Har någon lagt märke till en likgiltighet för dödsfallen den 11 september 2001 och Saddam Husseins skräckvälde bland kretsarna långt ute på vänsterkanten?
Strax efter attackerna den 11 september kallade den tyske kompositören Karlheinz Stockhausen det för "det största konstverket i hela världsalltet". Eric Fone, en prydnad för det marxistiska fästet vid Columbia universitetet, trivialiserade det genom att högljutt tillkännage att han inte var säker på "vad som är mest skrämmande: skräcken som uppslukade New York City eller den apokalyptiska retorik som dagligen strömmar ut från Vita Huset". Norman Mailer kallade självmordskaparna för "briljanta".
Mer nyligen verkar det som ingen av de miljoner antikrigsdemonstranterna har ett ont ord att säga om Saddam Hussein eller ens har ett uns sympati för dem som förtryckts, torterats och mördats av hans regim. Istället vänder de sitt raseri mot den amerikanska presidenten och den brittiske premiärministern.
Varför nonchalerar Vänstern de övergrepp som begåtts av Al-Qaeda och Baghdad?
Lee Harris, en författare från Atlanta, ger en förklaring i ett nytt nummer av Hooverinstitutionens tidning Policy Review. Han gör detta genom att gå långt tillbaka och erinra om Karl Marxs centrala tes om kapitalismens död som ett resultat av en räcka oundvikliga händelser:
- Affärsvinsterna går ned i industriländer
- Arbetsgivarna förtrycker sina anställda;
- Arbetarna utarmas:
- Arbetarna gör uppror mot sina chefer, och
- Arbetarna skapar en socialistisk ordning
Allting här hänger på att arbetarna blir fattigare med tiden – vilket naturligtvis inte händer. Faktum är att arbetarna i västvärlden blev rikare (och alltmer orevolutionära). På det sjudande 1950-talet hade större delen av vänstern förstått att Marx hade fel.
Men hellre än att ge upp omhuldade förväntningar om en socialistisk revolution, noterar Harris, justerade marxisterna sin teori. Man övergav arbetarna i de långt framskridna industriländerna och vände sig istället till hela befolkningen i fattiga länder för att få dem att genomföra revolutionen. Klassanalys kastades ut och ersattes med geografi.
Detta nya tillvägagångssätt, känt som "Beroendeteorin" anser att den Första världen (och USA mer än andra) tjänar på att kraftigt exploatera Tredje världen. Vänstern teoretiserar om att USA förtrycker fattiga länder; därav Noam Chomskys formulering att Amerika är en "ledande terroriststat".
För att rättfärdiga denna anklagelse väntar marxisterna otåligt på att den Tredje världen skall resa sig upp mot Väst. Tråkigt nog för dem har den enda sanna revolutionen sedan 1950 varit Irans 1978-1979. Den slutade med att militanta islam kom till makten och vänstern gömde sig.
Så kom då 11 september som marxisterna tolkar som att den Tredje världen (äntligen) slår tillbaka mot Amerikas förtryck. I vänsterns fantasi, förklarar Harris, var denna attack inte någonting mindre än av "världshistorisk betydelse: gryningen av en ny revolutionär era".
Endast en pedant skulle påpeka att självmordskaparna knappast representerade de fattiga på jorden; och att deras motiv inte hade någonting att göra med socialism och allt att göra med – nej, inte nu igen! – militanta islam.
Så desperat är Vänstern på tecken på verklig socialism att man förbiser sådana förargliga detaljer. Istället beundrar man försiktigt al Qaeda, talibanerna och militanta islam i allmänhet för att de strider mot USA. Vänstern försöker se genom fingrarna med militanta islams något osocialistiska metoder – såsom att påtvinga religiös lagstiftning, utestänga kvinnor från arbetsplatser, förbjuda räntebetalning, uppmuntra privat ägande och förföljelse av ateister.
Denna beundran förklarar Vänsterns nonchalanta reaktion på 11 september. Visst var man bedrövad över förlusten av liv, men inte för mycket. Dario Fo, den italienska marxisten som fick Nobelpriset i litteratur 1997 förklarar: "De stora spekulanterna (på Wall Street) vältrar sig i en ekonomi som varje år dödar tiotals miljoner människor av fattigdom, så vad är 20 000 döda i New York"?
Detsamma gäller Saddam Hussein vars vedervärdiga kvaliteter spelar mindre roll för Vänstern än det faktum att han konfronterar och trotsar USA. Enligt deras synsätt så kan ingen som gör det vara alltför dålig – trots att han är brutal mot sina undersåtar och invaderar sina grannar. Vänstern går ut på gatorna för att säkerställa hans överlevnad, likgiltig för irakiernas öde och även för sin egen säkerhet, de klamrar sig istället fast vid förhoppningen att detta monster på något sätt kommer att föra socialismen närmare.
I korthet: 11 september och utsikterna till krig mot Saddam Hussein har avslöjat Vänsterns politiska självbedrägeri, intellektuella bankrutt och moraliska skändlighet.
_________
Uppdatering 19 augusti: För fler exempel på detta fenomen se "The Left ♥ CAIR, MPAC, et al."
Uppdatering 17 juni 2004: Och för bilder, se "The Leftist-Islamist Alliance in Pictures."
Uppdatering 27 november 2006:
Michel Gurfinkiel, styrelseordförande för Jean-Jacques Rousseau Institutet i Paris, går djupare in i detta tema i Another French Revolution? The rioters and their admirers—on the right and the left." När han skriver om de senaste upploppen i Frankrike noterar han att
Man finner stort stöd för upprorsmakarna bland de i huvudsak vita och icke-muslimska partierna långt ut på vänsterkanten: de två Trotskistiska partierna, det som är kvar av det gamla Kommunistpartiet och de Gröna. Även bland högeraktivister – för vilka hat mot Amerika, Israel och "den fria marknaden EU" tenderar att väga tyngre än något annat - finns det stöd för dessa gäng.
Faktiskt finns det intellektuella på både vänster- och högerkanten som med glädje ser fram emot en ny Fransk revolution, och som betraktar upploppen i förstäderna som revolutionens spjutspets. Inget är mer avslöjande i detta avseende än framgången för en passionerad politisk novell Supplément au roman national (En uppföljare till den Nationella berättelsen) av en 28-årig författare Jean-Éric Boulin. Den publicerades för två månader sedan. Den förutser en "social- och rasrevolution" i Frankrike år 2007. Det börjar med en våg av självmordsbombningar i Paris. Därefter införs militärt undantagstillstånd. Sedan slutligen kommer de fattiga fransmännen att göra uppror: den inhemska underklassen, araberna och de svarta kommer att förenas under islams gröna flagga och Frankrikes flagga och marschera mot Paris – som en sorts omvänd kommun. Boulin stödjer tappert en sådan utgång.
Uppdatering 14 juli 2008: Jag kartlägger generalen [Islamist-Leftist] Allied Menace" i dag i the National Review.
