Mellanöstern bevittnade något radikalt nytt för två dagar sedan när kungadömet Saudiarabien svarade på en begäran från Jemens president och ledde en koalition med tio länder som ingrep i landet från luften och på marken. "Operation Decisive Storm" föranleder många reflektioner.
Saudiarabien och Egypten i allians: För ett halvt sekel sedan var Riyadh och Kairo aktiva i ett krig i Jemen, men då stödde de motståndarsidan, status quo-styrkorna respektive revolutionärerna. Att de nu är allierade visar på kontinuitet i Saudiarabien och djupgående förändringar i Egypten.
Arabisktalande samlar sig: Genom Israels första decennier drömde araberna om att enas militärt mot det men verkligheten i form av inbördes strider och rivalitet krossade varje sådant hopp. Till och med vid de tre tillfällena (1948-49, 1967, 1973) när de gick samman så gjorde de detta av olika anledningar och ineffektivt. Hur slående att när de slutligen förenar sig så är det inte mot Israel utan mot Iran. Detta tyder på att de förstår att den Islamiska republiken Iran utgör ett verkligt hot medan antisionism enbart är ett nöje för dem. Det tyder också på panik och på behovet av att vidta åtgärder som följd av en fullständig amerikansk reträtt.
 Arabiska ledare har en lång historia av att mötas men inte samarbeta. Från höger: Kung Hussein av Jordanien, Gamal Abdel Nasser från Egypten, Yasser Arafat från PLO och Muammar Qaddafi från Libyen i september 1970. |
Jemen i centrum för uppmärksamheten: Jemen spelade en perifer roll både i Bibeln och i uppkomsten av Islam och i modern tid har det aldrig varit i fokus för världens intresse – fram tills nu. Jemen påminner om andra en gång i tiden marginella länder – de koreanska staterna, Kuba, Vietnam, Afghanistan – vilka från ingenstans hamnade i fokus för globala angelägenheter.
Mellanösterns kalla krig blev hett: De iranska och saudiska regimerna har stått i spetsen för var sitt stridande block i ungefär ett decennium. De har stridit som USAs och Sovjets regeringar en gång gjorde – via rivaliserande ideologier, spionage, bistånd, handel och dolda handlingar. Den 26 mars blev det kalla kriget hett och så kommer det sannolikt att förbli under en lång tid.
Kan den saudiskledda koalitionen vinna? Högst osannolikt eftersom de är nykomlingar när det gäller att ta sig an Irans stridshärdade allierade i en ogästvänlig terräng.
Islamister dominerar: Ledarna för båda blocken har mycket gemensamt: båda strävar efter att universellt tillämpa Islams heliga lag (Shari'a), båda föraktar otrogna och båda har vänt tro till ideologi. Att de nu kommit ihop sig bekräftar att i deras sinnesvärld är deras tolkning på Islamismen det enda som betyder något i Mellanöstern, vilket gör att dess förespråkare är fria att bekämpa varandra.
Alliansen Turkiet-Qatar-det Muslimska Brödraskapet är på tillbakagång: En tredje allians mellan Sunnirevisionister, vilka politiskt och ideologiskt ligger någonstans mellan de shiitiska revolutionärerna och sunniter som vill behålla status-quo, har på senare tid blivit aktiv i många länder – Irak, Syrien, Egypten, Libyen. Men nu, delvis tack vare diplomatiska initiativ från den helt nya Kung Salman i Saudiarabien, håller dess medlemmar på att förflytta sig närmare sina sunnitrosfränder.
 Kung Salman i Saudiarabien har gjort något som aldrig tidigare skett, han har satt samman en militär koalition. |
Ett isolerat Iran: Ja ett stridslystet Teheran skryter idag om att man dominerar fyra arabiska huvudstäder (Baghdad, Damaskus, Beirut, Sana'a) men det är också deras problem: plötsliga iranska vinster gör att många i regionen (inklusive sådana tidigare vänligt inställda stater som Pakistan och Sudan) fruktar Iran.
Skjuta den Arabisk-israeliska konflikten åt sidan: Medan Obama-administrationen och europeiska ledare fortsätter vara besatta av palestinierna och ser dem som nyckeln till regionen, så har regionala aktörer betydligt mer akuta prioriteringar. Inte bara det att Israel knappt berör dem, utan den judiska staten fungerar som tysta medhjälpare till det saudisktledda blocket. Kommer denna förändring att markera en långsiktig förändring i den arabiska inställningen till Israel? Förmodligen inte; när den iranska krisen avmattas kan man förvänta sig att uppmärksamheten återgår till palestinierna och Israel som den alltid gör.
Amerikansk politik i oordning: Många Mellanösternanalytiker hånskrattade med rätta 2009 när Barack Obama och hans naiva kolleger förväntade sig att man genom att lämna Irak, le mot Teheran och anstränga sig hårdare i de Arabisk-israeliska förhandlingarna skulle kunna skapa ordning i regionen och bana väg för att "vända blicken" mot Östasien. Istället så kan de inkompetenta som hukar i toppen på den amerikanska regeringen inte hålla jämna steg med snabbrörliga, negativa händelser, många av dem självförvållade (anarki i Libyen, spända relationer med traditionella allierade, ett mer stridslystet Iran).
Påverkan på en uppgörelse med Iran: Trots att Washington har gett med sig på många punkter i förhandlingar med Iran och gjort mullah-regimen många tjänster (till exempel låtit bli att ta med dem eller deras Hizbollah-allierade på listan över terrorister), så drog man en gräns vid Jemen och gav den antiiranska koalitionen visst stöd. Kommer Irans högste ledare Ali Khamene'i nu att dra sig ur samtalen? Högst osannolikt eftersom den uppgörelse han erbjudits är för bra för honom att avvisa.
 Amerikanska diplomater möter återigen sina iranska motparter för att kapitulera på ytterligare ett område. |
Sammanfattningsvis är Salmans skickliga diplomati och hans beredvillighet att använda våld i Jemen ett svar på den dödliga kombinationen av arabisk anarki, iransk aggression och Obamas svaghet på ett sätt som kommer att forma regionen i åratal framöver.
