Ash-Sharq al-Awsat, en Londonbaserad arabisk tidning, började igår publicera första delen av hela Saddam Husseins sista roman skriven som en fri man, Be Gone Demons! (اخرج منها ياملعون) Som om det vore vilken annan bok som helst hade tidningen en bild av framsidan och av författaren (som dock visas som fånge, inte som envåldshärskare).
Salah Nasrawi från Associated Press tillhandahåller hjälpsamt en sammanfattning av handlingen, vilken hade berättats för honom av Ali Abdel Amir, en irakisk författare och kritiker som läste hela manuskriptet: Romanen berättar om en sionistisk-kristen sammansvärjning mot araber och muslimer som en arabisk armé till slut besegrar genom att invadera det sionistisk-kristna landet och välta ett av dess storslagna torn, en uppenbar hänvisning till den 11 september, 2001.
Romanen börjar med en berättare som liknar den judiska, kristna och muslimska patriarken Abraham, som talar om för sina kusiner Ezekiel, Youssef och Mahmoud att Satan bor i ruinerna av ett Babylon som förstörts av perserna och judarna. …
Ezekiel, som symboliserar judarna, skildras som girig, ambitiös och destruktiv. "Även om du beslagtar all egendom från andra så kommer du att lida hela ditt liv", säger berättaren till honom. Youssef, som symboliserar de kristna, skildras som generös och tolerant - åtminstone i de tidiga delarna. Mahmoud, som symboliserar muslimerna, uppstår som erövraren vid slutet av boken.
Kritikerna har inte varit vänliga mot Be Gone Demons! Saddam "hade inget som helst begrepp om den faktiska verkligheten och romanskrivning gav honom chansen att leva i självbedrägeri", kommenterar Abdel Amir. Saad Hadi, en journalist som var delaktig i produktionen av Saddams romaner, håller med: "Han hade inget begrepp om verkligheten. Han trodde att han var en gud som kunde göra vad som helst, inklusive att skriva romaner".
Enligt Hadi så var Saddams favoritförfattare Ernest Hemingway, i synnerhet The Old Man and the Sea, vars stil han försökte efterlikna. "Han satt i sitt gemak och berättade enkla sagor medan hans medhjälpare skrev ner hans ord". Youssef al-Qaeed, en egyptisk romanförfattare, beskriver diktatorns produktion som "naivt och ytligt".
Detta är knappast Saddams första publicerade roman. "Vid slutet av år 2000 fick en publiceringssensation Baghdad att surra av rykten", skriver Ofra Bengio i "Saddam Husayn's Novel of Fear," en analys av när Saddam blev författare till en historisk kärleksroman med titeln Zabiba and the King. Trots att Bengio anser att romanen är "tråkig och osammanhängande" så säger hon att den "förstås bäst som Saddams egen förberedning för sin slutliga nedstigning från scenen. Den borde läsas som en sammanfattning av hans liv, ett 'artistiskt' bidrag till sitt folk, gravskrift och en sista vilja och testamente, allt i ett".
Man skulle ha kunna tro att envåldshärskaren hade mer brådskande statsangelägenheter att tänka på vid slutet av 2002, när Bushadministration klargjorde sin otålighet med irakiskt uppförande och signalerade sin avsikt att vidta åtgärder. Man hade fel, åtminstone enligt en redogörelse från NBC news den 15 juli, 2003: Tom Brokaw citerade vice statsministern Tariq Aziz, som redan var tillfångatagen, att "under det senaste året har Saddam Hussein varit upptagen med att skriva tre episka romaner".
Än mer anmärkningsvärt är informationen från en efterföljande rapport i Londons Daily Telegraph: "Saddam Hussein spenderade de sista veckorna före kriget [i mars 2003] med att skriva en roman som förutspådde att han skulle leda en hemlig motståndsrörelse till seger över amerikanarna, hellre än att planera ett försvar av sin regim. När kriget började och Saddam gick under jorden så rullade 40 000 kopior av Be Gone Demons! av pressarna".
Efter Zabiba and the King producerade Saddam The Fortified Castle and Men and the City och slutligen Be Gone Demons! Tariq Azizs kommentarer antyder att två romaner till var påbörjade när kriget så ohyfsat störde.
Att Saddam ertappades med romanskrivning medan krig nalkades bekräftar direkt en teori som jag presenterade för några månader sedan i "[Saddams] lögner om massförstörelsevapen ([Saddam's] WMD Lies)", för att förklara den uppenbara avsaknaden av massförstörelsevapen. Om vi antar att det faktiskt inte finns några kärnvapen i Irak så gav Saddam intrycket av att han hade det genom ett fruktansvärt misstag.
Det misstaget kan bäst förklaras genom att Saddam besatte den unikt själviska omständigheten av den totalitära envåldshärskaren, med dess två huvudsakliga egenskaper: Hybris: Den absoluta härskaren kan göra precis vad han vill, så han anser att hans makt är gränslös. Okunskap: Den allvisa härskaren tål inte motsägelse så hans medhjälpare, som fruktar för sina liv, talat endast om för honom vad han vill höra. Båda dessa oförmågor blir värre med tiden och tyrannen blir alltmer fjärmad från verkligheten. Hans infall, excentriciteter och fantasier dominerar landets politik. Resultatet är ett mönster av storslagna misstag.
Att Saddam Hussein var absorberad av ett litterärt begär, trots att hans diktatur var på väg att förstöras av världens största krigsmakt, pekar på både hans hybris och hans okunskap. Det förklarar också till stor del hur han kunde tro att kärnvapen höll på att tillverkas när de inte existerade vid tidpunkten för hans politiska slut i början på mars 2003.
