De av oss som håller ett öga på Mellanösternstudier vid Columbia University har olika uppfattningar om vilken av professorerna där som är den mest upprörande. Joseph Massad, med sina illvilliga teorier och omåttliga extremism? Rashid Khalidi, med sin bakgrund som talman för PLO, hans svarta-pengar professur, hans konstiga idéer och hans falska auktoritet? Nej, min favorit är Hamid Dabashi, detta dygdemönster med den bombastiska prosan, manlig hysteri, och – som vi nu får veta – problem med att hålla sig till sanningen om sin egen biografi.
Den här nyheten kommer från "Columbians for Academic Freedoms" webbsida där en student som heter Aharon lade upp en artikel som heter "Press Rules." I artikeln noterar han att Dabashi berättade för en radiointervjuare den 6 mars 2005 att han "slutade tala offentligt på grund av flera hotfulla telefonsamtal som går långt utöver akademiska argument". Sen spelade Dabashi upp ett av dessa påstådda hotfulla samtal:
Mr. Dabashi, jag läste om dig idag i dagens New York Post. Din stinkande terroristmuslimska gris. Jag hoppas att CIA håller ögonen på dig så att de kan sparka ut dig från det här landet tillbaka till något smutsigt arabland där du hör hemma, din terroristskitstövel.
Men Dabashi skrev också en artikel för Times Higher Education Supplement den 18 oktober 2002 där han berättade vad som hände i juni 2002 (efter att jag medförfattat en artikel som nämner honom) – nämligen någon som lämnar exakt samma meddelande:
Hej Mr Dabashi, Jag läste om dig i dagens New York Post. Din stinkande, terroristmuslimska gris. Jag hoppas att CIA håller ögonen på dig så att vi kan sparka ut dig ur det här landet tillbaka till något smutsigt arabland där du bor hemma. Din terroristskitstövel.
Det här dubbla användandet av samma samtal med flera års mellanrum gör att man börjar ställa sig en del frågor: (1) Det bekräftar mina tvivel angående det stora antalet hotfulla samtal han påstår sig ha fått ta emot på grund av min kritik. Samtalet han fick är definitivt gräsligt och oförlåtligt men det är inte ett hot. (Vilket betyder att polisen inte anser det vara åtalbart.)
(2) Återanvändandet av det här samtalet efter flera år bekräftar hur få samtal han fått – varför skulle Dabashi annars hela tiden använda sig av samma gamla samtal?
(3) Dabashi presenterade falskeligen ett samtal från 2002 som om det hade hänt år 2005.
(4) Hans påstående i radiointervjun den 6 mars 2005 att han "har slutat tala offentligt" på grund av hotfulla samtal är inte sant. (Förresten så sa han samma sak tidigare, fast mindre kraftfullt, när han berättade för New York Times i januari 2005 endast att han har "ställt in flera framträdanden"). Som Aharon skriver så har telefonsamtalet i juni 2002 "definitivt inte lett till att han slutat tala offentligt – jag har själv hört honom tala sedan sommaren 2002". Lite forskning avslöjar flera offentliga tal. Här är fyra exempel, bara från början på 2003 och bara i New York City:
- 24 januari, 2003 – Dabashi organiserade och höll ett tal på premiärkvällen av en palestinsk filmfestival.
- 15 februari, 2003 – Dabashi talade vid "Campus Anti-War Network Benefit" vid Pier Sixty. Ett foto av honom vid det här evenemanget inkluderar en bildtext som säger att han "gjorde stor succé med sin starka kritik mot Bushadministrationen" (och nämner även Campus Watch och mig).
- 26 mars, 2003 – Dabashi talade inför "ett antikrigsseminarium" som drog en publik på 3000.
- 2 april, 2003 – Dabashi deltog i en expertpanel vid Asia Society som sponsrades av Institute for Cultural Diplomacy.
(5) Dabashis oförmåga att presentera korrekt fakta om sitt eget liv följer i hans mentor Edward Saids fotspår. Said är berömd för att ha ljugit om sin barndom, vilket Justus Weiner så enastående avslöjade i september 1999 i sin artikel, "'Mitt Vackra Gamla Hus och Andra Fabriceringar' av Edward Said ('My Beautiful Old House' and Other Fabrications of Edward Said)".
Så på ytterligare ett sätt drar Hamid Dabashi vanära över sitt departement, sitt universitet och sitt studieområde.
