Aldrig tidigare skådat tumult över hela Mellanöstern, från Marocko till Iran, leder till tre reflektioner:
Den första är att dessa uppror passar in i ett regionalt schackspel, vad jag kallar för Mellanösterns kalla krig. På den ena sidan står "motståndsblocket" lett av Iran och det inkluderar Turkiet, Syrien, Libanon, Gaza och Qatar; de försöker ombilda den existerande ordningen till en ny, frommare islamisk ordning som är mer fientlig mot västvärlden. På den andra sidan står status quo-blocket lett av Saudiarabien och det inkluderar de flesta av de övriga länderna i regionen (underförstått även Israel); de föredrar att situationen förblir mer eller mindre som den är.
 Makt i Mellanöstern betyder att Mariah Carey kommer för att sjunga fyra sånger på en privat fest. |
För det andra, även om utvecklingen i Tunisien, Libyen, Egypten, Jemen och Bahrain har stor betydelse så finns det bara två regional-geografiskt strategiska jättar - Iran och Saudiarabien - och båda är potentiellt sårbara. Missnöje med Irans islamiska republik blev uppenbar i juni 2009 när ett manipulerat val fick ut stora folkmassor på gatorna. Trots att myndigheterna lyckades trycka ner den "Gröna rörelsen" kunde de inte kväva den och den fortsätter som underjordisk rörelse. Trots Teherans ihärdiga försök att ta åt sig äran för upproren i regionen och framställa dem som inspirerade av den iranska revolutionen 1978-79 och deras egen version av islamism så är det troligare att dessa uppror kommer att inspirera iranierna till att förnya sin egen attack på Khomeini-ordningen.
Om en sådan motrevolution lyckas så skulle konsekvenserna märkas långt utanför Irans gränser, de kommer att påverka Ickespridningsavtalets tillämpning, Israels säkerhet, Iraks framtid, den globala energimarknaden och - kanske det mest kritiska av allt - den islamistiska rörelsen själv. Berövad sin viktigaste "motståndsregering" kommer den islamistiska rörelsen världen över förmodligen att börja tappa mark.
Kungadömet Saudiarabien är inte någon vanlig stat. Dess makt ligger i en unik kombination av Wahhabidoktrin, kontroll över Mecka och Medina samt olje- och gasreserver. Dessutom kan deras ledare stoltsera med en exceptionell historia av politik som kännetecknas av uppfinningsrikt tänkande. Men ändå skulle geografiska, ideologiska och personliga skillnader bland saudiaraberna kunna få det att falla; nyckelfrågan skulle då vara till vem. Shiiter som avskyr sin andraklass status och förmodligen skulle leda landet i riktning mot Iran? Puritanska wahhabister som föraktar den monarkiska anpassningen till modernitet och som skulle kopiera talibanstyret i Afghanistan? Eller båda om det blir en delning? Eller kanske liberaler, hittills en försumbar kraft, som hittar sina röster och leder en omstörtning av den föråldrade, korrupta, extremistiska saudiska ordningen?
Denna sistnämnda tanke leder till min tredje och mest oväntade observation: revolterna under de senaste två månaderna har till stora delar varit konstruktiva, patriotiska och förts i en öppenhjärtig anda. Politiska extremister av alla sorter, vänsteranhängare eller islamister, har i stort sett varit frånvarande från gatorna. Konspirationsteorier har varit en tillflykt för förfallna härskare, inte de översvallande folkmassorna. USA, Storbritannien och Israel har varit påfallande frånvarande från slagorden. (Libyens starke man Mu'ammar al-Qaddafi lade skulden för oroligheterna i hans land på Al-Qaeda som han anklagade för att sprida hallucinogena droger).
 Medborgare som städar upp på Tahrir-torget symboliserar en ny medborgerlig anda. |
Pessimism fungerar som en förstärkning av karriärmöjligheterna i Mellanösternstudier och jag är känd för att predika död och undergång. Men jag ser, men vågar inte till fullo tro på, förändringar som skulle kunna tyda på en ny era, en där barnsliga arabiskspråkiga mognar till vuxna. Man gnuggar sig i ögonen vid denna förvandling och väntar på att den skall gå tillbaka. Hitintills har den dock hållit stånd.
Den kanske bästa symbolen för denna mognad är bilden av gatudemonstranter som städar upp efter sig. De är inte längre under statens förmynderi, beroende av dess tjänster; plötsligt är de medborgare med en känsla för medborgerligt ansvar.
Även om man är försiktig med att anta en framtida utrikespolitik på grundval av denna plötsliga förbättring så skulle det vara ett misstag att avfärda det. Rebellrörelserna behöver en möjlighet att hitta sig själva och att agera som vuxna. Det är dags att överge den milda trångsyntheten av låga förväntningar; att tala arabiska eller persiska gör inte att man är inkapabel att bygga demokratiska medel för att uppnå fria mål.
