Den "Gemensamma handlingsplanen" som Iran och de så kallade P5+1 (Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien och USA) skrev under den 24 november i Genève, fick Shiitiska araber att fira, Sunni-araber att oroa sig och Saudierna att gripas av panik. Den saudiska reaktionen kommer att få långtgående och oförutsägbara konsekvenser.
Jublande folkmassor välkomnade de iranska förhandlarna när de kom hem från Genève. |
När Irans chefsförhandlare Mohammad Javad Zarif kom hem med ett avtal värt US$23 miljarder för Iran så beslöt sig de arabiska shiiterna för att gå med Teheran. Den irakiske premiärministern Nouri al-Maliki uttryckte sitt "fulla stöd för detta steg". Den syriske presidenten Bashar al-Assad välkomnade avtalet som "den bästa vägen för att tillförsäkra fred och stabilitet". Det libanesiska parlamentets talesperson Nabih Berri kallade det för "århundradets avtal". Och Hizbollah ansåg att avtalet var en "stor seger för Iran".
Syriens Assad, här överstruken, hyllade Genèveavtalet. |
Bland arabisktalande sunnimuslimer däremot varierar reaktionerna från artigt stödjande till missnöje till oro. Mest entusiastisk var kanske den egyptiska regeringens dagstidning Al-Ahram som kallade avtalet "historiskt". De flesta stater höll sig tysta. Saudierna uttryckte den största oron. Ja, regeringens talman sade offentligt att "om den goda viljan finns då skulle detta avtal kunna vara ett första steg till att nå en omfattande lösning på Irans kärnvapenprogram", men notera den skepsis som förmedlas i de första fyra orden.
Om detta var det mildaste svaret så kanske den mest rättframma kommentaren kom från Alwaleed bin Talal, en saudisk prins som ibland skickar upp testballonger för den kungliga familjen: Han kallade Iran "ett stort hot" och anmärkte att historiskt sett har "Det persiska imperiet alltid varit emot det muslimsk-arabiska imperiet, i synnerhet emot Sunniterna. Hotet kommer från Persien, inte från Israel", ett banbrytande och minnesvärt offentligt uttalande.
Den saudiska prinsen Alwaleed bin Talal på sin flygplanstron, sittande under logotypen för hans företag. |
Alwaleed beskrev sedan hur iranierna är "i Bahrain, de är i Irak, de är i Syrien, de är med Hizbollah i Libanon och med Hamas, som är sunniter, i Gaza". Som denna lista antyder är saudierna fixerade vid faran av att vara omringade av Irans agenter och mera rädda för de icke-nukleära konsekvenserna av den gemensamma handlingsplanen än för de nukleära. Gregory Gause från University of Vermont ser att saudierna oroar sig för att avtalet öppnar vägen "utan några hinder" för Iran att uppnå regional dominans. (Detta står i motsättning till den israeliska och västerländska hållningen som fokuserar på den nukleära faran).
Abdullah al-Askar, utrikesutskottets ordförande i kungadömets utsedda Shura-råd, utvecklar och fördjupar: han är orolig för "att ge Iran mer utrymme eller friare händer i regionen. Regeringen i Iran har, månad efter månad, visat att man har en otrevlig agenda för regionen och med tanke på detta kommer ingen i regionen att kunna sova och tro att allt går smidigt. … Människorna i regionen … vet att Iran kommer att blanda sig i många länders politik".
Saudiarabisk media upprepade denna linje i sina analyser. Al-Watan, ett regeringsorgan, varnade för att den iranska regimen "som sänder ut sina tentakler in i andra länder i regionen eller försöker att göra detta på alla möjliga sätt" inte kommer att fjättras av avtalet. En annan dagstidning, Al-Sharq, skrev på ledarsidan om rädslan för att "Iran gjorde eftergifter i kärnvapenfrågan i utbyte mot större handlingsfrihet i regionen".
Några analytiker, i synnerhet i de mindre länderna i Persiska Viken, gick längre. Jaber Mohammad, en analytiker från Bahrain, förutspådde att "Iran och Västvärlden kommer nu att komma överens om hur de skall dela upp sitt inflytande i Persiska Viken". Den i Qatar regeringsägda Al-Quds Al-Arabi oroar sig för "en allians mellan USA och Iran som stöds av Ryssland". Rykten om att Obama kommer att besöka Teheran bekräftar dessa misstankar.
Den saudiarabiska ambassadören i London, Prins Mohammed bin Nawaf bin Abdulaziz, drog den mest publika allmänna slutsatsen och hotade med att "Vi kommer inte att sitta overksamma och ta emot ett hot utan att allvarligt tänka på hur vi bäst kan försvara vårt land och vår region". För att uttrycka det milt så är inte detta hur saudiska diplomater normalt talar om andra muslimer.
Vad betyder denna ovanliga retorik? Iransk stridslystnad och Obama-administrationens pro-iranska politik har tillsammans gjort slut på många decennier av saudiskt strategiskt beroende av Washington och fått dem att börja tänka på hur de skall skydda sig själva. Detta är viktigt eftersom, som Alwaleed helt riktigt skryter om, hans land är arabernas ledare med det största internationella, regionala, kulturella och religiösa inflytandet. Resultatet av denna nyvunna självsäkerhet - man kämpar mot andra islamister, allierar sig i tysthet med Israel, kanske skaffar sig pakistansktillverkade kärnvapen och sträcker även ut en hand till Teheran sträcker ut en hand till Teheran - markerar ytterligare en konsekvens av Obamas imploderande utrikespolitik.