Som en typisk islamistisk-vänstervriden föreställning för att delegitimisera Israel var maj månads turkiskt-sponsrade "Free Gaza" flottilj inget annat än en långtråkig upprepning. Som en illustration över att israelerna inte förstår vilken sorts krig de nu måste utkämpa var utgången dystert förutsägbar. Men som ett fastslående av Turkiets utrikespolitik och som ett förebådande av den islamistiska rörelsens framtid var den både fylld av nyheter och betydelsefull.
 Bästa vänner? Erdoğan (vänster) med Ahmadinejad. |
Atatürk fick aldrig med sig hela den turkiska befolkningen på sin vision och med tiden måste hans sekulära republik mer och mer ta hänsyn till muslimska religiösa känslor. Ändå höll Atatürks ordning i sig fram till 1990-talet, den vaktades av militären, som gjorde det till sin huvuduppgift att hålla hans minne levande och sekularismen blev fast förankrad.
Islamisterna vann sina första plaster i parlamentet på tidigt 70-tal när deras ledare Necmettin Erbakan tre gånger blev sitt lands vice premiärminister. När de politiska partierna i mittfåran i Turkiet förbrukat sin legitimitet genom en föraktlig blandning av egoism och korruption gick Erbakan vidare och blev premiärminister i ett år, 1996-1997, fram tills militären tog sig samman och slängde ut honom.
Vissa av Erbakans mer pigga och ambitiösa löjtnanter bildade, under ledning av Recep Tayyip Erdoğan, i augusti 2001 ett nytt islamistiskt parti, the Adalet ve Kalkınma Partisi eller AKP. Drygt ett år senare vann de en jordskredsseger med 34 procent av rösterna och, på grund av det turkiska röstsystemets uppbyggnad, kom de att dominera parlamentet med 66 procent av platserna.
Erdoğan blev premiärminister och, genom skickligt ledarskap, fick AKP en rejäl ökning av antal röster och blev omvalda 2007. Med ett förnyat mandat och en alltmer marginaliserad militär kunde de fortsätta med sina utarbetade falska konspirationsteorier, de bötfällde en kritiker av deras politik US$2.5 miljarder, spelade in på video oppositionsledaren i en komprometterande sexuell situation och nu planerar man för en förändring av konstitutionen.
Utrikesminister Ahmet Davutoğlu i vars händer utrikespolitiken ligger och vars ambition är att Turkiet skall återfå sin forna ställning som ett ledande land i Mellanöstern går ännu längre. Ankara har inte bara intagit en mer stridslysten inställning till Cypern utan har också vårdslöst blandat sig i sådana känsliga ämnen som den iranska kärnvapenuppbyggnaden och den arabisk-israeliska konflikten. Mest förvånande av allt har varit deras stöd till IHH, en inhemsk turkisk "välgörenhetsorganisation" med dokumenterade band till Al-Qaeda.
Ankaras oansvariga uppförande kan ställa till problem för Mellanöstern och islam, dock kan dessa problem komma att mildras. Turkar har gått i främsta ledet när det gäller att utveckla vad jag kallar för Islamism 2.0, den folkliga, legitima och icke-våldsamma version av vad Ayatolla Khomeini och Usama bin Laden försökte åstadkomma med kraftfulla medel via Islamism 1.0. Jag har redan förutspått att Erdoğans försåtliga form av islamism "kan komma att hota civiliserat liv än mer än vad 1.0s brutalitet gjorde".
 Fethullah Gülen tycker inte om det. |
För det första är Turkiet värdland för den mest sofistikerade islamistiska rörelsen i världen, en rörelse som inte bara inkluderar AKP utan också massrörelsen Fethullah Gülen, propagandamaskinen Adnan Oktar och fler. AKPs nya stridslystnad har lett till meningsskiljaktigheter; Gülen till exempel har öppet fördömt "Free Gaza" farsen, vilket tyder på att det kan bli en förlamande intern strid om taktik.
För det andra, om en gång i tiden endast ett litet antal analytiker erkände Erdoğans islamistiska synsätt så har detta faktum nu blivit uppenbart för hela världen at se. Erdoğan har vårdslöst slängt bort sin omsorgsfullt framarbetade image av att vara en pro-västerländsk "muslimsk demokrat" vilket gör det lättare att behandla honom som den Teheran-Damaskusallierade person han är.
Som Davutoğlu önskar har Turkiet återvänt till Mellanösterns mitt och umman. Men de förtjänar inte längre att vara fullvärdiga medlemmar av NATO och landets oppositionspartier förtjänar stöd.
