Av alla WikiLeaks avslöjanden kan den mest intressanta vara den att ett flertal arabledare enträget har uppmanat den amerikanska regeringen att attackera Irans kärnvapenanläggningar. Framförallt har kung Abdullah från Saudiarabien uppmanat Washington att "hugga huvudet av ormen". Den allmänna uppfattningen är i stort sett att dessa uttalanden visar Saudiarabiens och andra politikers verkliga inställning.
Men är det nödvändigtvis så? Det finns två skäl att tvivla.
För det första, som Lee Smith skarpsinnigt noterar, det är möjligt att araberna endast säger till amerikanarna vad de tror att dessa vill höra: "Vi vet vad araberna säger till diplomater och journalister om Iran", skriver han "men vi vet inte vad de verkligen tycker om sin persiske granne". Deras uppmaning kan vara del av en diplomatisk process som går ut på att man återspeglar sina fienders rädslor och önskningar som sina egna. Så när saudiaraberna hävdar att iranierna är deras dödsfiender har amerikanarna en tendens att okritiskt acceptera detta gemensamma intresse; Smith vidhåller dock att "de ord som saudiaraberna yttrar till amerikanska diplomater inte är ämnade att vara ett genomskinligt fönster för att få kunskap om vad de kungliga tänker utan istället är de ämnade att manipulera oss till att tjäna Huset Sauds syften". Hur vet vi att de talar sanning bara därför att vi gillar det de säger?
 Gamal Abdel Nasser, Egyptens starke man, var mästare på bedrägligt uppförande. |
Den arabisk-israeliska konflikten till exempel skulle ha kunnat vara slut för länge sedan om man ska tro på de förtroenden som getts till västerlänningar. Ta exemplet Gamal Abdel Nasser, Egyptens starke man mellan 1952-1970 och utan tvekan den politiker som gjorde Israel till den varaktiga besattheten i Mellanösternpolitiken.
Enligt Miles Copeland, CIAs kontaktperson för Abdel Nasser, så ansåg den senare att den palestinska frågan var "oviktig". Offentligt lade han dock oförtröttligt fram en anti-sionistisk dagordning, han använde det för att bli den mäktigaste arabiska ledaren av sin tid. Hans förtroenden till Copeland visade sig med andra ord vara missledande.
Samma mönster gick igen även när det gällde andra saker. Han talade i privata samtal med västerländska diplomater om att han var beredd att förhandla med Israel; men när han talade till världen avvisade han såväl den judiska statens existens som alla tankar på en kompromiss med den. Efter kriget 1967 till exempel så signalerade Abdel Nasser i hemlighet till amerikanerna att han var villig att skriva under ett icke-aggressionsfördrag med Israel "med alla dess konsekvenser" samtidigt som han offentligt avvisade förhandlingar och insisterade på att "Det som tagits med makt kommer att tas tillbaka med makt". Det offentliga uttalandet definierade som vanligt hans faktiska politik.
Det är inte bara Abdel Nassers skrik som ger oss en betydligt mer exakt guide till hans agerande än hans viskningar men underförstått erkände han det, han sade till John F. Kennedy att "vissa arabiska politiker gjorde hätska uttalanden om Palestina offentligt och sedan kontaktade de den amerikanska regeringen för att mildra sin hätskhet genom att säga att deras uttalanden var ämnade för lokal arabisk konsumtion". På det sättet beskrev Abdel Nasser exakt sitt eget uppträdande.
 Detsamma gjorde den palestinske ledaren Yasser Arafat. |
Det är att gå på magkänsla att tillmäta det konfidentiella större värde än det öppna och det privata större än det offentliga. Mellanösternpolitik visar dock gång på gång att det är bättre att läsa pressmeddelanden och att lyssna på tal än det är att förlita sig på diplomater. Konfidentiella åsikter kan vara mer uppriktiga men som Dalia Dassa Kaye från Rand Corporation anmärker "vad arabiska ledare säger till amerikanska tjänstemän och vad de gör kanske inte alltid överensstämmer". Massorna hör politik; högt uppsatta västerlänningar hör en lockelse.
Denna tumregel förklarar varför avlägsna observatörer ofta ser vad diplomater och journalister i närheten missar. Det väcker också tvivel om användbarheten av WikiLeaks avslöjanden. I slutändan kan det förvirra oss mer än klargöra vad vi vet om arabisk politik.
