Londonbombningarna den 7 juli då islamister dödade 52 och skadade 700 människor föranledde de brittiska myndigheterna att börja arbeta tillsammans med muslimerna för att undvika framtida våldsamheter.
Men istället för att vända sig till anti-islamistiska muslimer som tar avstånd från det triumferande målet att införa islamisk lag i Europa, gav de istället sitt stöd till de ickevåldsamma islamisterna med förhoppningen att dessa skulle övertala sina religionsfränder att uttrycka sitt hat mot västvärlden på lagligt sätt. Denna ansträngning lyfte fram Tariq Ramadan (född 1962) en prominent islamistisk intellektuell i rampljuset. Till exempel bekostade Londons Metropolitan polis delvis en konferens där Ramadan talade och premiärminister Tony Blair utsåg honom till medarbetare i en officiell "arbetsgrupp för att tackla extremism".
Att utnämna en islamist sågs förmodligen som en originell och smart idé men den var varken det ena eller det andra. Regeringar i västvärlden har utan framgång försökt ha islamister som bundsförvanter under årtionden. Faktiskt har de varit bundsförvanter med Ramadans egen familj.
 Dwight Eisenhower (mitten) tog emot en muslimsk delegation. Said Ramadan står till höger med papper i handen. |
År 1953 var Dwight D. Eisenhower värd för en grupp utländska muslimer vilka inkluderade Said Ramadan (1926-95), ledare för den utan tvekan mest inflytelserika islamistiska organisationen under det tjugonde århundradet, det rabiat anti-västerländska Muslimska brödraskapet – tillika Tariqs far. Mötet mellan Eisenhower och Ramadan kom till stånd när USA gjorde stora ansträngningar för att få med sig muslimerna mot Sovjets kommunism, som ett led i detta satte man upp Said Ramadan på CIAs lönelista. Talcott Seelye, en amerikansk diplomat som träffade honom vid den tidpunkten förklarar: "Vi tänkte oss islam som en motvikt mot kommunismen".
Sedan var det Hasan al-Banna (1906-49), Tariqs farfar som grundade det Muslimska brödraskapet och som fick finansiellt stöd från nazisterna. Amerikanska diplomater i Kairo på 1940-talet hade "regelbundna möten" med al-Banna och tyckte han var "väldigt empatisk" och uppfattade hans organisation som "moderat" och till och med som en "positiv" makt. Britterna erbjöd tydligen al-Banna pengar.
 Gerhard von Mende |
I ett fantastiskt undersökande historiskt forskningsarbete visar Ian Johnson, en Pulitzerprisvinnande journalist, tidigare anställd på Wall Street Journal, på nya vändningar i detta drama i sin nyligen utkomna bok A Mosque in Munich: Nazis, the CIA, and the Rise of the Muslim Brotherhood in the West (Houghton Mifflin Harcourt, $27).
Johnson börjar med en återblick på nazisternas systematiska ansträngningar att rekrytera sovjetiska muslimer bland sina krigsfångar. Många muslimer avskydde Stalin; mellan 150 000 och 300 000 av dem stred för Axelmakterna under Andra världskriget. Med andra ord skapade nazisterna utöver sin ouppfyllda propagandaansträngning riktad direkt till Araberna faktiskt en ansenlig trupp med i huvudsak turkiska muslimer under ledning av en lärd nazistentusiast vid namn Gerhard von Mende.
Efter att tyskarna besegrats 1945 följer Johnson von Mende när han fortsätter sitt anti-kommunistiska arbete med före detta sovjetiska muslimer, nu i kontext av Kalla kriget. Men hans nätverk av tidigare soldater visar sig inte klara av att hetsa muslimerna mot Sovjetunionen. Deras ledande intellektuella medlem hade till exempel tjänstgjort som imam i en SS-division som hjälpte till att slå ner upproret i Warszawa 1944. Islamisterna visade sig snabbt vara betydligt duktigare på denna politiska och religiösa utmaning. Johnson förklarar att de "bär kostym, har universitetsexamen och kan formulera sina krav på sätt som en politiker kan förstå".
 Said Ramadan |
Johnson visar hur, utan att någon egentligen planerade det, amerikanerna tillskansade sig von Mendes nätverk och lämnade över det till Said Ramadan. Detta tidiga USA-stöd till det Muslimska brödraskapet, hävdar Johnson, möjliggjorde för dem att etablera en islamistisk organisation precis i tid för att välkomna vågen av muslimska immigranter till Europa på 1970-talet.
På detta sätt banade nazisterna och amerikanerna väg för den islamistiska dominansen av europeiska muslimer. Deras ursprung i Operation Barbarossa visar på den otäcka stamtavla varifrån dagens islamister hämtar sin styrka. Hitler och hans underhuggare kunde inte ha förutsett det men de hjälpte till att bana väg för Eurabia.
Amerikanskt stöd till islamister får Johnson att varna mot att alliera sig med det Muslimska brödraskapet och deras likar – som Tony Blair återigen nyligen försökte göra. Hur frestande det än kan vara så skadar det undantagslöst västvärlden. Lärdomen är enkel: var medveten om historien och hjälp inte islamisterna.
