När Demokraterna nu har makten i både den utövande och den lagstiftande församlingen, vilka förändringar kan man förvänta sig i den amerikanska politiken när det gäller den arabisk-israeliska konflikten?
Utnämningarna hittills passar in i center-vänsterfåran. På plussidan, som analytikerna Steven Rosen noterar, betyder detta att inget av grupperna tar med sig en "klar vänsteragenda med farliga vanföreställningar – faktiskt är många av dem förståndiga och intelligenta, motståndskraftiga om än inte immuna mot det nonsens som förblindar majoriteten av akademikerna". I synnerhet när man erinrar sig Barack Obamas tidigare bundsförvanter (Ali Abunimah, Rashid Khalidi, Edward Said) och de potentiellt alternativa "drömlagen", kommer detta som en lättnad.
På minussidan är, enligt Rosen, att de blivande anställda är "överdrivet moderata och centerorienterade, ingen av dem är i stånd till att slå larm om den extraordinära fara vi står inför, till att föreslå ett svar utöver det vanliga".
Om man tittar på den större bilden, bakom personalen, hittar man en liknande blandad bild. Notera den proisraeliska resolutionen som Kongressen antog tidigare denna månad där man "erkänner Israels rätt att försvara sig mot attacker från Gaza, på nytt bekräftar USAs starka stöd för Israel och stöd till den israelisk-palestinska fredsprocessen". Den antogs enhälligt av Senaten och av Representathuset med siffrorna 390-5 med 22 medlemmar registrerade som "närvarande". Av dessa 27 var 26 Demokrater och den 27e var Ron Paul, Republikan endast till namnet.
Denna omröstning visar på två saker: För det första att den starka proisraeliska inställningen hos båda partier har överlevt Gazakonflikten. För det andra att personer som är kalla eller fientligt inställda till Israel i stor utsträckning finner sin nisch hos det Demokratiska partiet.
Opinionsundersökningar under det gångna decenniet har konsekvent visat att amerikanerna i hög grad stödjer Israel, men Demokrater i mindre utsträckning än Republikaner. Redan år 2000 visade jag att "många gånger fler medlemmar av det Republikanska partiet är vänligt inställda till Israel än medlemmar i det Demokratiska partiet och att deras respektive ledarskap reflekterar denna skillnad". På senare år har undersökning efter undersökning bekräftat detta mönster, till och med under Hizbollahs och Hamas krig. För att citera några få:
- Mars 2006, Gallup: "Ligger dina sympatier mer hos israelerna eller mer hos palestinierna"? Svar: 72 procent av Republikanerna och 47 procent av Demokraterna sympatiserar mer med israelerna. (Skillnad: 25 procentenheter).
- Juli 2006, NBC/WSJ: "Sympatiserar du mer med Israel eller med de arabiska länderna"? Svar: 81 procent Republikaner och 43 procent Demokrater sympatiserar mer med Israel. (Skillnad: 38 procentenheter).
- Augusti 2006, LAT/Bloomberg: "Håller du med om att 'USA bör fortsätta liera sig med Israel'?" Svar: 64 procent Republikaner och 39 procent Demokrater håller med. (Skillnad: 25 procentenheter).
- Mars 2008, Gallupundersökning: 84 procent av Republikanerna och 64 procent av Demokraterna har en positiv syn på Israel. (Skillnad: 20 procentenheter).
- December 2008, Rasmussen Reports: 75 procent av Republikanerna och 55 procent av Demokraterna säger att Israel är en allierad till USA. (Skillnad: 20 procentenheter).
Republikanskt stöd för Israel är konsekvent större, mellan 20-38 procentenheter högre än Demokraternas och i genomsnitt 26 procentenheter högre. Det har inte alltid varit så. Faktiskt så har demokraterna och republikanerna under sextio år och tre epoker dramatiskt bytt platser i sin inställning till Israel.
Under den första epoken, 1948-1970, visade demokrater som Harry Truman och John Kennedy varma känslor för den judiska staten medan republikaner som Dwight Eisenhower var kallsinniga. Under den andra epoken, 1970-1991 började republikaner som Richard Nixon och Ronald Reagan uppskatta Israel som en stark allierad; enligt den slutsats jag drog 1985 betydde detta att "liberaler och konservativa stödjer Israel lika mycket som de stödjer araberna". När Kalla Kriget tog slut 1991 började dock en tredje epok, en epok där Demokraterna fokuserade på den palestinska saken och deras känslor för Israel svalnade medan Republikanerna fortsatte värma upp till Israel.
Matt Brooks, verkställande direktör för Republican Jewish Coalition, anmärkte helt rätt att "Demokrater mer och mer vänder Israel ryggen". Den tendensen förebådar en trolig spänning under de kommande fyra åren när man bestämmer sig för om man skall anta en "europeisk" hållning till Israel.
Spänningar finns redan. Å ena sidan har Obamas lag varit okritiska till Israels krig mot Hamas samtidigt som man uttalat att man inte kommer att ha något med Hamas att göra, att Israel är deras huvudallierade i Mellanöstern och att USA politik kommer att ta hänsyn till Israels säkerhetsintressen. Å andra sidan har man visat en beredvillighet att umgås med Hamas och man har visat en tendens till en mer "opartisk" hållning, till att trycka på hårdare för förhandlingar och till att dela Jerusalem.
I korthet så är politiken mot den judiska staten i spel.
