Problemet
Med välvilja och generositet donerade stiftelsen Helen Diller Family Fund år 1999 $5 miljoner till judiska studier vid Universitetet i Kalifornien vid Berkeley för att få en israelisk professor till universitetet varje år. Avsikten var delvis att balansera de anti-israeliska invektiven som genomsyrar det universitetet. Som Diller själv uttrycker det "med protesterna och det ena med det andra så behöver vi ett verkligt starkt program för judiska studier där. Förhoppningsvis kommer det att vara upplysande att ha en gästprofessor". Tillsättningskommittén lovade att gästprofessorns politiska hemvist inte skulle tas i beaktande och Diller uttryckte sitt förtroende för kommittén.
Men Helen Diller Family Programs in Jewish Studies gick snett från början. Universitetet använde medlen till att anställa Oren Yiftachel, en våldsamt antisionistisk professor som hävdar att "Israel har skapat en kolonial omgivning som man upprätthåller genom våldsam kontroll och en dämpad illusion om en nationalstat och demokratiskt medborgarskap". Detta gjorde donatorn upprörd och frustrerad; som Liel Liebowitzs från Moment magasins sade "efter att ha lämnat sin donation fanns det inget hon kunde göra förutom att rygga tillbaka".
 Logon för Dilllerprogrammet i judiska studier vid the University of California-Berkeley. |
Som Martin Kramer uppdagade när han granskade Dillerfallet "akademiska administratörer kan vara ganska smarta förhandlare på sin egen hemmaplan". Efter att ha varit en akademisk administratör vet Kramer hur det går till: "Man tar pengarna, man bortser från donatorns villkor med hänvisning till akademisk frihet och man använder sedan pengarna till det man anser vara ett värdigt ändamål". Han drar en viktig slutsats av denna sorgliga händelse: "Pengar utifrån är slöseri när det gäller att försöka omvandla politiska idéer för en avdelning, program eller center. Det fungerar bäst när det används för att förstärka den åsikt professorerna redan själva har bestämt sig för."
I själva verket är Dillers erfarenhet del av ett större mönster; donatorer till universitet önskar stödja ett specifikt akademiskt program enbart för att finna att deras önskemål har kapats och medlen har använts för någonting helt annat, ibland till och med till något som helt går emot deras önskemål. Lee Bass donerade $20 miljoner till Yale University 1991; när han uttryckte missnöje över hur de använde medlen fick han pengarna tillbaka tillsammans med en föreläsning om hur universitetet "aldrig" accepterar en gåva som är villkorad. Familjen Robertson ville ta kontroll över den enorma summan på $558 miljoner i Robertson Foundation vid Princeton University på grund av frustration över att universitetet hade använt pengarna till andra ändamål än de som stipuleras av stiftelsen.
När universitet trotsar donatorernas önskemål genom att insistera på att akademisk frihet kräver att donatorerna inte får mer än en rådgivande kontroll över hur medlen används så måste donatorer som önskar bekosta högre utbildning som "spänner över hela den politiska räckvidden" förvänta sig att deras önskemål kommer att ignoreras.
Lösningen
För att undvika denna besvärliga situation startade National Review 2010 sin kortlivade "National Review Collegiate Giving Clubs" som hade för avsikt att stödja undervisning som är proamerikansk, för den fria marknaden och för den judisk-kristna traditionen. I samma anda publicerade Anne D. Neal och Michael B. Poliakoff från American Council of Trustees and Alumni år 2011 den andra utgåvan av deras hjälpsamma Intelligent Donor's Guide to College Giving som fokuserar på att välja rätt när man skänker pengar till universitet, den erbjuder sådana råd som "var selektiv", "definiera dina mål", titta under huven", "välj det bästa" och "hitta en vän på fakulteten".
Dessa initiativ accepterar dock det existerade förhållandet mellan donator och universitet och det oundvikliga med att donatorer har lite att säga till om när det gäller hur deras donationer används. Jag skulle vilja utmana denna förutsättning och föreslå ett alternativ: istället för att donera pengar till institutioner, vilket för närvarande är fallet, bör donatorer erbjuda sig att betala kostnaderna för enskilda forskare.
I detta scenario väljer donatorn en forskare vars arbete och synsätt stämmer överens med hans egna intressen, han erbjuder sig att betala forskarens lön och tillhörande kostnader (såsom en forskarassistent). När samarbetet har etablerats utgör donatorn och forskaren ett lag. Donatorn erbjuder sig att betala för forskarens tjänster vid ett universitet. Så länge forskaren undervisar vid det universitetet så betalar donatorn (eller hans dödsbo) forskarens utgifter. När forskaren slutar, går i pension, blir arbetsoförmögen eller dör så upphör utbetalningarna för honom.
Detta tillvägagångssätt garanterar att donatorns medel hela tiden förblir under hans eller hans dödsbos kontroll vilket eliminerar problemet med att donatorer betalar för det de inte önskar stödja. I synnerhet så tillåter denna metod konservativa eller pro-israeliska donatorer att betala för de professorer de själva väljer. Det förändrar i grunden maktbalansen. Med tiden skulle detta kunna medföra en väsentlig skillnad för universitetslivet.
Nödvändiga förändringar
Om man erbjuds medel på detta sätt så kommer universitetens administratörer sannolikt att streta emot och inse den underförstådda maktförskjutningen. Förmodligen kommer de inte att acceptera en givares pengar om det begränsas till en enda forskare utan kommer att insistera på att man håller sig till det traditionella mönstret att pengar ges som gåva till universitetet. Detta motstånd förhindrar individuella donatorer från att genomföra förändringar på egen hand; de behöver snarare organisera sig under överinseende av en sofistikerad, välfinansierad institution.
Denna institution kommer att behöva övervaka den komplexa processen av att (1) inspirera, sammanföra och guida donatorer, i synnerhet generösa och framstående sådana, med ett gemensamt syfte (2) fungera som en förmedling för att matcha donatorer och forskare, (3) finna ett lämpligt universitet för varje lag, (4) ge råd till lagen när de förhandlar med universitet och (5) övervaka forskarna och meddela donatorerna när dessa lämnar sin anställning vid ett universitet.
Detta tillvägagångssätt kräver också att donatorerna ändrar sina vanor. För det första innebär det att överge den traditionella fokusen på sin egen alma mater och istället vara beredd att donera till vilken värdig institution som helst. Detta innebär en övergång från ett sentimentalt synsätt till ett strategiskt, bry sig mindre om fotbollslaget och mer om att motstå Vänsterns ihärdiga ansträngningar att indoktrinera. För det andra betyder det att avstå från möjligheten att bevara minnet av deras familjer eller dem själva för all framtid. För det tredje så kräver det framförhållning så att om en givare skulle ansöka om skattelättnad så är forskaren och institutionen tillgängliga för snabba åtgärder under kalenderåret. Dessa förändringar innebär en stor förändring av synsätt och medvetenhet bland alumner som är medvetna om Vänsterns hegemoni på amerikanska universitet.
Donatorn och forskaren måste vara beredda på att bli avvisade, i synnerhet i början, och vara beredda på att försöka med det ena universitetet efter det andra tills man hittar ett som är villigt att acceptera de nya villkoren. Det finns i USA hundratals större institutioner för högre utbildning; förmodligen kommer detta nya tillvägagångssätt att börja med de finansiellt svagare institutionerna som i mindre utsträckning har råd att avvisa medlen och forskarna.
Man kan inte förneka de utmaningar man kommer att ställas inför för att genomföra denna idé om ett lag med givare och forskare. Men donatorer har styrkor som de för närvarande inte utnyttjar: pengar är makt, universitet känner av den ekonomiska åtstramning och potentiella donatorer känner sig i allt högre utsträckning frustrerade av universitetens vänstervridning.
Även om donatorer som tar kontroll över de pengar de donerar till professurer endast hjälper till att lösa en liten del av denna stora bild, den som handlar om elitfakulteter, så ger denna mekanism viktiga fräscha idéer för att utmana förlegade ortodoxier. Som sådan kommer den att försvaga Vänsterns dödsgrepp på universitetslivet.
Uppdatering fredag 14 februari 2013: En god vän till mig, doktor Bob Shillman, stödjer mina idéer ovan och han lägger till, med tanke på hans egna erfarenheter vid olika universitet, de följande två förslagen: (1) Angående vad jag sade om att detta upplägg innebär att donatorer inte bevarar minnet av deras familjer eller dem själva för all framtid skriver han:
Detta är inte nödvändigtvis sant: som ett villkor för gåvan, vilken gåva som helst, även en som är utspridd över lång tid (som jag beskriver nedan) kan donatorn kräva att mottagaren av donationen går med på att bevara minnet av familjen/donatorn under tiden som donationen fortgår, och att fortsätta göra så om summan överstiger ett visst belopp. Jag gör så hela tiden.
(2) Angående vad jag skrev om framförhållning:
Om givaren använder en fond som öronmärkts endast för välgörenhetsgåvor, som The Fidelity Charitable Gift Fund, så kan givaren donera hela beloppet av den 'förväntade gåvan till universitetet' när detta passar givaren och därigenom får givaren full kontroll över när hans välgörenhetsgåva skall betalas ut och den tillhörande skattereduktionen. Men … den slutliga gåvomottagaren (universitetet) får inte pengarna från den öronmärkta fonden förrän givaren anmäler till fonden när och hur mycket av det ursprungliga beloppet som skall föras över till universitetet. Återigen, jag gör detta hela tiden och det fungerar alldeles utmärkt!
För alla mina donationer som "förväntas" uppgå till mer än $50 000 skriver jag i allmänhet en överenskommelse mellan mig och mottagaren som klart och tydligt specificerar hur summan skall lämnas över och sedan användas. Om jag upptäcker att mottagaren tidigare inte använt medlen enligt mina önskemål så annulleras alla framtida planerade donationer.
