 Burj Al Arab hotell sägs vara världens enda 7-stjärniga hotell. |
Under ledning av Hans Höghet Shejk Mohammed Bin Rashid Al Maktoum, bjöd Dubai (en av sju statsbildningar inom Förenade Arabemiratet) in människor från hela världen att komma och tjäna pengar och det gjorde de; ungefär 83 % av befolkningen på 1,4 miljoner är utlänningar. Emiratet exploaterade på ett intelligent sätt den energiboom som omgav det och hade ambition inte bara att globalisera utan också att bli en globaliseringsledare. Dubai blev känt för världens enda tropiska ökenskidbacke, världens enda 7-stjärniga hotell, och världens allra högsta byggnad, alltsammans med en new-ageliknande känsla. (Reklamen för skyskrapan till exempel presenterade den som "ett aldrig tidigare skådat exempel på internationellt samarbete" och "ett tecken på framsteg för hela världen").
Men om Dubai verkade vara ett undantag från den vanliga muslimska vägen så var det bara tillfälligt.
På tre tydliga områden – ekonomi, kultur och sport – visar den senaste utvecklingen hur mycket furstendömet har gemensamt med den fattiga och isolationistiska muslimska världen.
Ekonomi
Dubai skummade grädden av de första åren på 2000-talet, det bästa exemplet på en bubbelekonomi baserad på stigande priser, tillväxt och ett bedrägeri utan like. Redan 2006 dissekerade ekonomiskribenten Youssef Ibrahim den uppblåsta ekonomin:
 Burj Dubai är världens högsta byggnad; men kommer den att bli bebodd? |
"Från deras perspektiv är receptet enkelt: Sälj ökenmark till investerare till överpris. Fördubbla sedan vinsten genom att finansiera byggandet av konstgjorda öar, sjöar och stora luftkonditionerade affärscentrum tillsammans med verklighetsfrämmande projekt som den största skidbacken i öknen, ett Jurassic Park komplett med mekaniska dinosaurier tagna direkt från filmen, samt miljoner lägenheter. Dra dig sedan undan och låt dem ta konsekvenserna."
Dubais ledarskap, skriver Ibrahim, investerade sina vinster "från försäljningen av Disneylandfantasier i bestående tillgångar utanför Gulfområdet" såsom hamnanläggningar och hotellegendomar.
När musiken tystnade förra hösten med en världsomfattande konjunkturnedgång och oljepriset sjönk med mer än två tredjedelar blev slaget hårdast för Dubais drömmaskin. Precis som den steg upp med bravur så sjunker den nu con brio. Ett exempel, beskrivet av Robert F. Worth i the New York Times:
"Med Dubais ekonomi i fritt fall har tidningar skrivit om att fler än 3000 bilar har övergivits på parkeringsplatsen vid Dubais flygplats, lämnade där av flyende, skuldsatta utlänningar (som faktiskt skulle kunna sättas i fängelse om de inte betalade sina räkningar). Vissa bilar sägs ha övertrasserade kreditkort liggande inne i bilen och lappar med ursäkter fasttejpade på vindrutan."
Detta unika tilltag att överge sin bil är delvis ett resultat av emiratets stränga arbetsregler. Som Worth förklarar "arbetslösa personer här förlorar sitt arbetstillstånd och måste lämna landet inom en månad. Detta i sin tur minskar spenderandet, skapar tomma bostäder och sänker fastighetspriset, i en neråtgående spiral som har fått delar av Dubai – en gång hyllat som den ekonomiska stormakten i Mellanöstern – att likna en spökstad".
Tecknen på den nya fattigdomen syns på många sätt:
"Fastighetspriserna som steg dramatiskt under Dubais sex år långa högkonjunktur har gått ner med 30 procent eller mer under de senaste två eller tre månaderna i vissa delar av staden. … Så många begagnade lyxbilar finns till försäljning att de ibland säljs för 40 procent mindre än utgångspriset för två månader sedan, säger bilförsäljare. Dubais vägar, vanligtvis fulla med trafik den här tiden på året, är nu för det mesta tomma."
Utlänningar i Dubai är nu oerhört missbelåtna med landet, förklarar Worth, vissa ser det "som om det varit ett lurendrejeri hela tiden".
Det finns all anledning att tro att den ekonomiska nedgången bara har börjat och har en lång väg kvar. Medan detta händer flyr utlänningarna. Christopher Davidson, specialist på Förenade Arabemiraten vid Durham University, noterar att "när Dubai var rikt och framgångsrikt ville alla vara deras vän. Nu när de inte har pengar i fickorna vill ingen vara kompis längre".
Kultur
När det kommer till kulturella extravaganser får Dubai avstå första platsen till sin granne Abu Dhabi som 2007 proklamerade det "Kulturella distriktet Saadiyat Island" (Cultural District of Saadiyat Island) vilket skulle inkludera satellitavdelningar till Guggenheimmuseet (till en kostnad av $400 miljoner) och Louvren ($1,3 miljarder) plus omkring två dussin andra museer, center för scenkonst och paviljonger.
Dubai har dock ambitioner även om de är mer blygsamma och det första Emirates Airline International Festival of Literature som öppnar den 26 februari är menat att bli deras litterära debutparty. Ett välkomstbudskap från festivalens chef Isobel Abulhoul förklarar:
"EAIFL är den första verkliga litterära festival i Mellanöstern som hyllar bokvärlden i alla dess oräkneliga former, med över 50 begivenheter med författare vars böcker handlar om allt från några av nutidens finaste litterära fiktion till inspirerande livsstilstitlar, via barnens magiska värld, fantasy och science fiction böcker. Vi inbjuder er att dela och njuta av deras sällskap i en avslappnad festivalatmosfär som berikas av vår levande fringeteater som visar de underbara och mångfacetterade talangerna från vår speciella stad Dubai."
 Den brittiska författarinnan Geraldine Bedells inbjudan drogs tillbaka av Dubai eftersom hennes novell The Gulf Between Us handlar om en homosexuell shejk. |
Så långt är allt gott och väl men EAIFL stötte på ett hinder innan de ens hann öppna, ett hinder som hotar att överskugga själva evenemanget. Glöm allt om "böckernas värld i dess oräkneliga former"; festivalen förbjöd den brittiska författarinnan Geraldine Bedell att delta på grund av att shejk Rashid, en av de mindre karaktärerna i hennes novell The Gulf Between Us (Penguin) är en homosexuell arab med en engelsk pojkvän; för att göra saken värre utspelar det sig under Kuwaitkriget.
Som Abulhoul skrev till Bedell när han drog tillbaka inbjudan "Jag vill inte att vår festival skall bli ihågkommen för lanserandet av en kontroversiell bok. Om vi lanserade boken och en journalist råkade läsa den så kan ni föreställa er de politiska konsekvenser detta skulle få". Vad Kuwaitkriget anbelangar så skulle det "kunna bli ett minfält för oss".
Bedell svarade att hennes novell "är oerhört kärleksfull mot Gulfområdet. Jag hyser väldigt varma känslor för det, förutom när sådana här saker händer. Det ifrågasätter hela idén om huruvida Emiratet och andra Gulfstater verkligen vill vara del av den samtida kulturella världen … Ni kan inte förbjuda böcker och förvänta er att er litterära festival ska tas på allvar".
Faktiskt så höll sig det största namnet på Dubaifestivalen, den kanadensiska författaren Margaret Atwood, borta i protest mot Bedells utestängning ("Jag kan inte vara del av festivalen i år"), till slut gick hon med på att via en videolänk delta i en debatt om censur som anordnades av den internationella PEN-klubben på festivalen.
Sport
Inte heller kan man förbjuda en av sportens bästa spelare och förvänta sig att ens tennisturnering tas på allvar. Men Dubai gjorde detta tidigare denna månad när man förbjöd 21-åriga Shahar Peer, rankad på 45 plats bland världens kvinnliga spelare, från att delta i kvinnornas $2 miljoners Barclays Dubai Tennismästerskap.
Varför? Jo hon är israel. Arrangörerna av mästerskapet angav säkerhetsrisker som sitt skäl till att utestänga Peer.
Efter samtal med Peer beslöt The Women's Tennis Association att fortsätta spela i Dubai-turneringen. "Hon ville inte att hennes medspelare skulle skadas på samma sätt som hon skadats" sade Larry Scott, CEO i WTA.
 Shahar Peer är den israeliska tennisstjärnan som utestängdes från en turnering i Dubai på grund av sin nationalitet. |
Scott blev inte bara bombarderad med brev från upprörda fans ("Det är en fråga som uppenbarligen rör vid en nerv") men han berättade om "en riktig snöbollseffekt": "Jag har blivit kontaktad av representanter för företag, akademiska institutioner, kulturella institutioner som alla säger att de endast hade investerat i UAE om de fått samma försäkringar som vi fick att israelerna skulle tillåtas delta i aktiviteterna".
Som ett resultat av Peer-fiaskot fick Andy Ram, en israelisk tennisspelare med rankning 11 av världens manliga dubbelspelare, ett "specialtillstånd" att komma in i Dubai och han kommer att spela den här veckan i herrarnas Barclays Dubai Tennismästerskap. För att få vara kvar i turneringsschemat för 2010 måste Dubaiarrangörerna garantera Peer ett wildcard så hon får spela där även om hon misslyckas med att kvalificera sig, och de måste ge israeliska spelare som kvalificerat sig visum åtta veckor i förväg.
Med andra ord så måste Dubai acceptera de internationella reglerna eller så utestänger man sig själv från att spela i mästerskapen. Det är ingen liten sak för ett furstendöme som storslaget har gett sig in i toppsporter för att attrahera turism. Associated Press skriver att man "står värd för världens rikaste golftävling och hästkapplöpning, hyser International Cricket Council samt håller på att för $4 miljarder bygga Dubai Sports City som kommer att innehålla stadium, sportakademier och en av flera grönskande golfbanor".
Slutsats
Med en berusande blandning av fart och välstånd försökte Dubai undvika tuffa ekonomiska, religiösa och politiska beslut. Etablissemanget hoppades att storslagna byggen skulle vara en ersättning för en sund bas. Man hoppades kunna manövrera undan för de svåra frågorna, att glitter skulle överväldiga substans. Till exempel förväntade man sig att man genom att gynna prestigefylla evenemang skulle tillåtas ändra reglerna; Dubai säger nej till mindre homosexuella litterära figurer eller nej till israeliska tennisspelare? Så blir det! Dubai styr, världen följer efter.
Men det kommer inte att ske. Den stora nedgången i oljepriset blottade landets oundvikliga svaghet, medan Dubais litteratur- och tennisfiasko bekräftade detta. Istället är det en helt ny modell som nu frestar – vad jag kallar separationen av civilisationer. Oförmögna att få sin vilja igenom drar sig araberna i Persiska Viken in i ett muslimskt getto med sin egen ekonomi (med Sharia-förenliga verktyg) förbrukningsvaror, media, transport, snabbmat, sporttävlingar, sökmotorer och till och med tidräkningssystem.
Denna kurs är dömd att misslyckas. Förr eller senare kommer man att behöva ta itu med frågan som stått i centrum för muslimskt liv under de senaste två seklerna – spänningarna mellan tradition och modernitet, motsättningarna mellan muslimsk identitet och universella värderingar, påfrestningarna orsakade av den ekonomiska utvecklingen. Översvallande och ytligt prat kommer inte att lösa dessa problem. När Dubais semester från historien plötsligt tar slut så börjar deras hårda arbete.
--------------------------------------------------------------------------------
25 februari 2009 uppdatering: I en kommentar till denna artikel "Not Quite That Bad" har Ken Wise, en journalist stationerad i Dubai, en annan uppfattning än Robert F. Worth om övergivna bilar, befolkning och trafikköer.
8 mars 2009 uppdatering: Bara några dagar senare och myndigheterna i Dubai gör det igen, den här gången utestänger man Sarah Younger från den israeliska avdelningen av den Internationella handelskammaren. Och precis som Women's Tennis Federation så svarade ICC utan att tveka, man beslöt att i framtiden inte hålla sina konferenser i länder som inte tillåter representanter för alla 140 medlemsländer att komma in i landet. Notera ytterligare ett steg i riktning mot separation av civilisationer.
7 april 2009 uppdatering: För en brännhet analys på plats från "en stad byggd från ingenting på bara några decennier, byggd på kredit, utan miljöhänsyn, med förtryck och slaveri", se Johann Haris långa artikel The dark side of Dubai, i dagens Independent. Ett citat från en kanadensisk kvinna som gått i konkurs: "Vad man måste förstå om Dubai är att inget är vad det ser ut att vara. Ingenting. Detta är inte en stad, det är en illusion. De lockar dig genom att beskriva det på ett helt annat sätt – som ett modern ställe – men under ytan är det en medeltida diktatur".
