"Här är två broderländer, enade som en enda knytnäve" sade socialisten Hugo Chávez under ett besök i Teheran förra november då han firade sin allians med islamisten Mahmoud Ahmadinejad. Che Guevaras son Camilo som också besökte Teheran förra året deklarerade att hans far skulle ha "stött landet i dess pågående kamp mot USA". De följde i Fidel Castros fotspår, Fidel Castro som under ett besök 2001 sade till sin värd att "Iran och Kuba i samarbete kan få Amerika på knä". Ilich Ramírez Sánchez ("Carlos Schakalen") skrev för sin del i sin bok L'islam révolutionnaire ("Revolutionära Islam") att "endast en koalition av marxister och islamister kan förgöra USA".
 Ken Livingstone bokstavligen kramade Yusuf al-Qaradawi. |
Under sin första presidentvalskampanj 2004 citerade Dennis Kucinich Koranen och fick den muslimska publiken att mässa "Allahu akbar" ("Gud är stor") och han till och med kungjorde "Jag har en Koran på mitt kontor". De brittiska socialisternas ungdomstidning Spark lovordade Asif Mohammed Hanif, den brittiske självmordsbombaren som attackerade en bar i Tel Aviv, som en "hjälte för de revolutionära ungdomarna" som hade utfört sitt uppdrag "i internationalismens anda". Workers World, en amerikansk kommunistisk dagstidning publicerade en dödsruna som lovprisade Hizbollahs mästerterrorist Imad Mughniyeh.
Vissa vänsteranhängare går ännu längre. Ett flertal - Carlos Schakalen, Roger Garaudy, Jacques Vergès, Yvonne Ridley och H. Rap Brown - har faktiskt konverterat till islam. Andra har reagerat med upprymdhet på våldet och brutaliteten hos islamismen. Den tyske kompositören Karlheinz Stockhausen kallade 11 september "det största konstverket i hela kosmos" medan den framlidne amerikanske novellisten Norman Mailer kallade förövarna av dådet för "briljanta".
Och inget av detta är nytt. Under Kalla Kriget föredrog islamisterna Sovjetunionen framför USA. Som Ayatollah Khomeini uttryckte det 1964 "Amerika är värre än Storbritannien, Storbritannien är värre än Amerika och Sovjetunionen är värre än de båda. Var och en är värre än de andra, de är alla mer avskyvärda än varandra. Men idag ägnar vi oss åt denna skadliga enhet som är Amerika". 1986 skrev jag att "Sovjetunionen får endast ta mot en liten del av det hat och den giftighet som riktas mot USA".
Vänsteranhängare återgäldade. 1978-1979 uttryckte den franske filosofen Michel Foucault stor entusiasm för den iranska revolutionen. Janet Afary och Kevin B. Anderson förklarar:
I hela hans liv innebar Michel Foucaults begrepp om äkthet att titta på situationer där folk levde farligt och flirtade med döden, den plats där kreativiteten har sitt ursprung. I samma tradition som Friedrich Nietzsche och Georges Bataille hade Foucault omfamnat artisten som tänjde på rationalitetens gränser och han skrev med stor passion till försvar för de irrationaliteter som bryter nya gränser. 1978 fann Foucault sådana överskridande krafter hos den revolutionära figuren Ayatollah Khomeini och de miljoner som riskerade döden när de följde honom på Revolutionens väg. Han visste att sådana "gräns-" erfarenheter kunde leda till nya former av kreativitet och han stödde dem passionerat.
En annan fransk filosof, Jean Baudrillard, porträtterade islamister som slavar som gör uppror mot en förtryckande ordning. 1978 kallade Foucault Ayatollah Khomeini för ett "helgon" och ett år senare kallade Jimmy Carters ambassadör till FN, Andrew Young, honom för "någon sorts helgon".
Denna välvilja kan verka förvånande med tanke på de två rörelsernas djupgående skillnader. Kommunister är ateister och vänsteranhängare är sekulära. Islamister avrättar ateister och påtvingar religiös lagstiftning. Vänstern upphöjer arbetarna; islamismen ger muslimer fler rättigheter. Den ena drömmer om ett arbetarnas paradis, den andra om ett kalifat. Socialister vill ha socialism; islamister accepterar den fria marknaden. Marxism innebär jämställdhet mellan könen: islamism förtrycker kvinnor. Vänstern föraktar slaveri; vissa islamister godkänner det. Som journalisten Bret Stephens anmärker så har vänstern ägnat "de senaste fyra decennierna åt att kämpa för samma rättigheter som islam motsätter sig: sexuell och reproduktiv frihet, rättigheter för homosexuella, frihet från religion, pornografi och olika former av artistiskt överskridande, pacifism osv".
Dessa meningsskiljaktigheter verkar överskugga de få likheter som Oskar Lafontaine, tidigare ordföranden för tysklands socialdemokratiska parti, lyckades finna: "Islam är beroende av gemenskap vilket gör att det hamnar i opposition till extrem individualism, något som är hotande nära att misslyckas i väst. (Dessutom) krävs det av en hängiven muslim att han skall dela sitt välstånd med andra. Vänsteranhängare vill också se att de starka hjälper de svaga.
Varför då denna formation av vad David Horowitz kallar den Vänster-islamistiska "oheliga alliansen"? Det finns fyra huvudskäl.
För det första, som den brittiska politikern George Galloway förklarar: "den progressiva rörelsen världen över och den muslimska rörelsen har samma fiender", nämligen västerländsk civilisation i allmänhet och USA, Storbritannien och Israel i synnerhet, plus judar, troende kristna och internationella kapitalister. I Iran, enligt den politiske analytikern i Teheran Saeed Leylaz, "har regeringen i praktiken sedan fem år tillåtit vänstern att operera öppet för att de skulle konfrontera religiösa liberaler".
Lyssna till deras utbytbara ord: Harold Pinter beskriver Amerika som "ett land styrt av en grupp kriminella dårar" och Osama bin Laden kallar landet "orättfärdigt, kriminellt och tyranniskt". Noam Chomsky betecknar Amerika som en "ledande terroriststat" och Hafiz Hussain Ahmed, en pakistansk politisk ledare anser det vara "den största terroriststaten": Dessa gemensamheter räcker för att övertyga de två sidorna om att lägga deras många olikheter åt sidan till förmån för samarbete.
För det andra så delar de bägge sidorna vissa politiska mål. En enormt stor demonstration i London 2003 emot kriget mot Saddam Hussein skapade symboliskt deras allians. Bägge sidor vill att koalitionsstyrkorna skall förlora i Irak, att kriget mot terrorn skall avslutas, att anti-amerikanska känslor skall spridas och att Israel skall förgöras. De är överens om massinvandring till och multikulturalism i väst. De samarbetar om dessa mål på möten såsom den årliga Cairo Anti-War konferensen som samlar vänsteranhängare och islamister för att tillsammans skapa "en internationell allians mot imperialism och sionism".
För det tredje så har islamismen historiska och filosofiska band till marxism-leninismen. Den egyptiske islamiske tänkaren Sayyid Qutb accepterade den marxistiska tanken på historiska skeenden, han lade bara till ett islamiskt PS till dem: han förutspådde att en evig islamisk era skulle komma efter kapitalismens och kommunismens kollaps. Ali Shariati, den intellektuelle nyckelfiguren bakom den iranska revolutionen 1978-1979 översatte Franz Fanon, Che Guevara och Jean-Paul Sartre till persiska. Mer allmänt så noterar den iranska analytikern Azar Nafisi att islamismen "hämtar sitt språk, sina mål och sina ambitioner i lika hög grad från den krassaste formen av marxism som från religionen. Dess ledare har influerats lika mycket av Lenin, Sartre, Stalin och Fanon som av Profeten".
Om vi går från teori till verklighet så ser marxisterna i islamisterna en märklig uppfyllelse av deras profetior. Marx förutsåg att företagsvinsterna skulle gå ner i industriella länder vilket skulle leda till att cheferna pressade arbetarna; proletariatet skulle bli fattigt, upproriskt och skapa en socialistisk ordning. Men istället blev proletariatet i industriländerna än mer välbärgade och deras revolutionspotential vissnade bort. Under ett och ett halvt århundrade, skriver författaren Lee Harris, väntade marxister fåfängt på kapitalismens kris. Sedan kom islamisterna, med början med den iranska revolutionen och följt av 11 september och andra angrepp på västvärlden. Omsider hade tredje världen börjat sin revolt mot väst och uppfyllde den marxistiska förutsägelsen - även om det var under fel fana och med felaktiga mål. En fransk vänsteranhängare, Olivier Besancenot, ser islamister som "de nya slavarna" under kapitalismen och frågar om det inte är naturligt att "de förenar sig med arbetarklassen för att förgöra det kapitalistiska systemet". Vid en tid när den kommunistiska rörelsen är i "avtagande" enligt analytikern Lorenzo Vidino och journalisten Andrea Morigi, erkänner Italiens "Nya Röda Brigaderna" faktiskt "de reaktionära prästernas ledande roll".
För det fjärde, makt: Islamister och vänsteranhängare kan uppnå mer tillsammans än de kan var för sig. I Storbritannien bildade de tillsammans Stop the War Coalition (stoppa kriget-koalitionen), vars styrande kommitté inkluderar representanter från sådana organisationer som Storbritanniens kommunistparti och Muslim Association of Britain. Storbritanniens Respect Party förenar radikal internationell socialism med islamistisk ideologi. De två sidorna gjorde gemensam sak i valet mars 2008 till Europaparlamentet och ställde upp med en gemensam lista med kandidater i Frankrike och Storbritannien dolt under partinamn som inte avslöjade mycket.
Islamister drar i synnerhet nytta av den tillgång, legitimitet, kompetens och eldkraft som vänstern tillhandahåller. Cherie Booth, gift med den dåvarande premiärministern Tony Blair, argumenterade i appellationsdomstolen för att en flicka, Shabina Begum, skulle få tillåtelse att klä sig i en jilbab, ett islamiskt klädesplagg, i skolan i Storbritannien. Lynne Stewart, en advokat med starka vänstersympatier, bröt mot lagen i USA och satt i fängelse för att hjälpa Omar Abdel Rahman, den blinde shejken, underblåsa en revolution i Egypten. Volkert van der Graaf, en djurrättsfanatiker, dödade den nederländske politikern Pim Fortuyn för att förhindra att han gjorde muslimer till "syndabockar". Vanessa Redgrave betalade halva borgenssumman på £50 000 så att Jamil el-Banna, internerad på Guantánamo misstänkt för att ha rekryterat jihadister till att kämpa i Afghanistan och Indonesien, kunde lämna ett brittiskt fängelse; Redgrave beskrev sin hjälp till el-Banna som "en stor ära" trots att han är efterlyst i Spanien för terrorismrelaterad verksamhet och misstänkt för att ha band till al-Qaeda. I större skala gjorde det indiska kommunistpartiet Teherans smutsiga arbete genom att försena i fyra månader det Indienbaserade uppskjutandet av TecSar, en israelisk spionsatellit. Och vänsterfolk grundade International Solidarity Movement för att förhindra israeliska säkerhetsstyrkor från att skydda landet mot Hamas och andra palestinska terrorister.
I en artikel i Londons Spectator kallar Douglas Davis koalitionen för en "gudagåva till båda sidor. Vänstern, en gång ett krympande band av kommunister, trotskister, maoister och castroister, hade klängt sig fast vid de sista resterna av en utsliten sak; islamisterna kunde ställa upp med antal och passion, men de behövde ett fordon för att få in en fot på den politiska arenan. En taktisk allians blev en operativ nödvändighet". Enklare, en brittisk vänsteranhängare instämmer: "De praktiska fördelarna med att arbeta tillsammans är tillräckliga för att kompensera för skillnaderna".
Den spirande alliansen mellan västvärldens vänsterfolk och islamister rankas som en av våra dagars mest störande politiska utvecklingar, en allians som försvårar västvärldens ansträngningar att skydda sig själv. När Stalin och Hitler slöt sin ökända pakt 1939 utgjorde den rödbruna alliansen ett dödligt hot mot västvärlden och faktiskt mot själva civilisationen. Mindre dramatiskt men inte mindre säkert är att dagens koalition utgör samma hot. Precis som för sju decennier sedan måste denna avslöjas, avvisas, motarbetas och besegras.
Uppdatering 15 april 2009: För mina andra analyser av detta ämne, se "Bibliografi - mina artiklar om vänstern, högern och islamister" (Bibliography – My Writings on Left, Right, and Islamists).
Uppdatering 25 oktober 2010: MEMRI rapporterar att Aleida Guevara, Che Guevaras dotter och också hon en marxist, anslöt sig till sin bror när det gäller att hylla islamister. Hon
mötte nyligen Hizbollahs ledare i Libanon och uttryckte stöd för motståndet. Under besöket, vilket det rapporterades om på Al-Manar TV den 12 ocktober 2010, lade Guevara en krans på Hizbollahs ledare Abbas Al-Musawis grav och sade: …så länge som minnet (av martyrerna) finns kvar inom oss kommer vi att vara starka". Senare, under ett besök i Baalbek sade hon: "Om vi inte bedriver motstånd kommer vi att försvinna från jordens yta".
