Efter decennier av stagnation är Mellanöstern i uppror. Eftersom det är för mycket som händer för att man ska kunna fokusera på en enda plats så är här en genomgång av utvecklingen i fyra viktiga länder.
 Mu'ammar al-Qaddafi i full militärprakt |
Kanske Obama har tur och Qaddafi ger vika snabbt. Men ingen vet vilka rebellerna är och en insats där man inte vet hur länge den kommer att pågå kan mycket väl bli utdragen, kostsam, präglad av terrorism och politiskt impopulär. Om det blir så riskerar Libyen att bli Obamas Irak – eller värre om islamister tar över landet.
Obama vill att USA ska bli "en partner bland många" i Libyen och önskar att han var president i Kina, vilket tyder på att detta krig utgör ett storslaget experiment för den amerikanska regeringen att låtsas att det är Belgien. Jag erkänner att jag har viss förståelse för detta synsätt; år 1997 klagade jag gång på gång på att Washington rusade in och tog på sig ansvaret för att upprätthålla lag och ordning, "Amerikanarna behandlade de andra som barn". Jag uppmanade Washington att vara mer tillbakadragen och låta de andra få göra sin del och att be om hjälp.
Det är detta som Obama på sitt klumpiga och illa förberedda sätt har gjort. Resultatet kommer helt säkert att påverka den framtida amerikanska politiken.
Egypten: De väpnade styrkornas högsta råd stod bakom en folkomröstning om konstitutionen den 19 mars som antogs med rösterna 77-23. Det har resulterat i att både Muslimska brödraskapet och kvarlevorna av Hosni Mubaraks Nationella demokratiska parti har gått framåt medan sekularisterna från Tahrir-torget knuffats åt sidan. På detta sätt bekräftade det nya militära ledarskapet sina intentioner att fortsätta med regeringens dolda men långvariga samförstånd med islamisterna.
Två fakta understödjer detta samförstånd: Egypten har styrts av militären sedan en statskupp 1952; och de så kallade Fria Officerare som utförde kuppen har själva nära band till den militära delen av det Muslimska brödraskapet.
 De "Fria Officerarna" 1952. Notera Gamal Abdel Nasser sittande längst ut till vänster och Anwar el-Sadat sittande längst ut till höger. |
Andan från Tahrir-torget var verklig och kan möjligen segra; men för tillfället fortsätter allt som vanligt i Egypten där regeringen fortsätter med Mubaraks bekanta kvasi-islamistiska linje.
 Mahmoud Ahmadinejad hyllar Bashar al-Assad i Teheran 2010. |
När förändringens vind nådde Syrien 2011 förlorade massorna som ropade Suriya, hurriya ("Syrien, frihet") sin rädsla för babydiktatorn. Panikslagen svängde Bashar mellan våld och eftergifter. Om Assad-dynastin dör kan detta få ödesdigra konsekvenser för Alawi-minoriteten som Assadfamiljen tillhör. Sunni-islamister som ligger närmast till att efterträda Assad-samhället kommer förmodligen att dra ut Syrien från det iranskledda "motståndsblocket" Iranian-led "resistance" bloc, vilket betyder att ett regimskifte kommer att få blandade konsekvenser för västvärlden och för Israel i synnerhet.
Jemen: I Jemen kommer med stor sannolikhet regimen att störtas och där finns den största chansen för islamisterna att ta makten. Hur undermålig som envåldshärskare han än är och hur begränsad hans makt än är så har förslagne Ali Abdullah Saleh som suttit vid makten sedan 1978, trots hans band till Saddam Hussein och den islamiska republiken Iran, varit en så bra allierad som västvärlden kunnat hoppas på när det gäller att ha kontroll över inlandet, begränsa uppvigling incitement och bekämpa Al-Qaeda.
Hans inkompetenta hanterande av protesterna har stött bort till och med det militära ledarskapet (varifrån han kommer) och hans egen Hashid-stam, vilket tyder på att han kommer att lämna makten utan någon större kontroll över vad som kommer efter honom. Med tanke på landets stamstruktur, den utbredda vapendistributionen, delningen mellan Sunni och Shia, bergsterrängen och besvärlig torka impeding drought verkar en islamistfärgad anarki (som i Afghanistan) bli ett troligt resultat.
I Libyen, Syrien och Jemen - men i mindre grad i Egypten - har islamisterna möjligheter att utvidga sin makt. Hur väl kommer den tidigare muslimen former Muslim som bor i Vita Huset, * så fast besluten om "ömsesidig respekt" mutual respect i USAs relationer med muslimer, att skydda västs intressen mot detta hot?
