Slutet för regimen i Syrien?

Revolten i Syrien gör att det nu finns goda möjligheter, såväl humanitära som geopolitiska. Länder i väst bör snabbt och kraftfullt ta tillfället i akt att bli av med Syriens starke man Bashar al-Assad och hans medbrottslingar. Det kommer att visa sig vara fördelaktigt när dessa hamnar i historiens soptunna.

Syrierna river ner bilder på al-Assad, Bashar (vänster) och hans far Hafez.

Utomlands: Den ondsinte men taktiskt briljante Hafez al-Assad fördärvade Mellanöstern genom Syriens oproportionerligt stora inflytande under flera decennier. Hans son, den oduglige Bashar har fortsatt på samma sätt sedan år 2000 genom att skicka terrorister till Irak, mörda Libanons premiärminister, störta hans son Saad, stödja terrorgrupperna Hizbollah och Hamas och utveckla kemiska vapen såväl som kärnvapen. Avlägsnandet av honom kommer att vara en universell välsignelse.

Men Bashars huvudroll internationellt är att fungera som Teherans främsta allierade. Trots att västvärlden i allmänhet betraktar den syrisk-iranska alliansen som ett bräckligt skenäktenskap så har det hållit i över trettio år, och överlevt både personella förändringar och omständigheter. Detta har de gjort på grund av vad Jubin Goodarzi 2006 kallade de två parternas "bredare, långtidsstrategiska oro som härrör sig från deras nationella säkerhets prioriteringar".

Den syriska intidfadan har redan försvagat det Iran-ledda "motståndsblocket" genom att skärpa det politiska avståndet mellan Teheran och Assad och underblåsa meningsskiljaktigeter inom det iranska ledarskapet. Syriska demonstranter bränner den iranska flaggan; om (Sunni) islamister skulle ta makten i Damaskus skulle de sätta stopp för förbindelsen med Iran och allvarligt försvaga mullornas storslagna ambitioner.

Kurder demonstrerar för medborgarskap i Qamishli, Syrien i april 2011.

Slutet för Assads styre får andra viktiga konsekvenser. Bashar och det styrande islamistiska AK-partiet i Turkiet har utvecklat så nära band att vissa analytiker menar att avlägsnandet av Assad-regimen kommer att leda till en kollaps för Ankaras hela Mellanösternpolitik. Oro bland de syriska kurderna skulle också kunna leda till större autonomi för dessa vilket i sin tur skulle uppmuntra kurderna i Anatolien till att kräva en självständig stat, något som så oroar Ankara att man skickat en ström av högt upsatta besökare till Damaskus och tryckt på för att få till stånd ett avtal om upprorsbekämpning.

Omvälvningarna i Syrien är en lättnad för Libanon vilken har kontrollerats av Syrien sedan 1976. Ett förvirrat och upptaget Damaskus ger också israeliska strateger möjlighet att, åtminstone tillfälligt, fokusera sin uppmärksamhet på landets många andra utländska problem.

Inrikes: I en självbelåten intervju diskuteras utvecklingen i Tunisien och Egypten och bara veckor innan hans eget land exploderade den 15 mars förklarade Bashar al-Assad det elände som hans egna undersåtar står inför: "När det är uppror är det självklart att man säger att det finns en ilska (som) närs av förtvivlan".

Ordet förtvivlan sammanfattar bra det syriska folkets öde; sedan 1970 har Assad-dynastin styrt Syrien med en stalinistisk järnhand som endast varit något mindre förtryckande än Saddam Husseins i Irak. Fattigdom, expropriering, korruption, stagnation, förtryck, rädsla, isolering, islamism och massakrer har kännetecknat Assad-styret.

Vogues reklam för Bashar al-Assads fru i marsnummret 2011.

Tack vare västvärldens girighet och godtrogenhet så förstår dock utomstående knappast hela vidden av denna verklighet. Å ena sidan stödjer den syriska regimen finansiellt Centret för syriska studier vid St Andrews universitetet och å andra sidan finns den en informell syrisk lobby. Utrikesminister Hillary Clinton refererar till Bashar al-Assad som en "reformator" och Vogue magazine publicerar en reklambild på tyrannens fru "Asma al-Assad: En Ros i öknen" (man kallar henne för "glamorös, ung och väldigt chic - den fräschaste och mest tilldragande av de första damerna").

En potentiell fara som kan uppstå på grund av ett regimskifte bör noteras. Förvänta er inte en relativt lugn statskupp coup d'état som de i Tunisien eller Egypten, utan en djupgående revolution riktad inte bara mot Assadklanen utan också mot Alawi-gruppen som de kommer från. Alawiterna är en hemlighetsfull post-islamisk sekt som utgör omkring en åttondel av den syriska befolkningen, de har varit dominerande i regeringen sedan 1966 vilket skapat en djup fientlighet hos Sunni-majoriteten. Sunniterna utför intifadan och Alawiterna utför det smutsiga jobbet med att förtrycka och döda dem. Denna spänning skulle kunna leda till ett blodbad och till och med inbördeskrig, möjligheter som utomstående krafter måste inse och vara beredda på.

Medan ett dödläge nu råder i Syrien, med demonstranter som fyller gatorna och en regim som dödar dem, kan västvärldens politik vara av avgörande skillnad. Steven Coll från the New Yorker har rätt i att "Tiden för förhoppningsfulla förhandlingar med Assad är förbi". Det är dags att sopa rädslan för instabilitet åt sidan för, som analytiker Lee Smith så rätt noterar, "Det kan inte bli värre än Assadregimen". Det är dags att avlägsna Bashar från makten för att skydda oskyldiga Alawiter och det är dags att börja hantera den"den djävul vi inte känner".