symbiosen av tyska och Mellanösternelement: "Som ett resultat av deras delade passioner och intressen producerade de texter och utsändningar som ingen av grupperna kunde ha producerat själva". I synnerhet araberna lärde sig "de finare nyanserna av antisemitiskt konspirationstänkande", medan nazisterna lärde sig värdet av att fokusera på Palestina. Han beskriver sammanflätandet av nazistiska och islamiska teman i Berlin som "ett av de viktigaste kulturella utbytena i det tjugonde århundradet.
Efter att ha studerat nazistpropagandan på arabiska gick Herf vidare och undersökte vilken påverkan den haft. Han börjar med att dokumentera den enorma energi och kostnad som lades på dessa budskap – kvalitén på de personer som ägnade sig åt det, beskyddet av högt uppsatta nazister, de tusentals timmars radiosändningar och de miljoner broschyrer som trycktes upp.
Han sammanfattar sin bedömning av Axelländernas inflytande, allt pekar på att de var framgångsrika. Beräkningar från de allierade från 1942 till exempel fann att "folket var genomsyrade av Axelmakternas språk", att "fler än tre fjärdedelar av den muslimska världen stödjer Axelmakterna" och att "90 % av egyptierna, inklusive deras regering, tror att det framförallt är judarna som är ansvariga för bristen på och de höga priserna på livsmedel". En rapport från 1944 fann att "praktiskt taget alla araber som har radioapparater … lyssnar på Berlin".
De allierades motvillighet att säga emot den nazistiska propagandan visar också att Axelmakterna lyckades. Rädda för att stöta bort människorna i Mellanöstern förblev de allierade skamligt tysta om det folkmord som skedde mot judarna; de misslyckades med att vederlägga påståenden om judisk dominans i London, Washington och Moskva, de bestred inte de förvridna tolkningarna av Koranen; de drog sig för att stödja sionismen. De allierade oroade sig för att de genom att försvara sig mot de nazistiska anklagelserna endast skulle bekräfta nazisternas påståenden om Storbritannien, Amerika och Ryssland som viljelösa redskap för judisk makt. Ett internt amerikanskt direktiv 1942 bekräftade att "ämnet sionistiska aspirationer inte kan nämnas därför att … (detta) skulle äventyra vår strategi vid östra Medelhavet".
När två ledande senatorer i USA, Robert Taft från Ohio och Robert Wagner från New York, 1944 lade fram en resolution som stödde ett judiskt nationalhem i Palestina så kallade Radio Berlin på arabiska detta för ett försök "att sudda ut den islamiska civilisationen" och ett försök "att utrota Koranen". Panikslagna slog hela det verkställande utskottet ner på senatorerna som kände sig tvungna att dra tillbaka sin resolution. Uppenbarligen fick nazistiska påståenden stort genomslag i Mellanöstern
De fortsatte att klara sig bra efter nazisternas kollaps och krigets slut. När nazistgeneralen Erwin Rommels aggressiva offensiv in i Nordafrika slutade med förlust betydde detta att nazisternas ambition i Mellanöstern, i synnerhet den Slutliga Lösningen att förinta de omkring en miljon judar som levde där, aldrig genomfördes. Men åratals hatpropaganda från radio och broschyrer och det upprepade, groteska, ambitiösa, antisemitiska och islambaserade budskapet som Herf beskriver hade slagit rot. Mellanösterns nazister var efter kriget inte bara i stort sett omöjliga att åtala utan de var också framgångsrika och hyllades. Ett exempel: 1946 öste Hasan al-Banna, grundare av Det muslimska brödraskapet, beröm över Hitlers favoritarab Haj Amin el-Husseini, han kallade honom för "en hjälte … ett mänskligt mirakel". Banna tillade också: "Tyskland och Hitler är borta men Amin el-Husseini kommer att fortsätta kampen". En brittisk officer erkände 1948 el-Husseinis upphöjda status när han beskrev honom som "den enda hjälten i arabvärlden".
De tankar och idéer nazisterna spred i Mellanöstern har lämnat ett bestående tvådelat arv. För det första gjorde man som i Europa och byggde vidare på redan existerande fördomar mot judar för att omvandla de fördomarna till något betydligt mer paranoid, aggressivt och mördande. En av USAs underrättelserapporter från 1944 beräknar att antijudiskt material utgjorde minst hälften av den tyska propagandan som riktades direkt mot Mellanöstern. Nazisterna betraktade i stort sett all utveckling i regionen genom anti-judiska glasögon och exporterade denna besatthet.
Frukterna av dessa ansträngningar kan ses inte bara i decennier av aggressiv muslimsk antisionism personifierad av Arafat och Ahmadinejad men också i de förföljelser av gamla tiders judiska församlingar i länder som Egypten och Irak vilka nu har skrumpnat ihop och i det närmaste dött ut, och även i anställandet av nazister som Johann van Leers och Aloïs Brunner på viktiga regeringspositioner. På detta sätt förtryckte arvet från nazisterna judar i Mellanöstern efter 1945.
För det andra antog islamismen nazistkvaliteter. Som en som har kritiserat termen "islamofascism" med motiveringen att det lättvindigt sammanflätar två olika fenomen måste jag nu säga att Herfs bevis nu får mig att medge att det finns djupa fascistiska influenser i islamismen. Detta inkluderar det islamistiska hatet av demokrati och liberalism och dess förakt för flerpartisystem, förkärlek för enhet istället mångfald, ungdomskult och militarism, auktoritär moralism, kulturellt förtryck och trångsynthet vad gäller ekonomi.
Bortsett från detaljer sträcker sig det inflytandet till vad Herf kallar en "förmåga att sprida ett radikalt budskap på ett sätt som stämde överens med men också fördjupade och radikaliserade redan existerande känslor". Herf är visserligen utbildad i Europa men hans detektivarbete i arkiv i USA har bidragit till att ge oss en ny syn på den arabisk-israeliska konflikten och på islamismen. Hans analytiskt arbete representerar även en viktig milstolpe för omvärldens chanser att bättre kunna förstå det moderna Mellanöstern.
