DUBAI – I en tid av inbördeskrig, anarki, extremism och utarmning i Mellanöstern står stadsstaterna Dubai och Abu Dhabi ut som ställen där arabisktalande blomstrar, nyskapar och erbjuder en modell för att gå framåt.
Men kan det bestå? Jag besökte nyligen Förenade Arabemiraten för att söka svar.
Till att börja med några grundläggande fakta: Förenade Arabemiraten, en gång i tiden av brittiska imperialister kallad för Fördragsstaterna, består av sju små schejkdömen som gränsar till Persiska Viken. När britterna drog sig tillbaka 1971 gick de samman och bildade en enda federation.
Landet har välsignats dubbelt: olja och gas i överflöd tillsammans med en smart och handelsinriktad grupp av ledare. De förra ger landet enorma resurser, de senare håller landet borta från fara, fri från ideologisk extremism med fokus på ekonomin. Resultatet ser ut och känns som en i grunden lycklig plats, i synnerhet som villkoren för arbetskraftsinvandrare förbättras.
För mig är kanske det mest anmärkningsvärda med Förenade Arabemiraten Dubais funktion som transithamn, något som liknar en Mellanösternversion av Hong Kong. Jag imponerades också av den nydanande religiösa andan (var annars finner man bönerum som könsåtskiljs?) och den kulturella lekfullheten (byggande av ägarlägenheter som i stil liknar jemenitiska höghus, bärande av traditionella kläder en dag och västerländska kläder nästa dag).
Men räkna de sätt på vilket landet är sårbart:
Demografi: På grund av fenomenalt ökad invandring har Förenade Arabemiratens befolkning fördubblats till nästan 10 miljoner på ungefär nio år, vilket gör det mycket större än de kringliggande staterna som Oman och Kuwait. Endast omkring en av nio invånare är medborgare, de andra åtta är utlänningar, omkring 55 procent kommer från Sydasien. Visserligen är de för närvarande lugna men man kan föreställa sig deras missnöje och upproriskhet om de goda tiderna skulle ta slut.
Ekonomi: Tack vare fracking, avmattningen av den kinesiska ekonomin och andra faktorer har Förenade Arabemiratens oljeintäkter gått ner från $75 miljarder till $48 miljarder sedan 2010. Även i ett land med ca en biljon US dollar i reserv orsakar denna trend smärta, speciellt om det fortsätter under många år.
 Med tillstånd av Paul Rivlin. |
Miljö: Dubai uppvisar den fantastiska statistiken av 98,8 procent avsaltning av sitt vatten samtidigt som Förenade Arabemiraten har den per capita högsta konsumtionen av vatten i världen. Detta gör naturligtvis landet oerhört känsligt för hydrologiska kriser.
Regional: Inbäddat som det är, omkring 645 km från Irak, 160 km från Iran och med gemensam gräns med Saudiarabien, skulle Förenade Arabemiraten kunna bli invaderat, ockuperat och annekterat lika lätt som Kuwait blev av Saddam Husseins Irak för 25 år sedan. Inte att förglömma: samma kväll som man utropade sin självständighet 1971 intog Shahen av Iran tre öar som tillhör Förenade Arabemiraten.
Sunni Islamism: Trots att myndigheterna har hållit inhemska extremister under sträng kontroll så finns de kvar, de bidar sin tid och väntar på ett tillfälle att angripa.
De styrande är mycket väl medvetna om detta och har vidtagit två intelligenta strategier. Det ena är att länka landet till omvärlden via sportevenemang (jag var i stan under en Formula 1-biltävling), kulturella förbindelser (jag lyssnade på ett föredrag vid New York Universitys Abu Dhabi-campus), turism (se min selfie på toppen av världens högsta byggnad) och internationella organisationer (International Renewable Energy Agency eller IRENA öppnade nyligen sina dörrar i Abu Dhabi). Tillsammans signalerar dessa aktiviteter att Förenade Arabemiraten inte endast är ett bortskämt, njutningslystet påhitt utan ett ställe med ambitioner att bidra såväl som konsumera, att det förtjänar stöd.
Det andra är att behärska konsten att kompromissa. I utrikespolitik innebär detta att inte anamma Saudiarabiens fullständiga anti-Iran fokus eller det egyptiska anti-Muslimska Brödraskapet fokus, utan att istället balansera dessa två. Det betyder också att acceptera en israelisk delegation till IRENA men att insistera på att det inte har någon större betydelse.
Inrikespolitiskt innebär kompromissa att man tillåter spritbutiker men man döljer dem under falskt namn och kräver tillstånd från polisen för att köpa alkohol. Det betyder också skyltar i hotell om att bikinis är tillåtna men offentliga ömhetsbetygelser är förbjudna.
 När du väl hittat den är denna spritbutik i Abu Dhabi välsorterad. |
I en tid av inbördeskrig i Libyen, Jemen, Syrien och Irak, av islamistiskt styre i Turkiet och Iran och överhängande katastrofer i Egypten, Jordanien och Pakistan erbjuder det lilla privilegierade emirat en väg framåt baserat på globalisering och kompromiss. Kommer andra att följa efter? Kommer de att överleva de många farorna som väntar?
Jag hoppas det för Förenade Arabemiraten erbjuder en väg framåt för en region som är i stort behov av just det.
