Två diplomatiska fiaskon under de senaste fyra månaderna tyder på att det nu är dags för amerikanska politiker att tänka om när det gäller ansträngningen med att försöka skapa fred mellan Israel och araberna.
När förhandlingarna mellan Syrien och Israel vacklade i mars i år så skickade den amerikanska sidan fram President Clinton, deras ultimata diplomatiska tungviktare, för att få till stånd en överenskommelse.
Trots att de lägre tjänstemännen inte hade satt ihop ett utkast till en överenskommelse - vilket är vanligt att man har innan man involverar presidenten - så reste Clinton till Genève och träffade den syriske ledaren. Mötet gick så dåligt att Vita Husets talesman efteråt rapporterade att hans chef inte trodde att "det skulle vara produktivt" att återuppta de syrisk-israeliska samtalen.
När förhandlingarna mellan palestinierna och Israel vacklade den här månaden så gjorde Clinton nästan exakt samma sak - förutom att han den här gången inte bara investerade i 'afternoon tea' utan tillbringade 15 dagar från och till med de palestinska och israeliska ledarna. Denna gång började samtalen också utan några som helst löften om en överenskommelse. Återigen kollapsade de - det var så illa att Barak sade vid en nyhetskonferens efteråt att allt som diskuterats vid mötet hade varit av "noll och intet värde".
Parallellerna mellan dessa två misslyckanden går djupare än så. I båda fallen gjorde den israeliska regeringen betydligt mer omfattande eftergifter gentemot sina arabiska samtalspartner än någon förväntat sig. Ehud Barak var beredd att ge Golanhöjderna till Damaskus och visade en aldrig tidigare beredvillighet att kompromissa om Jerusalem, den mest känsliga frågan som hans folk står inför.
Dessutom: För att göra en överenskommelse mer tilltalande för araberna så krävde Barak väldigt lite från sina motståndare - inte normaliserade relationer från Syrien, inte någon betydande gest för att få slut på konflikten från palestinierna.
Denna utveckling föranledde en noggrann analys i amerikansk media och i politiska kretsar om de israeliska metoderna. Skulle Barak kunna vinna en folkomröstning om hans föreslagna uppgörelse med Damaskus? Skulle hans eftergifter till palestinierna leda till slutet för hans regeringskoalition? Problemet är att denna fokus på Israel betydde i stort sett att man ignorerade den andra sidan i konflikten. Inte många människor brydde sig om den oerhört negativa reaktionen bland det syriska ledarskapet och på de palestinska gatorna. Därför kom det som en överraskning när förhandlingarna bröt samman. Det var förutsägbart för alla som varit uppmärksamma på arabisk politik.
Visserligen fann Hafez al-Assad det tilldragande att få tillbaka Golanhöjderna som han förlorade i krig 33 år tidigare, plus de miljarder dollar i bistånd han skulle ha fått från Väst. Men han avvisade Baraks rikliga erbjudande av inhemska skäl, uppenbarligen rädd för att han skulle förlora kontrollen över Syrien om han skrev under ett fredsavtal med Israel.
Visserligen gillade Yasser Arafat att Israel erbjöd dem villkor som skulle ha varit otänkbart generösa några månader tidigare, men en stor andel av de palestinska politiska organen (och bakom dem de arabiska och muslimska samhällena) ser ingen anledning till att acceptera någonting mindre än det de kräver. Varför nöja sig med mer än 90 % av territoriet som den Palestinska Myndigheten kräver när Hizbollah i Libanon fick 100 % av det de krävde?
I samma anda ser Shejk Ahmad Yasin från Hamas, en fundamentalistisk muslimsk grupp, varje överenskommelse med Israel "inte som fred" utan en "av Amerika och Israel påtvingad kapitulation". Han uppmanade Arafat att avbryta Camp David-förhandlingarna och han sade att den Palestinska Myndigheten "måste sätta stopp för hela den politiska processen med Israel och ansluta sig till oss i motståndslägret och jihad (heligt krig)". Detta synsätts popularitet förhindrade den pragmatiske Arafat från att sluta ett avtal.
Misstag i Genève och Camp David erbjuder några enkla lärdomar för amerikaner.
För det första måste man hela tiden komma ihåg att det var araberna som startade konflikten och det är de som måste upphöra med den. Vid båda förhandlingarna antog man felaktigt att det är israelerna som bestämmer: om de beslutar sig för att lämna tillbaka höjderna och den heliga staden, så blir det så.
Men faktum är att Israel saknar den makten. I den slutliga analysen så tas de viktiga besluten om krig och fred i Kairo och Damaskus, inte i Jerusalem och Tel Aviv.
Detta betyder att för att verkligen förstå den arabisk-israeliska konflikten så krävs att man är mer uppmärksam på de krafter som driver den arabiska politiken. Vilken fruktan formar de beslut som fattas av den syriske ledaren? Hur kan man reda ut den komplexa strukturen av relationer mellan den Palestinska Myndigheten och Hamas?
Detta är inte lätt; i motsats till israeliska frågor, vilka är lockande bekanta så är det svårt att bara få saklig information om Syrien, och den Palestinska Myndigheten är en ovanlig hybrid av demokratiska och despotiska metoder.
Visserligen kan det vara svårt, men att för att förstå den arabisk-israeliska konflikten måste man få ett mycket bättre grepp om den arabiska sidan av ekvationen.
