Med pukor och trumpeter offentliggjorde Vita Huset tidigt i augusti ett policydokument om metoder för att förhindra terrorism, som sägs ha tagit två år att framställa. Det är undertecknat av Barack Obama personligen och med uppseendeväckande retorik som "styrkan av samhällen" och behovet av att "öka vår förståelse för de hot som våldsam extremism utgör" verkar dokumentet vara ett sömnpiller.
Men under den lugna ytan ligger en kontraproduktiv - och farlig - inställning till terrorismbekämpning. Vikten av detta dokument ligger i dess fasta hållning på fel sida om tre tydliga terrorismbekämpningsdebatter, med den ansvarstagande Högern (och ett fåtal förnuftiga liberaler) på ena sida och islamister, vänsteranhängare och multikulturalister på den andra.
Den första debatten handlar om problemets natur. Den ansvarstagande Högern pekar på ett enormt hot, Islamism, en global ideologisk rörelse som har legat bakom omkring 23 000 terrorattacker världen över sedan 11 september. Islamister förnekar att deras ideologi föder våld och de kategoriserar de 23 000 attackerna som handlingar utförda av kriminella, galna eller vilseledda muslimer. Vänsteranhängare i västvärlden och multikulturalister instämmer, de använder sig av sina formidabla revolutionärer, kreativitet, tillgångar och institutioner för att stödja islamisternas förnekande av ansvar.
Förhör som hölls i år i Representanthuset illustrerar denna skillnad. Peter King (Republikan från New York), ordförande i Kommittén för inrikessäkerhet, insisterade på att endast behandla ämnet radikalisering av muslimer. Den högt uppsatte Demokraten Bennie Thompson från Mississippi reste invändningar och anmärkte att "det finns en mängd inhemska extremistiska grupper som är mer allmänt förekommande i USA än islamistiska extremister, inklusive nynazister, miljöextremister, antiskattebetalar grupper och andra". Han begärde att förhöret skulle vara "en bred undersökning av inhemska extremistgrupper oberoende av deras respektive ideologiska underbyggnad".
King avvisade denna begäran och kontrade med att "Det har förekommit extremistiska grupper och slumpmässigt politiskt våld genom hela vår historia men al Qaidas attacker den 11 september och det pågående hotet från islamiska jihad mot vår nation var ovanligt djävulska och hotande mot Amerikas säkerhet".
 Peter King (vänster) och Bennie Thompson (höger) symboliserar skillnaderna i synsätt på terrorismbekämpning. |
Den andra debatten rör hur man identifierar fienden. Högern och ansvarstagande partier i allmänhet talar om islamism, jihad och terrorism; en rapport från New York polisen från 2007, Radikalisering i Västvärlden: Det inhemska hotet Radicalization in the West: The Homegrown Threat, hänvisar i första raden till "hotet från islamiskbaserad terrorism". Islamister och deras allierade talar om allt annat - våldsam extremism, Al-Qaida och associerade nätverk (benämnt AQAN), operationer utomlands, katastrofer orsakade av människor och (min favorit) en "global kamp för säkerhet och framsteg". Multikulturalismens krafter har haft stor påverkan: En utredning från Försvarsdepartementet undersökte Major Nidal Hasans raseriframfart i Ft Hood 2009, 14 dödades, och rapporten Skydda styrkorna (Protecting the Force), nämnde inte en enda gång terroristens namn eller kändes vid hans tydliga islamistiska motivation.
Den tredje debatten rör det lämpligaste svaret. Den islamistiska-vänster-multikulturella gruppen finner lösningen i samarbete med muslimer, tillsammans med betoning på medborgerliga rättigheter, rättsäkerhet, avsaknad av diskriminering, goodwill och undvikande av en motreaktion. Den ansvarsfulla Högern instämmer i dessa mål men ser dem som underordnade den militära och den brottsbekämpande maktens metoder såsom underrättelseinsamling, arresteringar, lång tid i häkte, överlämnanden, utvisning, åtal och fängslande.
Vita Huset stapplar in i dessa tre debatter med en rapport på 4 600 ord som är dåligt skriven, dåligt komponerad och som kraftigt förespråkar den islamistiska/vänster/multikulturella positionen.
- Problemens art? "Nynazister och andra antisemitiska hatgrupper, rasåtskillnadsförespråkare samt internationella och inhemska terroristgrupper".
- Namnge fienden? I dokumentet nämns aldrig Islamism. Dess titel, Bemyndiga lokala kompanjoner att förhindra våldsam extremism i USA (Empowering Local Partners to Prevent Violent Extremism in the United States) undviker att ens nämna ordet terrorism.
- Lämpliga svar? "På samma sätt som vi reagerar på frågor om säkerhet i samhället (såsom gängvåld, skjutningar på skolor, droger och hatbrott) med samarbete och nätverk med regeringstjänstemän, borgmästarämbete, polis, samhällsorganisationer och aktörer inom den privata sektorn, så måste vi också ta oss an radikalisering som leder till våld och terroristrekrytering genom liknande förhållanden och genom att använda oss av samma verktyg och lösningar".
Att man tar upp frågan om säkerhet i samhället visar på en allvarlig brist på förståelse för begreppen, något Los Angeles Times avfärdade som "osannolikt". Rapporten lovordar Justitiedepartementets "Omfattande gängmodell" och anser den vara en flexibel ram som "har minskat antalet allvarliga gängrelaterade brott". Jättebra nyheter för bekämpningen av gängbrott! Men gäng är kriminella företag och islamistiskt våld är ideologisk krigsföring. Gängmedlemmar är ligister, islamister är fanatiker. Att jämföra dem förvränger det aktuella problemet. Ja de använder sig båda av våld, men att använda tekniker för att bekämpa den ena till att också bekämpa den andra är som att be en konditor att ge råd till brandmän.
Den enda mening i Bemyndiga som medger faran med islamism stirrar sig blind på en liten grupp och slår fast att "Al-Qaida och dess medlemmar och anhängare representerar det främsta hotet mot vårt land". Detta bortser från de 99 procent av den islamistiska rörelsen som inte är anslutna till Al-Qaida, såsom Wahhabirörelsen, det Muslimska Brödraskapet, Hizb ut-Tahrir, den iranska regeringen, Hamas, Hizbollah, Jamaat ul-Fuqra för att inte tala om så kallade ensamvargar. Sue Myrick (Republikan från Nordkarolina) anmärker helt rätt att policydokumentet "väcker fler frågor … än det besvarar".
Bemyndigas intellektuella rötter går tillbaka till 2004 och ett initiativ finansierat av George Soros, Promising Practices Guide: Developing Partnerships Between Law Enforcement and American Muslim, Arab, and Sikh Communities av Deborah A. Ramirez, Sasha Cohen O'Connell och Rabia Zafar. Dessa författare gjorde sin inställning klar: "Det farligaste hotet i detta krig (mot terrorism) har sitt upphov i det framgångsrika spridandet av ilska och rädsla riktat mot obekanta kulturer och människor". Det farligaste hotet, kungjorde de, är inte islamistisk terror, med sina tusentals dödsfall, utan en förmodad utbredd fördom av amerikaner mot minoriteter. Som jag observerade 2004 "Guiden kan framstå som en hjälp till terroristbekämpning men dess verkliga syfte är att avleda uppmärksamheten från nationell säkerhet till utvalda gruppers privilegierade status".
Trots att dokumentet utan att tveka betonar amerikanska konstitutionella värderingar och behovet av att arbeta tillsammans med muslimer, så säger det inte ett ord om behovet av att skilja mellan islamister och anti-islamistiska muslimer. Bemyndiga undertrycker det dystra faktum att islamister dominerar det organiserade muslimska ledarskapet och deras målsättning har mer gemensamt med terrorister än med terroristbekämpning. Rep. King oroar sig helt rätt för att dokumentet från Vita Huset fördömer "legitim kritik av vissa radikala organisationer eller element i den muslimsk-amerikanska gruppen", det finns ett behov av att snabbt kunna skilja fiende från vän.
Det är faktiskt Obama-admnistrationens beredvillighet att samarbeta med muslimer som avvisar den konstitutionella ordningen som är orsaken till de islamiska organisationernas förtjusta reaktion på detta dokument. Rådet för amerikansk-islamiska relationer, Council on American-Islamic Relations, en a terroriststödjande frontorganisation lovordade det som "objektivt och med en helhetssyn" och det likasinnade Muslim Public Affairs Council ansåg att det var "väldigt användbart".
I motsats till Melvin Bledsoe, vars son Carlos konverterade till islam. Carlos Bledsoe sköt och dödade år 2009 en soldat vid ett militärt rekryteringskontor i Little Rock, Arkansas, och hans far sade om rapporten: "Att gå som katten kring het gröt kommer aldrig att lösa problemet". Ed Husain från Rådet för utländska relationer avvisade det för att det uttryckte "oroväckande lite" och i huvudsak var ämnat att "inte stöta sig med muslimer".
I korthet, en organisation lierad med terrorister är helt till sig i trasorna över administrationens låtsas terrorismbekämpningspolitik medan den sörjande fadern till en terrorist hånfullt avvisar den. Det säger oss allt.
Vad händer nu med förankrandet av en perifer studie som nationell politik? Det finns inga genvägar: De som vill ha en verklig terrorismbekämpningspolitik måste arbeta på att få bort Vänstern och multikulturalisterna från regeringen.
