De allierade i kalla krigets skyttegravar brukar ofta, men inte alltid, fortfarande arbeta tillsammans mot radikala islam.
Ta till exempel huvudfrågan angående vilka muslimer som är på fiendens sida och vilka som är på vår sida. Med vissa undantag så undviker högern ickevåldsamma islamister, medan vänstern välkomnar dem som vänner. Konservativa accepterar som moderata endast de muslimer som aktivt motarbetar det islamistiska målet att införa Sharia (islamsk lag) världen över; bara för att muslimska organisationer eller individer fördömer terrorism eller arbetar inom systemet betyder inte det att de är, enligt deras åsikt, vare sig moderata eller mainstream, eller en lämplig partner för regeringen, media, eller universitetsvärlden.
Till skillnad från dem så skiljer liberaler oftast på våldsamma islamister, som de kämpar mot, och politiska islamister, som de accepterar. USAs regering har sedan Edward Djerejians tal i Meridian House för femton år sedan anammat vänsterns synsätt och arbetar med ickevåldsamma islamister.
Några exempel på höger/vänster klyftan: New Yorks borgmästare Rudy Giuliani avvisade en check från den saudiarabiska affärsmannen Al-Waleed bin Talal medan Londons borgmästare Ken Livingstone bokstavligen kramade om den islamistiska tänkaren Yusuf al-Qaradawi. Republikanen Fred Thompson fördömde Rådet för amerikansk-islamiska relationer för att det ofta verkar som om de "vore mer i linje med våra fiender än med oss", medan den Demokratiska ledaren Nancy Pelosi hade ett vänskapligt möte med gruppen.
Men det finns undantag: Robert Leiken från Nixon Center uppmuntrar förhandlingar med det Muslimska Brödraskapet, medan senatorn Barbara Boxer, en Demokrat, lämnade tillbaka en utmärkelse hon fått av CAIR.
Jag är aktiv på den konservativa sidan av den här debatten och har till och med formulerat en lista med frågor som kan hjälpa till med att skilja moderaterna från extremisterna. Jag jämför ickevåldsamma islamister med franska kommunister, som arbetade genom det demokratiska systemet för att uppnå Stalins totalitära mål.
Jag är inte heller blyg när det gäller att kritisera skattebetalda institutioner som misstar lagliga islamister för moderater. Medan jag satt i styrelsen för U.S. Institute of Peace till exempel angrep jag dess republikanska styre för att de deltog som sponsorer till ett evenemang med Center for the Study of Islam and Democracy (CSID). Likaledes så har jag (beklagligt nog, för han har gjort utmärkta saker på andra områden) fördömt Carl Gershman, president för National Endowment for Democracy, för att "envist insistera på att umgås med fienden" när han finansierar CSID.
CSID i synnerhet irriterar mig, eftersom det verkar vara en islamistisk institution som är unikt beroende av stöd från USAs regering; 2004 fann den undersökande journalisten Joel Mowbray att en anmärkningsvärd 90 procent av CSIDs pengar kom från de amerikanska skattebetalarna.
Förra månaden kallade Joshua Muravchik min kritik av Gershman "fel ute" i en analys på Commentary Magazines webbsida som heter "Pipes v. Gershman". Det är knappast förvånansvärt eftersom de två har ganska mycket gemensamt - båda har tillhört den politiska gruppering runt Shachtman, båda har varit ordförande för Young People's Socialist League, båda två utmärkte sig under det Kalla kriget - och båda två är amatörer vad gäller islam.
Muravchiks bedömning av CSID kommer från sina observationer vid en konferens han deltog i 2006, som han fann vara "en intressant mix" eftersom det fanns liberaler, islamistsympatisörer och islamister där. Han förklarar:
"Jag delar Pipes misstankar om islamister som bejakar demokrati. Men jag förväntar mig inte att genuina muslimska demokrater kommer att utesluta islamister som kallar sig själva demokrater. Jag förväntar mig att de argumenterar med dem. Vilket är exakt det som skedde vid CSID konferensen. … För mig såg CSID ut precis som en plats där 'moderata' konfronterade islamister. Vilken logik ligger bakom att fördöma det som om det vore 'umgänge med fienden'?"
Muravchik fick svar på sin fråga från äkta moderata muslimska intellektuella ledare associerade med Center on Islamic Pluralism i ett gemensamt uttalande, "On Daniel Pipes and the Center for the Study of Islam and Democracy". De sju undertecknarna inkluderade Kemal Silay från Indiana University, Stephen Suleyman Schwartz från CIP, Salim Mansur från University of Western Ontario, och Khaleel Mohammed från University of California, San Diego – muslimska specialister på islam.
De påpekar att Gershman och andra som honom inte "har någon sakkunskap inom tolkning av islam. De är förvirrade och vilse när det gäller att handskas med muslimer". I sin okunnighet, säger de, har Gershman vid NED skapat "en värdegrund som belönar radikala muslimer när de inte begår kontinuerliga våldshandlingar och särskilt om de tar till sig valprocessen". Problemet med NED är att det definierar modernitet helt enkelt som omröstning; att göra det skymmer "de väsentliga religiösa frågorna som tjänar som förevändningar för islamistisk radikalism".
Muravchik, likt Gershman, "förbiser många aspekter av den pågående omvandlingen av den islamska världen där konfrontation med radikalism är den centrala nutida frågan".
Deras gemensamma uttalande kallar CSID "en front för några av de mest avskyvärda medlemmarna av Wahhabi lobbyn i Amerika", vilka inkluderar Jamal Barzinji, Antony T. Sullivan, Louay Safi och Abdulwahab Alkebsi. De sju poängterar att "En del av oss har deltagit vid CSID evenemang men slutade när det blev uppenbart att deras mål enbart var att kamouflera radikala som moderata".
Vad angår min kritik av CSID skriver CIP-gruppen:
"Pipes har satt en gräns mot de radikala och vägrar överskrida den. Han förstår, såsom vi förstår, att tills extremisterna ger upp sin ideologi kommer deras mål att införa en "demokratisk" islamsk stat förbli farlig. I vissa avseenden är detta farligare än Al-Qaidas våldsamma jihad eftersom det får västerlänningar att tro att de inte behöver vara försiktiga. NED, genom att finansiera CSID, har visat att de inte kan sätta en sådan gräns".
CIP upprepar min huvudpoäng:
"Andra kanske är glada när de hör att det Muslimska brödraskapet har gett upp våldsamheter i Egypten, även om inte i Israel. Vi är inte nöjda med sådana löften. Vi litar inte på dem. Daniel Pipes är inte heller nöjd med sådana löften; han litar inte heller på dem. Även om man bortser från alla andra frågor så kan man inte bortse från den frågan, det är den som gäller".
Deras slutsats lyder:
"Daniel Pipes är inte muslim. Men liksom oss har han sett den verkliga sidan av de radikala islamisterna och han har sett faran de utgör för världen. Han har också erkänt de äkta moderata krafterna och hoppas att det är dessa muslimer som västerlänningarna uppmärksammar. I detta stöder vi honom i hans kritik mot NED och CSID".
Carl Gershman, Joshua Muravchik och jag är allierade i den bredare kampen men vi har olika åsikter när det gäller frågan om laglig islamism. Däremot instämmer Kemal Silay, Stephen Suleyman Schwartz, Salim Mansur, Khaleel Mohammed, et al – specialister på islam samt allierade – med mig.
Vad gäller islamsim, borde inte Gershman och Muravchik vara aningen mindre självsäkra angående sin bedömning och aningen mindre bestämda angående sin dom? Kanske de – och de andra konservativa som är eftergivna gentemot islamism – borde sakta ner och lära sig av de som har studerat, lärt ut och skrivit om ämnet under flera decennier?
--------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering:1 februari, 2008 Muravchik och Charles P. Szrom svarar på ovanstående i februari 2008 utgåvan av Commentary i en artikel som heter "In Search of Moderate Muslims".
Också värt att notera: Center for Islamic Pluralism har vid "The CIP-Muravchik File, 2007" publicerat de förvånansvärda breven som Muravchik skrev till fyra av de sju undertecknarna av CIP-uttalandet som stödde mig.
Uppdatering 1 maj, 2008: Jag skrev ett brev till redaktören som kan hittas på "Responding to Joshua Muravchik about 'Moderate Islamists'".
