"I sextio år har västvärldens nationers urskuldat och möjliggjort bristen på frihet i Mellanöstern och detta har inte bidragit till vår säkerhet".
Denna fras som George W. Bush yttrade förra veckan är det mest häpnadsväckande avståndstagande av en etablerad partiöverskridande politik som någonsin gjorts av en amerikansk president.
Det inte bara bröt med den politik den amerikanska regeringen har fört sedan man först blev en av huvudaktörerna i Mellanöstern, utan talet är djärvt ambitiöst, baserat på historiska fakta och programmatiskt specifikt. Det är den typen av utmaning av det rådande tillståndet som man förväntar sig att höra från en journalist, essäist eller forskare – inte från ledaren av en stormakt.
Bush talade öppet, något statsöverhuvuden sällan gör: "I många länder i Mellanöstern är fattigdomen djup och den sprider sig, kvinnor saknar rättigheter och nekas utbildning. Hela samhällen stagnerar medan världen utvecklas. Så länge Mellanöstern är en plats där frihet inte blomstrar kommer det att vara en plats som stagnerat, är full av förbittring och våld som är färdigpaketerat för export".
Detta är inte första gången Bush avfärdat flera årtiondens politik om Mellanösternproblemet och tillkännagivit ett radikalt nytt förhållningssätt.
Han gjorde detta också när det gäller Irak och den arabisk-israeliska konflikten:
Irak: Han viftade bort den mångåriga avskräckningspolitiken och ersatte den i juni 2002 med förhållningssättet 'slå till först innan du blir slagen'. Amerikansk säkerhet, sade han, "kräver att alla amerikaner beslutsamt ser framåt, är beredda på förebyggande åtgärder när detta behövs för att försvara vår frihet och försvara våra liv". Detta nya förhållningssätt rättfärdigade kriget mot Saddam Hussein, vilket avlägsnade den irakiske diktatorn från makten innan han kunde attackera.
Arabisk-israeliska konflikten: I juni 2003 kallade jag Bushs modernisering av det amerikanska förhållningssättet till den arabisk-israeliska konflikten för det kanske "mest förvånande och modiga steget under hela hans presidentperiod". Han ändrade på förutsättningarna genom att presentera en palestinsk stat som lösningen, ålade parterna denna vision, kopplade resultaten till en särskild tidtabell och ersatte ledare som han ogillade.
Och denna gång:
Demokrati: Presidenten gjorde avkall på en länge accepterad politik av "Undantag för Mellanöstern" – där man kommer överens med diktatorer – och istället slog fast att amerikansk politik hädanefter skulle passa in i det globala engagemanget att göra demokrati till målet.
Han kopplade frågan till amerikansk säkerhet: "Med spridningen av vapen som kan orsaka vårt land och våra vänner katastrofisk skada skulle det vara vårdslöst att acceptera status quo". Sedan, baserat på antagandet att "utveckling av frihet leder till fred" kungjorde Bush "en vidare strategi för frihet i Mellanöstern".
Han drog tydliga paralleller med den amerikanska framgången med att stödja demokrati i Europa och Asien, han uppmanade amerikanerna att än en gång vara "uthålliga och ha energi och idealism" för att kunna göra samma sak i Mellanöstern.
Om man förstår vilken logik som ligger bakom den gamla diktator-daltande politiken blir det radikala med detta nya förhållningssätt uppenbart. Det gamla sättet byggde på att befolkningen vanligen var mer anti-amerikansk än emirerna, kungarna och presidenterna. Washington var med rätta orolig för att demokrati skulle medföra fler radikaliserade regeringar; det var detta som hände i Iran 1979 och nästan hände i Algeriet 1992. Man oroade sig också för att när de radikala väl en gång kommit till makten skulle de stänga ner den demokratiska processen (vad som kallades "en man, en röst, en gång").
Bushs förtroende för demokrati – att trots att människorna på gatan har en historia av att vara extremister och konspiratoriskt lagda så kan de utvecklas och bli mer moderata och stabila – håller på att testas. Denna process skedde faktiskt i Iran; kommer det att upprepas någon annanstans? Det kommer att dröja decennier innan vi får svar på den frågan.
Hur saker och ting än utvecklas så är denna chansning typisk för en president som är exceptionellt villig att ta risker för att röra om i status quo. Och medan ett tal inte utgör en ny utrikespolitik – något som kommer att kräva programmatiska detaljer, finansiellt stöd och konsekvent utförande – så måste förändringen börja någonstans. Presidentens vältalighet är rätta stället att börja på.
Och att döma av denna presidents tidigare meriter i Mellanöstern – störtande av regimer i Afghanistan och Irak, stöd till en ny lösning av den arabisk-israeliska konflikten – kommer han att hålla vad han lovar. Gör er beredda på ett intressant äventyr.
