Är utsikten för ett enat och självständigt Kurdistan något vi bör välkomna eller en farlig idé som skulle skapa fler problem i Mellanöstern än det skulle lösa?
Philip Jenkins, en framstående professor i historia vid Baylor University, anser att utsikten av ett Storkurdistan, med irakiska, syriska, turkiska och iranska delar, är "aktivt skrämmande". Jag skulle vilja försäkra honom om att det också har potential att bli något som är ofarligt.
Professor Jenkins uttrycker sina farhågor i en artikel med rubriken "Argument mot ett enat Kurdistan" vilket råkar vara ett direkt svar på en av mina artiklar nyligen "Hallå Kurdistan".
Som denna titel antyder så avvisar Jenkins inte självständiga kurdiska statsbildningar överallt. Han medger faktiskt att det finns "utmärkta skäl" för att stödja den som redan finns i Irak och han tycks ha förlikat sig med dess syriska motsvarighet. Han erkänner att "Med regionens standard så är kurderna otvivelaktigt 'the good guys', det närmaste vi kanske kommer en aktivt pro-västerländsk stat". Hittills är vi överens.
 Den framtida flaggan för en självständig stat? |
Men han drar med bestämdhet gränsen vid ett enat Kurdistan, "ett djävulskt svårt projekt" som skulle kunna "sprida massakrer och etnisk rensning" till platser där detta idag inte förekommer. I Iran förväntar han sig att kurdisk utbrytning kommer att medföra ett "blodigt inbördeskrig" och "upptrappade blodbad under årtionden framöver". I Turkiet skulle en kurdisk separatiströrelse "vara katastrofal" eftersom den skulle "lamslå ett av regionens mest framgångsrika samhällen" och även sprida turkisk-kurdiskt våld i Europa.
Som svar skulle jag vilja kontra med att Iran idag är ett ärkeaggressivt miniimperium: skönt att bli av med det. Skulle den Islamiska republiken Irans apokalyptiskt sinnade ledarskap lyckas lägga sina smutsiga händer på kärnvapen kommer de att utgöra ett hot inte endast i Mellanöstern utan också mot Västvärlden genom hotet om elektromagnetisk puls, eller EMP. En skrämmande utsikt som till varje pris måste förhindras. Med tanke på Amerikas svaga ledarskap under Barack "Den enda" Obama, så får kurderna kanske bära denna tunga börda.
 Kurdiska styrkor förlitar sig mer på kvinnliga soldater är vad som är vanligt i det Muslimska Mellanöstern. |
Iran är verkligen ett miniimperium vilket dess demografi visar. Dess 81 miljoner människor är, enligt CIA World Factbook, uppdelade i följande etniciteter: Perser 61 procent; Azerer 16 procent; Kurder 10 procent; Lurer 6 procent; Balucher 2 procent; Araber 2 procent; Turkmener och turkiska stammar 2 procent; andra 1 procent. Språkligt är det ännu mer splittrat: Persiska 53 procent; Azeriskturkiska och turkiska dialekter 18 procent; Kurdiska 10 procent; Gilaki och Mazenderani 7 procent; Luri 6 procent; Baluchiska 2 procent; Arabiska 2 procent; andra 2 procent. Som i alla imperier dominerar en etnicitet (den persiska) medan rastlösa minoriteter, i synnerhet Azererna, sjuder av separatistisk längtan.
Alla imperium faller så småningom, ibland på förvånansvärt fredliga sätt - tänk bara på det brittiska tillbakadragandet och det sovjetiska sammanbrottet. Det är mer sannolikt att det iranska imperiet kommer att upphöra med mer kvidanden än med de decennier av blodbad som professor Jenkins fruktar. Vi på utsidan bör hjälpa till att guida det till detta slut - och snabbt för att distrahera den ondsinte högsta ledaren och hans stödtrupper från att skaffa sig kärnvapenkapacitet.
Vad gäller Turkiet så har centralregeringen där för länge sedan släppt påhittet att kurder inte är något annat än "bergsturkar" och tillåter nu kurdiskt kulturellt självstyre och förhandlar för närvarande om att politiskt ge plats för det Kurdiska arbetarpartiet eller PKK (ja samma PKK som har funnits med på USAs terrorlista sedan 1997). Samtidigt hittar kurderna sin politiska röst och hävdar sig i allt högre utsträckning i landets liv. Medan deras konstant höga födelsetal hänger som en skugga över de etniska turkarnas låga - så till den grad att de kanske blir en majoritet om en eller två generationer - så ter sig tanken på separation allt mer lockande för etniska turkar.
Jag förutser en folkomröstning i Turkiet motsvarande den förestående folkomröstningen i Skottland, där de som bor i den region som har en kurdisk majoritetsbefolkning röstar om huruvida de skall fortsätta vara en del av republiken Turkiet eller bryta sig ur. En sådan omröstning skulle utan tvekan ge stöd för en utbrytning.
En av de gynnsamma biverkningarna av kurdiskt utbrytande skulle vara att det hämmar Turkiets oseriöse enväldige härskare, president Recep Tayyip Erdoğans ambitioner. Detta är inte betydelselöst eftersom Turkiet under hans ledning representerar det största långsiktiga hotet mot Västvärldens intressen i Mellanöstern. (Däremot när man gjort sig kvitt mullorna på ett säkert sätt skulle Iran mycket väl kunna återgå till sin roll som allierad).
Så jag tackar Philip Jenkins för hans respektfulla meningsskiljaktighet (något som är sällsynt nu för tiden) och jag erkänner att hans farhågor är berättigade samtidigt som jag försäkrar honom om att det verkligt "aktivt skrämmande" scenariot inte är ett enat Kurdistan utan ett kärnvapenbestyckat Iran och ett Erdoğan-dominerat Turkiet. Lyckligtvis kan västerländska stater på samma gång förhindra dessa katastrofer samtidigt som man hjälper "the good guys", kurderna, att bygga sin stat.
