Den palestinska terrorkampanjen rullar på med 22 mördade människor i Tel Aviv i söndags. Och även om man inte räknar med smärre incidenter som involverar stenkastning och brandbomber så sker det i genomsnitt fler än 10 attacker på israeler varje dag.
Vilket gör detta till ett speciellt passande tillfälle för en tillbakablick på min bedömning för ett år sedan, jag förutspådde att premiärminister Ariel Sharons tuffa svar skull komma att förmå palestinierna att ge upp våldet.
Till att börja med, trots att våldet fortgår, så minskade det under 2002: Antalet attacker gick ner med en tredjedel från årets första kvartal till det sista (från 1 855 till 1 246) - och dödsfallen minskade med mer än hälften (från 157 till 70).
Mer påtagligt är de många tecken som pekar på att palestinierna kommit till insikt om att det har varit ett enormt stort misstag att ta till våld. Vad the Associated Press kallar för en "långsamt växande skara av palestinska ledare och opinionsbildare" uttrycker desillusion över den fattigdom, anarki, fångenskap, skador och dödsfall som 27 månaders våld orsakat.
Mahmoud Abbas, Palestiniernas andre ledare efter Yasser Arafat, medger att "det var ett misstag att använda vapen … och att utföra attacker inne i Israel". Abdel Razzak al-Yahya, den så kallade inrikesministern, fördömer självmordsbombningar mot Israel som "mord utan anledning", han kräver att det blir ett slut på "alla former av palestinskt våld" och vill att det ersätts med civilt motstånd. Betlehems borgmästare Hanna Nasser finner att användandet av vapen inte gjort någon nytta och insisterar på att den palestinska kampen "måste vara en fredlig kamp".
Andra händelser bekräftar denna känsla av modfälldhet och en beredvillighet att tänka om:
- En känsla av modfälldhet: "Det är över" säger en man i Ramallah om våldet. "Vi har inte uppnått någonting". En person boende i Gaza är så bedövad över den neråtgående spiralen att han säger det onämnbara: "i ärlighetens namn så tror jag att återockupation (av Israel) skulle vara bättre" än den nuvarande situationen.
- Beklagar missade diplomatiska möjligheter: "Dansade vi inte av glädje över att Camp David misslyckades"? Frågar Nabil Amer, en av Arafats tidigare främste rådgivare. "Efter två års blodspillan kräver vi nu vad vi avvisade".
- Mindre stöd för terrorism: När en palestinsk opinionsundersökning ställde frågan om den Palestinska Myndigheten bör, när man når en överenskommelse med Israel, arrestera de som deltar i våld inne i Israel, svarade 86 procent av palestinierna "Nej" i december 2001. Antalet föll till 76 procent i maj 2002 och sedan till 40 procent i november 2001 – fortfarande en väldigt hög siffra men tendensen är tydlig.
- Rädsla för vedergällning: Då och då har blivande självmordsbombare angett sig själva eller angetts av sina föräldrar av rädsla för att familjens hus skulle förstöras som hämnd.
- Skylla på Arafat: När våldsamheterna började höll palestinierna Israel ansvariga för allt sitt lidande. Men allt eftersom tiden gick, säger opinionsundersökare Khalil Shikaki, vände de sig "väldigt starkt" mot Arafat och den Palestinska Myndigheten, En konspirationsteori hävdar att Arafat initierade våldet inte så mycket för att besegra Israel som för att avleda det växande missnöjet över den Palestinska Myndighetens misslyckande.
- Emigration: Tiotusentals palestinier per månad, som tröttnat på sin självförvållande misär, har lämnat Västbanken och Gaza under 2002 och många fler försökte fly. Vid ett tillfälle hade fler än 40 000 blivande emigranter slagit läger nära Jeriko med förhoppningen att kunna komma in i Jordanien.
Det kanske mest rörande tecknet på förändring såg vi förra månaden när Ahmed Sabbagh, en självutnämnd "förkrossad" palestinsk far, tog tillfället i akt vid dödsfallet av hans son Ala, en ledande terrorist, till en aldrig tidigare skådad vädjan till Israel "att börja ett nytt kapitel med det palestinska folket och uppnå fred baserat på ömsesidig respekt och rättvisa".
Israelerna har börjat märka av förändringen på den palestinska sidan. Den tidigare ledaren för Mossad, Ephraim Halevy, har kommenterat "det knoppande palestinska erkännandet" av misstaget med att ta till våld. Ledaren för Israels markstyrkor, Yiftah Ron-Tal, gick än längre och i november förutspådde han "en klar seger" för Israel inom några månader.
Bushadministrationen borde vidta två åtgärder för att snabba upp denna process: Låt Israel svara på det sätt man anser vara bäst och sluta skänka palestinierna gåvor de inte förtjänar (det senaste: löften om en stat 2003).
Ju tidigare palestinierna inser hur kontraproduktivt deras våld är desto snabbare kommer de att upphöra med det.
